Att vara vaken på natten

I dag var första dagen på två veckor som Johannes var på förskolan och vi fick våra 5 timmar - bara jag och Gabriel. Gabriel har inte fått vara med i bloggen så mycket än så länge. Just nu har han en period av orolig sömn. Han vaknar och vaknar och vaknar. Dessutom är han många gånger väldigt ledsen när han vaknar. I natt var han ovanligt nog väldigt glad - men pigg. Mellan 4.00 och 5.30! Det är fascinerande hur tiden kan gå så fort men ändå långsamt mitt i natten. Desperat försökte jag amma i olika ställningar och hoppades att han skulle slockna till slut. Nej då. Han siktade i stället in sig på lampsladden som diskret letar sig upp längs väggen vid huvudändan av sängen. Han får något lystet i blicken och extra tjong i krypet när han siktat in sig på något spännande. Förutom sladdar är blomkrukor och stereon klara favoriter. Armarna växer också på ett märkligt sätt och han kan nästan nå vad som helst. Klockan 5 på natten är man beredd att göra det mesta, till och med låta bebisen knapra lampsladd. Bara för att kunna ligga och halvslumra en stund. Men det går ju inte. Så då får man ta bort honom och kanske pussbrottas lite för att kompensera lampsladdsförlusten.

Han kan nöja sig i sin egen säng en stund också. I den har vi en bebisdistraherare som låter regnskog och vattenfall och spelar sånger och rör sig. Jag proppar sängen full med leksaker och så sitter han där. Han sitter där och leker!!! (Otroligt tycker vi som hade en annan bebis för 4.5 år sen som hette Johannes. Det är dock en annan historia.) När han tröttnat reser han sig upp och grymtar. Får han ingen respons då säger han bestämt ett AAAAAHHH MMMMMM! När jag kommer fram till sängen spricker ett enormt leende upp och han börjar dansa och liksom frusta av glädje. Tänk att en människa kan bli så glad att se en! Det är lika rörande varje gång och hjärtat slår ett dubbelslag. Tänk om man kom till jobbet och alla skulle tok-le, resa sig upp och dansa en glädjedans. Det vore något! Det är också Gabriel i ett nötskal. Han är ett vitaminpiller som stärker oss alla inifrån. Underbara unge!

I dag slog det mig att vi faktiskt så småningom kommer kunna föra en konversation med Gabriel. Det är jättesvårt att tänka sig. Trots att vi har varit med om Johannes utveckling så är det omöjligt att förstå att den där lille knatten ska kunna säga; "Mamma, nu får det vara nog! Nu är jag faktiskt arg på er! De där fyrkantiga kexen, det var ett sånt jag ville ha! Nu har ni ätit upp dem! Det var faktiskt dumt gjort av er!" Det är sådant man får höra av barn som kan prata (läs Johannes) när man råkar glömma den tomma kartongen med Tapini-kex på bordet efter en liten oststund på tu man hand.

P.S. Bilden är tagen i september och det var första gången Gabriel satt själv. En stund senare välte han. Men det har vi inte på bild.