tisdag 16 november 2010

Vaniljbullepremiär


När Johannes och jag bakade småkakor häromsistens blev min min mamma på ge-bort-humör och gav mig den här söta lilla boken full med goda recept. Jag har bläddrat ganska mycket i den och på Fars dag frågade jag Joachim om han önskade något speciellt från boken. Japp - vaniljbullar, svarade han.

Jag har alltid tyckt att det verkar svårt att göra vaniljbullar och nu hade vi dessutom ingen pulvervaniljkräm att göra så jag fick ställa mig och koka vaniljkräm själv. Den blev alldeles för lös så jag chansade på att värma upp den igen, tillsätta ytterligare en äggula och lite mer potatismjöl och då blev den bra. Jag kan säga att det är riktigt lätt att göra egen vaniljsås och kräm och det känns mycket bättre när man vet vad man har i, det blir ekologiskt (i alla fall när det gäller ägg - för ni köper väl ekologiska ägg?) och utan tillsatser. Det är ett tips till alla som, liksom jag, vuxit upp med och använt pulver.

Degen blev väldigt lätt att jobba med, men tyvärr räckte inte krämen till mer än 10 bullar, så då fick jag hitta på något annat till resten. Jag kokade äppelbitar i vatten och lite, lite socker (gillar inte söta äppelbakgrejer), lade äppelbitar på degrutorna, strödde på kanel och en liten klick smör. Konstigt nog blev de slarvigt skurna kvadraterna och trianglarna precis lika runda och fina när jag nöp ihop dem som när jag jobbat mig och tagit ut rundlar med ett glas som mått. Hmm...

Väl gräddade hjälpte Johannes mig att pensla bullarna med smör och sedan doppade vi dem i socker respektive socker och kanel. När de hade stått till sig ett tag blev de faktiskt supersmarriga! Det viktigaste var ju att Joachim skulle gilla dem och det - det gjorde han. Dagen efter fanns det typ inga bullar kvar. Jag vet inte riktigt när han lyckades smita upp och tjuväta, men det gjorde han tydligen. Det är ett gott tecken på att jag lyckats med bakningen och det var ju faktiskt till honom jag bakade. Vet dock inte om Johannes håller med om det riktigt...