söndag 28 februari 2010

Ber att få återkomma!

Mycket trött efter en intensiv vecka med massor av kul och i slutet en liten sjukling. Återkommer när jag piggnat till!

fredag 26 februari 2010

Vad händer idag?

  • Simskola igen efter förra veckans uppehåll för sportlov
  • Träffa mormor och åka till IKEA med 16-kronorsköttbullar....
  • Handla 
  • Let´s dance, mammas fredagsnöje

torsdag 25 februari 2010

Vad händer i dag?

  • Besök på Universeum, med båda barnen + två andra mammor
Vad hände i går?
  • Lunch på Världskulturmuséet med mammor
  • Mys hela eftermiddagen

onsdag 24 februari 2010

Mammaliv

Den här gången är det dock inte självupplevt. Tack till vännen E för att du delade med dig av denna lilla historia!

 

  

 

tisdag 23 februari 2010

Vinterpromenad i Majorna

I går gick vi på en liten vinterpromenad. På vägen besökte vi en pizzeria. Det var gott.

  Det gäller att kolla vad man kan hitta för kul i snödrivorna.

 Kolla mina DIAMANTER!!!

  Små nätta snödrivor......eller inte. Vem står där på andra sidan gatan?

 Jaha, hålla diamanterna med en arm och gräva med den andra. Man får inte missa något fynd. 

 Kolla vad jag kan! Lägg märke till släktdraget tungan


Härliga snödrivor på Slottskogsgatan. Lägg märke till den vänliga cyklisten som lyfte cykeln upp i drivan för att släppa förbi barnvagnen. Folk är överhuvudtaget tillmötesgående och man skrattar lite i samförstånd när det blir trångt. Man har något gemensamt. Trevligt!

 Här brukar vi ibland sitta på somrarna. En mysig plats där man har överblick över Mariaplan. De snöklädda möblerna blir nästan som en installation. Kolla snöhörnen på borden, hur kan de bli så skarpa? Coolt! 

En snöängel är alltid bra att göra! 

Snö till midjan. Här fick vi också höra första frasen i sången "Jag ser det snöar..." för full hals. Många gånger.
Man får gå på rad när det är trångt. Här försöker jag se ut som jag går, fast jag står still. Pappan tycker nämligen inte om arrangerade bilder.

Välinpackad och ivrig att se allt, vilket inte är lätt genom det lilla, lilla hålet i regn(snö)skyddet.

Nämen, vad var det här för bild nu då? JO det är dagens tips för den som blivit halvt förfrusen i Majorna. Gå in i Systemets luftsluss. Skicka in gubben att handla och stå själv kvar och värm dig i varmluftsutblåset. Mycket skönt! 

Enligt vissa källor kan man inte passera denna reklampelare utan att krypa under den. Varje gång! Det har blivit svårare och svårare denna vinter. Men under ska man. Alltid.

Sen kom vi hem. Nöjda och mätta. 

Kommentera?!

Jag har fått massor av frågor, via andra kanaler, om hur man kan kommentera bloggen. Nu hittade jag en inställning som gör att alla kan kommentera fritt, utan att logga in eller så. Anonym kan man va, så nu får jag bara hoppas att ni är skonsamma mot mig! Kommentera gärna, roligt att se om någon läser. Kram, kram! 

måndag 22 februari 2010

Vad händer i dag?

  • Promenad, pizzeria, promenad hem igen
  • Slappellislapp i soffan
  • Mamma ska träna step

söndag 21 februari 2010

Att läsa min blogg ökar din livslängd avsevärt!

Hörde på radion häromveckan att det kommit forskarrapporter om att man riskerar att DÖ i förtid om man sitter ner mer än 4 timmar om dagen. Reportern var förskräckt: "Fyra timmar i sträck eller fyra timmar överhuvudtaget?" "Överhuvudtaget, tyvärr" sa forskaren. "Men då måste det vara massor av svenskar som berörs?" "Ja, vi har tidigare varit dåliga på att fråga hur mycket folk sitter still och i stället frågat hur mycket de motionerar". Det hjälper inte om du motionerar två, tre gånger i veckan, även om det förstås inte är dåligt, fick vi reda på. Reportern var fortsatt förskräckt. "Men du är ju inte här för att skrämma oss, utan för att hjälpa oss" sa han tillslut i ett försök att vara hoppingivande. "Ja, det finns hopp" sa forskaren. "Det hjälper att man reser sig då och då och rör på sig". Jag, som suttit ganska paralyserad och funderat på hur mycket jag egentligen sitter still, vaknade till. Sa hon inte nyss att det var farligt att sitta ner i fyra timmar överhuvudtaget? Då kan det ju inte hjälpa att resa sig ibland... eller hur? Sen började frågorna hopa sig. Hur har de kommit fram till det här? Hur har man tittat på alla livsaspekter och sedan lyckats komma fram till att det just är stillasittandet i minst fyra timmar som påverkar livslängden? Hur många timmar om dagen skulle jag själv uppskatta att jag sitter still (sådan här forskning bygger nästan alltid på att folk berättar om sig själva i enkäter)?

