fredag 30 juli 2010

En liten täppa bidde en ganska stor...

Vi har letat efter hus och sommarhus i omgångar. För en sådär sju, åtta år sen var vi helt inne på att köpa hus och höll på att hamna i Bollebygd eller någon annan bygd långt bort. Som tur var lade vi ner de planerna och så fick vi byta till den här lägenheten i stället. Vi trivs väldigt bra i stan, det är så gôtt att ha nära till allt, bara ta en promenad till centrum eller hamnen, Joachim går till jobbet, köpa hem mat från den goa´ greken mitt över gatan, känna stadens och älvens puls och så vidare.

Men på våren, när de första soliga dagarna kommer och luften vibrerar av livet som kommer åter, då skriker det i våra själar. Vi vill ut, vi vill bort! Vi vill öppna dörren och känna gräs under fötterna.

Så förra tisdagen dök det upp, ett hus till rimligt pris, men massor med mark (1,76 Ha) med grannar men ändå enskilt och 350 meter till en badsjö. Det är byggt 1938 och ingen liten stuga som vi nog ställt in oss på, det är ett stort hus i två plan (94 kvm) + källare (46 kvm). När vi åkte på visning kände vi att ja ja, det här blir väl en utflykt till Dalsland (utanför Mellerud), kul att se hur det ser ut där. Huset ser nämligen inget vidare ut på bilderna och mäklaren hade sagt att det var fuktigt i källaren och viss röta i planktaket i källaren. Annars var inget speciellt gjort. Alltså kände vi VARNING, VARNING! Men när vi kom dit - herregud, det har aldrig hänt att vi blivit positivt överraskade av en visning och ett hus. Men det blev vi här. Vi fick träffa en av ägarna (de är flera syskon som äger) och han visade oss runt på tomten och i huset. Det visade sig att skorstenen var nymurad, taket tätat, elen var dragen, hängrännor nya och källaren ventilerad för att minska fukten. Och huset var fint inuti. Man blev bara helt kär!  Jättestora spröjsade fönster överallt och mindre fönster där det fick plats gjorde rummen luftiga och ljusa. Gamla kakelugnar (ej eldningsbara tyvärr)  och ljusa trägolv gav verkligen huset själ, liksom den lilla verandan med snickarglädje där det får plats ett litet bord och man kan dricka sitt morgonkaffe. Vi fick smaka på vattnet som kom från brunnen som är grävd under huset. Man kan gå genom skogen över tomten ner till en jättefin kommunal badplats och i huset fanns massor med sjörelaterade saker, som två kanoter, en aluminiumeka, nät, håvar, flytvästar m.m, så man såg att sjön varit välbesökt med åren. Såklart finns det många negativa saker också. Inget ordentligt avlopp, utedass, eternit på fasaden, mossa på taket och så den där källaren. Med fukt. Säljarna hade haft Anticimex där men ej fått ordentligt svar på prover. Vad vi har våndats och slitit våra hår den här veckan! Vi har försökt ställa oss in på att inte få det, men ändå hoppats väldigt mycket och samtidigt känt att det kanske är helruttet? Vad ger man sig in på när man köper ett sån´t där gammalt hus? Utedass?!? Nej, vi är inte kloka!!!

Budgivningen började och vi var två som blev kvar efter en andra visning. Åh, vad jag hatar budgivning! Det är så himla jobbigt! Döm om vår förvåning och chock när vi vann! Vi blev helt svettiga och darriga och jag fick en liten kollaps med huvudvärk, illamående och bara låg i sängen helt utslagen (vet fortfarande inte riktigt vad det där var, men efter telefonsamtal med positiva mamma och syster så mådde jag nästan helt bra igen). I dag åkte vi upp och efter mycket om och men och ganska mycket press som vi satte på mäklaren, skrev vi på kontraktet. Vi fick reda på att huset inte var angripet av svamp eller mögel och vi ska ha besiktning den 20 augusti. Därför finns nu en besiktningsklausul i kontraktet som säger att vi kan dra oss ur om något ytterligare stort fel som vi inte fått reda på i förväg kommer fram. Vi åkte till huset tillsammans med mäklaren och jag hade planerat att ta massor av kort och filma, men flera anledningar (bl.a. att vi inte ännu skrivit kontrakt och att ägarna var oförberedda på att vi kom) gjorde att det inte kändes ok att gå runt med kameran i högsta hugg. Vi var nere i källaren och tittade ordentligt på det skadade taket, kände med skruvmejslar och såg omfattningen av fuktskadan. Jag var uppe och kröp på vinden, bland extremt många inaktiva men ändå läskiga getingbon. Nu hade det regnat i två dagar och taket såg helt torrt ut, vad mina amatörögon kunde se. Vi ställde 100 frågor och tog oss tid att fundera. Det slutade med att vi skrev på kontraktet med blandade känslor. Det är totalt overkligt men nu, efter några timmar, börjar vi inse att kanske kan det bli bra det här? Kanske kan våra själar slippa skrika om våren? Eller ja, de kan få skrika, men bara härliga Ronja-vårskrik!