tisdag 2 mars 2010

Doppingens förvandling

I fredags var det simskola igen, efter en extra veckas uppehåll. Johannes frågade om vi inte kunde ta bilen, men jag svarade på mitt hurtfriskaste humör: "Det är så skönt att gå!" Det var det inte. Vadande genom decimeterdjupa vattenpölar och kämpandes på ishala, snömoddiga trottoarer tog det minst dubbelt så lång tid att gå än vanligt. Jag fick ge Johannes rätt, vi borde verkligen tagit bilen! Simskolan är i alla fall toppen, det vore värt att gå genom öknen för att komma dit. De är fyra barn med en simlärare! Efter första lektionen fick vi lära oss en ramsa, du får fundera på vad den kan betyda - groda, glasstrut, pinne. Mäkta stolt och mallig mamma rapporterar härmed att Johannes tagit sitt första simmärke - doppingen. Ett utmärkt epitet på honom förresten.

Efter simskolan var doppingen mycket trött och det var tungt att ta sig hem. Direkt till bilen och sedan hämta mormor för att åka till IKEA och käka 16-kronorsköttbullar och tortillas. Med en trött och växelvis otröstligt ledsen och upprorisk Johannes skulle vi dessutom handla mat. Gabriel hade vid det här laget börjat få variga ögon och var trött han också. Man kan kalla det en något ansträngd handling. På vägen hem brast det för Gabriel och tre timmars skrik följde sedan vi kommit hem. Till saken hör att jag var ensam med barnen. Jag kunde inte ens packa upp varorna, fick ägna mig åt den lille som verkade ha mycket ont (i magen förstod jag senare). Jag bad tillslut Johannes om han kunde hjälpa mig med maten och då - DÅ växte han. Den trötte förvandlades till kvällens hjälte. Först packade han nogsamt upp alla varor in i kylen och frysen. Sedan bestämde han sig för att skåpet under diskbänken, som är belamrat med påsar och sopsortering, behövde röjas ur, dammsugas och skuras (det hade han helt rätt i, även om det minst sagt inte stod överst på min lista just då). Hela tiden var han fantastiskt positiv, förnuftig och hjälpsam. När han var färdig med detta projekt (jag fick hjälpa till lite med att packa in i skåpet igen, men det var lätt gjort) försvann han ner på sitt rum, röjde som sjutton, plockade in alla bilar i en påse och tågbanan i en påse, plockade undan och sorterade. Jag blev otroligt glad och rörd över min lille ängels sätt att ställa upp och visa omsorg medan jag bar runt på förtvivlade, skrikande Gabriel. Jag märkte att Johannes var nöjd och stolt över sig själv när han gick och lade sig. Med Gabriel slutade kvällen med att jag desperat och halvt påklädd lade oss i ett varmt bad. Där kunde hans mage till slut slappna av och han somnade djupt på mitt bröst.

Trots att eftermiddagen och kvällen milt uttryckt varit påfrestande, slutade den ändå i en känsla av tillförsikt. En liten dopping ställer alltid upp när det behövs!

Universeum - vårt universum för en dag

Förra veckan var full av aktiviteter, vi gjorde något varenda dag. Det var härligt, kände mig som en riktigt aktiv stadsmamma på något sätt. Det är så roligt att träffa mina nya kompisar och deras små bebisar, nu har vi redan följts åt i nio månader. Var dock inställd på att barnen kommer att vara sjuka den här veckan, för varje gång vi träffat bebisar de senaste månaderna har Gabriel blivit sjuk. Det är så himla tråkigt, samtidigt som det känns fel att helt isolera sig. Tyvärr, tyvärr blev han jättedålig i fredags kväll när jag dessutom var ensam med båda barnen. Mer om det i nästa inlägg, det här ska handla om en fantastisk dag vi hade i torsdags på Universeum, tillsammans med Stina och lilla Isabella och Åsa och lilla Svea! Det blir ännu ett inlägg i fotonas tecken.


Den här hängbron över rockorna pratade Johannes om redan innan vi åkte. Den passerades ca 25 gånger. Själv blev jag också rätt sugen på att prova.



Gabriel och Svea tittar fascinerade på torskar, koljor och andra nordiska fiskar. Det var häftigt att se hur otroligt intresserade de var (barnen alltså).


Fröken Sågkrates (hahahoho) heter den här rockan som låg i taket på hajtunneln! Johannes var förvånande nog inte så himla intresserad. Jag kunde stått där hela dan. (Nej det är inte ögon, det är gälar)

Pirayorna ser sugna ut! De formerade sig noggrant och gjorde sig beredda.

I rummet Explora fastnade vi i minst två timmar. Detta passade den obotliga rörelse- och tävlingsmänniskan Johannes perfekt! Här en rodd-tävling med roddmaskin. Efter sjuttielva lopp var han lagom svett. (Note to self: T-shirt nästa gång)

Klara............ färdiga................


GÅ!!!!
Hundraarton gånger sisådär. 

Nu passade det ju bra att hitta den stora rörfläkten. Man fick grym frisyr. 

Nyfönad motorcyklist. 

Vi kunde stannat i minst 2 timmar till. Men man blir ju trött och hungrig också. Efter allt detta (och mycket mer som inte syns här) var det bara butiken kvar, vi skulle köpa presenter och en liten grej skulle Johannes få välja till sig själv. Det fanns otroligt mycket att välja på, otroligt mycket. För mycket. Man blev alldeles matt. Bilparkeringen höll på att gå ut och vi var hungriga, trötta och jag blev stressad. I ett mycket svagt ögonblick gick jag med på att Johannes av alla tusentals saker fick köpa en bambuflöjt. En flöjt!!!! Varför, varför, varför? tänkte jag på vägen hem och kände i förväg mina öron förfalla. 

Vi var och är fortfarande grymt nöjda med dagen! Det enda jag är missnöjd med är att vi inte köpte årskort när de var billiga i januari. Varför, varför, varför?