Läste för några veckor sedan om forskning som visar att om pensionärer är med i en förening så minskar deras risk för att råka ut för åldersdiabetes med ett antal procent (det där med att komma ihåg siffror, ja). Det finns också forskning som visat att barn som under många år är aktiva i en idrottsförening gör bra ifrån sig i skolan, mår bättre och har en högre livskvalitet. En så kallad Rapport visade i höstas att eleverna gör helt olika skolprestationer i olika delar av samma kommuner. Lärarna var chockerande nog olika bra i olika skolor, jättedåliga i vissa, men jättebra i andra. Slutsatsen var att det beror på hur bra lärare man har, hur bra man presterar i skolan. Vi har alla lärt oss att vi för miljöns bästa behöver sopsortera. Tidningen skall absolut läggas i tidningsåtervinningen, annars är man ingen bra människa.

Någon dag efter att jag läst det där med pensionärerna läste jag att några andra forskare nyanserat bilden av att barn som är aktiva i idrottsföreningar har högre livskvalitet. Det visade sig nämligen att just dessa barn också var barn till välutbildade föräldrar och bodde i välordnade hem. De tillhörde med andra ord medelklassen. Ojsan, de första forskarna hade visst glömt att kolla på övriga aspekter av barnens liv. Kan det möjligtvis vara så att pensionärerna som ingår i föreningar också har annat gemensamt (hälsa, make/maka, eget boende)? Rapporter om skolan är alltid intressanta att skärskåda. Är det så att lärarna i Askim är mycket mer engagerade och kvalificerade än lärarna i Gunnared eller har studieresultaten andra orsaker? När jag läste kemi på lärarutbildningen fick vi en helt uppochnervänd bild av bl.a. tidningsåtervinning. Läraren hävdade att han granskat ca 80 forskningsrapporter om huruvida det bästa ur total energisynpunkt var att bränna tidningarna i kraftvärmeverk eller att återvinna dem. Han hävdade att ALLA rapporter visade att det var bättre att bränna tidningarna och få energi i form av fjärrvärme. Att återvinna tidningar kräver nämligen massor av energi, dessutom får man papper av mycket dålig kvalitet. Det är t.ex. ingen bra idé att torka sina intima delar med toapapper gjort av återvunnet tidningspapper.

Det går att komma fram till det mesta om man bara ställer de rätta frågorna. Här är några fler rubriker som kanske dyker upp framöver:

Människor som dricker champagne minst tre gånger om året får bättre vård!

Golfspel ökar din förmåga att göra aktievinster!

Havsutsikt ökar din livslängd!


Det är jobbigt att man jämt måste tänka själv, tänka om, tänka kritiskt, vara skeptisk. Att det inte finns ett facit längst bak i boken där man kan se svaret. Det här inlägget har tagit nästan fem timmar att skriva. Jag har nog rest på mig och gjort annat en sådär 37 gånger. Ingen risk att dö i förtid här inte?

Och som en händelse dök den här kommentaren upp i GP när jag slog upp dagens tidning. Forskaren Vaillant har efter 50 år kommit fram till att det visst inte gick att utröna exakt vad som gör människan lycklig. "Their lives were too human for science".

Nyheter i korthet

Gabriels första lilla, lilla, lilla tand har dykt upp i veckan. Det har också visat sig att min oro för att han inte skulle sova bra när jag bytte till sittdel på vagnen var helt obefogad. Tvärt om somnar han extremt lätt och bra! Många gånger behöver man inte ens gunga vagnen, han bara somnar.

