fredag 30 april 2010

Besegrad, men inte någon längre stund...

I dag tog Gabriel kampen om sopskåpet till en ny nivå. När jag oseendes men som vanligt med öronen på skaft, satt i andra rummet hade han flyttat sin favoritmelodispelare och lagt den framför det eftertraktade skåpet. Eftersom den hela tiden spelade nya melodier antog jag att han var upptagen med den. 


Men det var något som inte stämde, jag visste inte vad det var. Jag kollade och jajjemen, visst hade han öppnat skåpet och på kort tid hunnit tömma halva sophinken (och eventuellt smakat på något som verkade intressant). Då och då vispade han till meodispelaren som låg uppochner så att den spelade nya sånger och på så sätt vaggade in mig i falsk trygghet. Jag kände att jag nog var tvungen att ta tag i det där och hämtade skruvdragaren. Kan meddela att det inte är lätt att sätta upp en spärr med tillhörande hållare med en bebis hängande i armar, skruvdragare, sophink, dörr och allt han möjligtvis kan få tag i. Mycket tålamodskrävande kan jag säga. Tillslut kom den upp och den lille gangstern var besegrad för denna gång.


Men självklart går det inte att göra ens ett sådant här ack så litet projekt förhastat. Som du kanske ser slår spärrjäkeln i vasken när man ska stänga (vilket alltså inte går). Vi måste därmed ha en annan typ av spärr, suck. Efter några ihärdiga försök att öppna dörren gav Gabriel i alla fall upp men kastade sig snart in i nästa projekt. Vilken entreprenör!