Till min stora sorg och bedrövelse fick jag reda på att massagestolen på gymmet inte ingår i mitt medlemskap. Jag har bara lett och bett om en pollett (vilken poet jag är) och fått en, men i torsdags var det till råga på allt min gym-idol som gav mig beskedet då hon enligt protokollet kollade mitt kortnummer innan hon inte gav mig en pollett. Jag blev såååååååååååååååååååååååå besviken och lommade hem. Det visade sig att massagestolen kostar 20 kr/gång eller 60 kr/månad för fritt umgänge. Då tänker jag inte ens berätta hur mycket jag betalar i månaden för det ordinarie träningskortet.

I onsdags blev det nästan komiskt att jag just postat inlägget till bloggen om den sovande hemmafrun och samma dag dök två oväntade gäster upp på besök. Mötte Joachim och den ena gästen utanför huset när jag kom hemkörande från promenad och fika i Slottsskogen. "Är det städat?" frågade han. Det var det ju inte dårå... Det fick bli lite panikstädning medan gästerna slumrade i soffa och Fatboy. Hemmet fick i alla fall betyget BEKVÄMT, vilket vi konstaterat är en av de saker vi verkligen strävat efter. Det spontana besöket resulterade i att mor och barn i sin tur gjorde ett lyckat spontanbesök hos mormor.

I går var Johannes goa kompis E här på besök i fyra timmar. Mycket trevligt! Johannes bröt ihop ett par gånger, men inget allvarligt. När E skulle gå ropade Johannes "Jag älskar dig!" efter honom. Vänskap på hög nivå! Den lille ängeln har beslutat sig för att dyka upp en hel massa det sista.

lördag 20 februari 2010

Vad händer idag?

  • Johannes kompis Elliot kommer hit!
  • Melodifestivalen med popcorn

fredag 19 februari 2010

Vad händer idag?

Eftersom denna blogg också ska fungera som en slags dagbok, flyttar jag Vad händer idag-rutan och gör den till en del av löpande inlägg.

  • Sovmorgon för mamma
  • Handla
  • Besök hos farmor
  • Let´s dance (för mamma)

torsdag 18 februari 2010

En ängel på besök

Någon gång i början av året tog jag, något desperat, fram mina tjocka böcker om barns utveckling de första fem åren och slog upp det som stod om fem-åringen. Behovet av någon slags fakta var stort. I ett myller av gräl, gos, lögner, långa trevliga samtal, utbrott, glädje och provokationer, fann vi oss rätt matta där en kväll i januari efter intensivt umgänge hela jul- och nyårshelgen. Ett stycke ur Stora boken om barn, var jag tvungen att läsa högt för Joachim:

"All den här kaxigheten, självhävdelsebehovet, som är så vanligt hos fyraåringen, är plötsligt som bortblåst och man ser en mild liten person framför sig, resonabel för det mesta, tjänstvillig och ansvarstagande.
Naturligtvis är alla femåringar, liksom alla tjugofemåringar, olika, men påfallande ofta är de änglalika, i alla fall under en period någon gång mellan fem och sex år."


Någon slags hopp infann sig och vi har sedan dess intensivt letat efter glorian. Ibland dyker den upp, ofta oväntat och änglakören sjunger Halleluja! Skämt åsido, Johannes är en underbar unge och det är verkligen en ynnest att få dela vardagen med honom! Men han är, och har alltid varit, ett energiknippe, intensiv och full av upptåg. Att sitta en stund för sig själv och pyssla med grejer har han aldrig gjort. Sällskap, höga ljud och action är hans melodi. Sedan han var pytteliten. De små bitringarna och alla tusen leksaker förblev liggande. Klossarna blev projektiler i stället för hus. Leksaksmikrougnen blev mikrad i den riktiga mikron, fingret fastnade i skurhinken o.s.v. o.s.v. Det är väldigt roligt nu efteråt och det är ju bara jag och Joachim som kan förfasa oss och skratta åt denna intensiva tillvaro och verkligen förstå. Ibland känns det som vi säger nej och sätter gränser 30 gånger i minuten. Man brukar ju säga att det är bra med "tydliga ramar". Tänk dig en ram och sedan en pingpongboll som studsar jäkligt fort där inne. Det här är (helt förståeligt) omöjligt för pysselbarnsföräldrar att förstå och de höjde bekymrat på ögonbrynen när vi funderade på att ha dubbla barnlås på skåpet med sophinken. De hade helt enkelt inte en ettochetthalvtåring som plötsligt satt med en kasserad stekt strömming utstickandes ur munnen.

MEN...

... i dag dök han upp på en långvisit (i våra mått mätt), den där änglalika 5-åringen. Jag citerar mitt sms till Joachim i dag vid lunchtid:

"Helt otroligt! Johannes har lekt själv i 3 timmar, byggt tågbana, klättrat, byggt lego, nu tog han fram bilar och leker på bilmattan! Jag har ej behövt uppmuntra eller nånting! Han ropar ibland men ändå! Häftigt"


Sådär fortsatte det hela dagen! Han lekte själv, ropade för att jag skulle komma och kolla och han förklarade tingens ordning, lyssnade på Bamse, fortsatte leka. Inga konflikter, bara mys. Men Johannes hade inte varit Johannes om det inte inträffat något som placerade mammahjärtat i halsgropen. I en lång stund efter middagen satt han ovanpå den påslagna dammsugaren, höll det korta insugsröret mot munnen och pratade med underläppen insugen. Då har han nämligen kommit på att det blir som en förvriden robotröst, svårt att förklara men det låter väldigt skoj och lite läskigt. Bara det att när han var färdig hade underläppen förvandlats till en gigantisk jätteläpp. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men mest skrattade vi. (Sen var jag tvungen att ringa Joachim för att han skulle lugna ner mig lite... "Det är klart den kommer att bli liten igen", fick han peppa mig.)

Så vi välkomnar den lille ängeln! Men det måste vara våran ängel med riv i, annars är det inget sköj!

Glad i magen!

Serholt-katalogen damp ner i brevlådan och nu är också nya läromedlet med. Kuuul!




























Bara attans tråkigt att de skrivit fel om vad man tränar i Klockan går.... Inte kuuuul!





onsdag 17 februari 2010

Hur väcker man en hemmafru till liv?


Jag fattar inte hur man gör. Jag är ingen bra hemmafru alls. Det spelar ingen roll om jag verkligen tar tag i allt och städar en dag, det är lika stökigt ett par timmar senare. Visst, man får väl förlåta sig själv lite grann att hallen ser ut som helvetets port. Skrynkliga tidningar som försök att suga upp snön, gamla skostället har fallit ihop (igen) trasiga datorn står och väntar på skrotning, 11 dl grus och smuts som kommit in med barnvagn och skor. Igår var jag ute TVÅ gånger, det får jag nog sluta med. Jag har en viss lösning för hallen, men den är ekonomiskt lite för långt borta tyvärr. Så det får vänta. Jag hatar att vänta.

Jämställdheten är svår att mäta när den ena föräldern är hemma. Vad är mitt jobb liksom? Vad ska vi dela på, vad ska Joachim göra? Det är svårt att reda ut. När Joachim är bortrest är det mycket lättare att hålla ordning. Min teori om varför är att då vet jag att allt är mitt ansvar. Ingen tvekan. Jag vill verkligen ha ordning omkring mig, men det går inte.

I går var jag på drop-in på Johannes förskola. Det var riktigt trevligt och Johannes var så härlig i en och en halv timme när jag och Gabriel var där. Vi fick köpa en semla och kaffe, sen var det vernissage med teckningar som vi kunde köpa för 1 kr. Jag hade en viss skräck innan semlemomentet eftersom jag visste att barnen bakat semlorna och sedan eventuellt kladdat ihop dem för att vi föräldrar med ett stelt leende skulle känna oss tvungna att äta. Nu var det så smart att man fick göra sin egen semla. Vi var först (yes!!!) så ingen hade hunnit kladda med fingrar i grädde och vaniljkräm (annat var det strax innan vi gick hem, fyyyy och bläk när man såg de gulliga små barnen gossa med skålarna och en liten tjej räknade bullarna genom att peta noga på var och en...) Det blev riktigt goda semlor. När vi satt där och mumsade, kom det en mormor och morfar tillsammans med ett tvillingpar som går där. Morfar satte sig och började äta. Han sa inte mycket. Barnen kom, den ena hade glömt sin semla i köket men började äta på sin brors. Inte så populärt. Mormodern sprang hit och dit och fixade och trixade, trevlig var hon också! Morfar hade sedan länge lugnt ätit upp semla och druckit kaffe när mormor kunde sätta sig. Han hade inte en TANKE på att ta något ansvar. För henne var det säkert också helt naturligt. Då tänkte jag att hon har säkert inte 11 dl grus i hallen. Sen tänkte jag att jag faktiskt hellre har min stökiga hall men en gubbe som verkligen skulle fixat och trixat i den situationen. För det skulle han.

Det som är tur med mig och Joachim är att vi har ungefär samma toleransnivå. Tänk om han vore pedant eller en som inte brydde sig ett dugg om stök?! Nu har vi båda skygglappar som vi sätter på (tyvärr lite för ofta) och man ignorerar stöket rätt mycket. Men om det till exempel ska komma någon på besök får båda eld i baken. Vi snurrar runt som propellrar och tokstädar. Dessutom uppskattar vi båda och verkligen njuter när det är städat och ordning.

Nu är det nog dags att bestämma sig. Jag måste fundera ut något sätt att hålla kaoset lite mer på avstånd. Väcka hemmafrun i mig till liv. Hur gör man?

Härmed är det bevisat!

Härmed är det bevisat att det VAR jordlukt som drev Gabriel till krukorna. Detta fynd nosade han upp i tvättstugan dagen efter att krukorna vart förseglade. Mums?! Har han månne näringsbrist?

måndag 15 februari 2010

En del blev gjort, även om romantiken fick vänta

Jag erkänner. Jag har gått på det. Det är fånigt egentligen, konstruerat och kommersiellt. Trots det vill jag ha lite granna romantik på Alla hjärtans dag. Men sådant som är konstruerat och kommersiellt firar vi inte här hemma (förutom jul då). Inte mors dag, inte fars dag, inte namnsdagar och knappt min och Joachims födelsedagar. Det är helt okej för min del. ÄNDÅ ligger det lite i bakhuvudet och pyr just de dagarna (fast inte namnsdagarna, dem glömmer jag oftast bort) jag kan inte hjälpa det. Sen glömmer jag det.

I går hade vi således en ganska oromantisk dag. Men det blev en del gjort i alla fall. Det var bra! Härmed följer några bildbevis på saker som äntligen blivit gjorda. Känner du igen den här blomman? För några dagar sedan skrev jag att jag borde hitta på något, eftersom jorden länge varit eftertraktat mellanmål för en viss nyfiken bebis. I går fick jag tummen ur och det blev ju riktigt bra, tror inte att man tänker på att jorden är täckt om man inte vet om det. Nu funderar vi på om det helt enkelt varit jordlukt som dragit den grävande bebisen till sig, för han har knappt varit nära blommorna. Skumt. Borde kanske skaffa en kruka som är större än innerkrukan också...












































En annan sak som varit högst upp på listan ett tag, var att sätta upp trappgrinden i den nedre änden av trappan. Gabriel slog rekord med händerna på tredje trappsteget i lördags. Vi tror att han innehar en hemlig apparat som på en halv sekund förflyttar honom från vardagsrummet till trappan. Ingen vet hur det går till. Skämsigt sent, men nu är grinden uppe i alla fall.















Jag gjorde ett litet, litet försök att romantisera dagen också. Jag har en viss svaghet för Napoleonbakelser, det är otroligt gott enligt mina smaklökar. Vi hade faktiskt ingredienser, så igår gjorde jag några kärleksinspirerade, hemgjorda varianter. När jag sockrade hjärtana ovanpå kom Joachim upp. "Jaha, är det Alla hjärtans dag i dag? Där ser man!" Så fick jag en kyss i nacken. Puss på dig också älskling!

lördag 13 februari 2010

Livet som en seriestrip

Det här hände mig i går. Det var så intressant att jag beslutade mig för att göra en seriestrip.


fredag 12 februari 2010

Säg det med bilder och inte med ord

Jag har bildminne. Ganska bra är det. I övrigt är det lite si och så med minnet, det är rätt kasst faktiskt. Eller rätt kasst, det är gôrkasst - jag erkänner. Var på Bilia i veckan och hade strängt memorerat vilken port jag skulle gå in i och namnet på den mekaniker jag skulle uppsöka. Gay [gaj] hette han, det var inte så svårt att komma ihåg. Hejsan, hejsan och sedan sitta och vänta i kundmottagningen på andra sidan huset. Gay skulle komma och ge mig nyckeln när omprogrammeringen av servostyrningen var klar. Jag satt och hoppades att Gay var bra på att programmera om servosystem, det låter ju ganska svårt och man vill liksom inte att det blir fel. Det tog i alla fall lång tid. Vi var rätt många som satt där och väntade på våra mekaniker. Efter trekvart började jag skruva lite på mig. Hur såg han ut nu igen, så jag inte missar när han kommer? Jo, han var ganska ung och mörkhårig det kom jag ihåg. Men så såg ju nästan alla ut... Det är himla jobbigt att inte komma ihåg ansikten. Namn ska vi inte prata om. Hitta vägen hem igen eller hitta dit jag åkte för ett par veckor sen - pust! Siffror, årtal och statistik - HJÄLP!

Men av någon anledning kommer jag ofta ihåg bilder. Det kom jag på när jag pluggade, så alla mina gamla anteckningar har små bilder i marginalerna och som punkter till texten. När jag får information med tydliga, enkla och gärna lite roliga illustrationer sätter det sig. Tjoff! När jag och Joachim gick på föräldragrupp när Johannes låg i magen var det tyvärr inte mycket som var värt att lägga på minnet. Men en sak har fastnat. Det är en bild som återkommer och jag tänker på den ofta. Det handlade om vad som kan hända med ett förhållande när man får barn. Sen visade tanten som pratade en bild av ett förhållande som att personerna är två ringar. Tjoff! I förhållandet åker dessa ringar fram och tillbaka beroende på vad man är i för läge i livet, eller för stunden. När det är riktigt bra, ligger ringarna helt överlappade, man känner samhörighet och kärleken flödar. Oftast är det något mellanting, ringarna ligger lite ihop och lite isär. Då och då är det attans kasst. Ringarna är lååångt ifrån varann och man undrar om de ska hitta tillbaks igen.



Inte visste jag då att den här bilden av ringarna skulle sitta som en smäck. Ibland är det himla bra att få ord - eller rättare sagt bild - på grejer. Ännu bättre blev det när jag för inte så länge sen beskrev det här för Joachim (av någon anledning kom han inte alls ihåg det här avgörande ögonblicket på föräldrautbildningen) och han faktiskt också anammade det. Joachims sätt att visa att han anammat det är att kärleksfullt håna mig och mina ringar som åker ihop när han sagt något han vet att jag gillar. Då vet jag att han har fattat.

Hur gick det med Gay då? Jo, han kom ihåg hur jag såg ut. Bra det.

torsdag 11 februari 2010

Vacker morgon!


Solen glimmar i vattnet. Isen flyter sakta förbi. Luften är klar. Matlust. Kaffe.

En i bloggsammanhang gammal, men GOD nyhet!



I dessa tider av romantiserad globalisering och ett galet letande efter utländska företag som kan köpa våra bilfabriker, blev jag så glad förra veckan. Jag hör till dem (jag hoppas det finns fler av oss) som inte tror särskilt mycket på att det måste vara bra för ett företag att vara så stort som möjligt och gå ihop med så många företag som möjligt för att få största möjliga vinst. Jag tycker överhuvudtaget att den så kallade marknaden är en absurd företeelse. Det handlar inte om att företagen ska gå runt, utgifter och inkomster i balans. Nej, det handlar om förväntningar! Att Ericsson gick med 5 miljarder i vinst för nåt år sen tyckte jag var en fantastisk nyhet. Men nej, det var tydligen en dålig nyhet, för marknaden hade förväntat sig 10 miljarder i vinst. Ericssons aktie sjönk med 10 % eller något. Och ett antal arbetare fick bli arbetslösa. Det här är för mig obegripligt och helt absurt. Ett företag kan vara helt värdelöst men bara man lyfter förväntningarna tillräckligt högt så drar det in lite bonusar till styrelsen. Det är så bubblorna bildas. När bubblorna spricker är det inte de ansvariga som drabbas. Nej, det är du och jag. Skolbarn och gamla.

Nu blev det deppigt. Det här skulle ju handla om att jag blev glad!

Triumf-glass blir svenskt igen! Av många skäl blev jag glad när jag fick läsa den nyheten. De ursprungliga ägarna köper tillbaka och satsar på sitt familjeföretag. Kul! Bra! Gör som Sia-glass, satsa på närproducerad svensk kvalitet! Det finns ett fantastiskt litet glasskrypin ganska nära Älvsborgsbrons fäste. Där jäklar får man glass! En het sommarkväll får man stå i lång kö, känna brännan sätta sig i ansiktet och sedan tillslut begrava smaklökarna i flödesvis med lagom mjuk, svalkande polka. En extremt oromantisk miljö finner man utanför, men det är ändå något särskilt med den där asfaltsbiten. Vi får alla en känsla av att ha gjort ett fynd på en bortglömd plats.

En gång har jag också varit på Triumfglass ursprungsbutik på Allmänna vägen. Det var tyvärr lite sorgligt. En nonchalant yngling stod med i-podlurar i öronen och gav mig slentrianmässigt minimalt med hård kulglass i en bägare. På väggarna i det slitna rummet var det någon som försökt bevara historien om den unga Arne som en gång startade företaget just här. Glest utplacerade foton och texter om en svunnen tid. Men det hela kändes lite hjärtlöst. Vet inte vad det var. De senaste åren har Triumfglass fått en lite fadd aura kring sig. Diplom-is-eskimån har tagit över och återigen osar det globalisering och giriga händer som gnuggas. För ett tag sen sa min syster när hon varit i den nyöppnade Triumfglassbutiken i Sisjön; "Det var helt sjukt, det stod ju Diplom-is överallt, där vill inte jag handla!" Jag fattar precis vad hon menar. Vet inte om någon svensk förknippar Diplom-is och dess hiskeliga stereotypa eskimå med kvalitet och god glass? Inte jag i alla fall. Jag vet att glass heter is på norska och danska men på något sätt kopplar min hjärna samman is och glass med något gammalt, frostigt och segt som legat för länge i frysboxen.

Nu hoppas jag sannerligen att själen hittar till Allmänna vägen igen. Det var så skönt att äntligen läsa om någon som vill satsa, som köper tillbaka, som har fattat att störst inte alltid är bäst. Visst, jag förstår att de där herrarna är kapitalister. Men de får ändå pluspoäng av mig för att de trots allt månar om sitt familjeföretag igen, inte lägger ner, rationaliserar, flyttar produktion, går ihop med GB-glace eller något annat man kunnat förvänta sig. Kanske kollade de i julas i något gammalt fotoalbum med pappa Arne som började med att vispa ihop glassen i Majorna och köra ut den på vagnar? Kanske fick de ett sting i hjärtat och kände att det här borde vi ta vara på? Jag tänker i alla fall låtsas att det var så. Något hopp måste jag få ha!


onsdag 10 februari 2010

Ett något yrvaket gäng på gång igen

Fyyy i sjutton det här var inte roligt! Vi har varit som klubbade sälar och försökt ta hand om varandra i misären här hemma. Joachim blev som tur var sjuk ett dygn efter oss andra så vi kunde vara sjuka lite i skift. Gabriel har klarat sig någorlunda väl, han har inte velat äta men jag ammar lyckligtvis fortfarande och det var nästan det enda han åt i ett dygn. Så han har krupit omkring och velat gräva i blomkrukorna som vanligt. Eftersom vi andra nu var gravt mindre snabba i vändningarna, fick blommorna utvisning och gömdes undan små ivriga barnafingrar i några dagar. Jag måste uppfinna något slags krukskydd, en rundel med hål i mitten så man i alla fall hinner fram innan näven med jord intagits som babylunch.

Inget ont som inte har något gott med sig! När man är sådär sjuk så man inte kan röra sig från badrumsgolvet hinner man ändå tänka en del. Jag för min del försökte tänka på att vara tacksam för att jag just fått denna tillfälliga sjuka och inte låg där på grund av t.ex. cytostatika. Tänk att lida sådana kval och dessutom veta att man är fruktansvärt sjuk, kanske ska dö. Det är inget som tar slut efter några dagar. Då är det plötsligt ganska bra med lite vintersjuka. Vi fick några förtroliga samtal i natten, jag och min älskade. Ibland är det bra att bli liten på jorden och komma tillbaka till vad som är viktigt. Att inte ta varann för givet. Att vi är så oerhört tacksamma för våra fina barn. Det finns ju inget viktigare.

Ja, sådär gott filosofisk kan man bli. Nu har jag en massa blogginlägg som liksom ligger och väntar på kö i huvudet. Kul, kul!

måndag 8 februari 2010

Neeeeeeeeeejjjjjjj!!!!!!!!

Vinterkräksjukan har intagit vårt hem. Återkommer med bloggande senare (dock inte om detta, för det torde vara tämligen ointressant att läsa om) FYYYYYYY!!!!!!

Lite synd om mig är det allt, ändå är jag inte sjuk än... buhuhuhu.

fredag 5 februari 2010

Balansakter och klockrena analyser

Vill börja med att tacka för all positiv respons, helt oväntat och jag blir så himla glad! Tack!

I dag ställde sig Gabriel upp alldeles själv utan att hålla i något. Liksom för att visa mormor, som var här på besök; "Kolla vad jag kan!" Han har börjat gå så sakteliga utmed soffan också. Lille vän, hur har du plötsligt blivit så stor? Ga, ga, da, da, da, dla, mmmmmm! 8 månader.

Mormor, ja. Johannes har klarat syskonbiten hur bra som helst, jag har aldrig upplevt någon egentlig avundsjuka överhuvudtaget. Tvärt om, Johannes har alltid Gabriel i tankarna, direkt sen vi kom hem från BB har han haft full koll på vad Gabriel gör och var han är. Det är fantastiskt att se dem tillsammans! Vilken kontakt! Men det finns en sak som Johannes inte fixar. Det är konkurrens om sin älskade mormor. Han blir tossig och kan hitta på det mesta för att få hennes uppmärksamhet för sig själv. Se mig, se mig, se mig! Nu är det ju inte bara Gabriel som tar uppmärksamhet när mormor kommer, det är ju mormorns dotter också. Vi är babbliga, det är bara så. I dag blev det många turer hit och dit med en allt ilsknare mamma innan jag tillslut insåg att det bara var att retirera. Lika bra att dra sig undan, finito, bye bye. Bra beslut. Note to self; försvinn fortare nästa gång. När jag senare ändå gick ner och skulle byta några ord, ville Johannes verkligen inflika något viktigt. På mitt vuxna mammavis förklarade jag: "Men Johannes, du vet att vi också måste få prata". Johannes ilsknar till, spärrar upp ögonen och utbrister strängt: "Ja, men DU är så JÄKLA PRATIG! Det gick ju inte annat än att falla platt och garva. En rätt bra analys gjorde han där.

När vi skjutsat hem mormor och åkte hem i fredagskvällen var det en skön stämning i bilen. Vi småpratade om ditt och datt, Gabriel tog sig en lur och vi kom hem till garaget, nöjda med dagen. Johannes gick ur bilen och drog ett djupt andetag. Som ett uttryck för den sköna känslan vi upplevde utbrast han med eftertryck, allvarligt och glatt på samma gång:

"Vilken TUR att jag finns!" *liten paus* "Tänk om jag inte hade funnits!"
Inuti mig infann sig ett glädjejubel. Det var ju bara att hålla med igen: "JAA det tycker jag med, vilken tur att du finns!!!" "Tur att du finns också mamma!"

Hur mycket vi än tjafsat och grälat, det existerar plötsligt inte. Samma goa känsla höll sig kvar resten av kvällen. Kärleken finner inga gränser!

torsdag 4 februari 2010

En avslutares bekännelser

En tidig morgon på julavslutningsdagen hade jag och min kära kollega V bestämt träff klockan 7. Vi satt och svettades för att göra klart elevernas sagoböcker, vilka bestod av alla klassens sagor kopierade till en rejält tjock bok var. Vi hade bestämt att dela ut böckerna på avslutningen ett par timmar senare. Böckerna skulle limmas med en ny teknikapparat där man lade in alla sidorna i en slags plastmapp. Sedan satte man ryggen mot en värmeplatta varefter ett lim i ryggen smälte och man fick som en limbunden bok. Mycket snyggt. Jag, som älskar ny teknik, hade drivit en hetsig kampanj för denna nya pryl. Motkandidaten var spiralapparaten, ska jag vara snäll kan jag säga att den inte är min favorit. Jag hade alltså lyckats övertala kollegorna om att det här var det allra bästa alternativet. Det var bara det att våra plastmappar var på gränsen till för tunna. Vi upptäckte att det var extremt viktigt att alla papper låg dikt an mot ryggen, annars lossnade de. Det hade vi märkt för sent. Dagen innan. Nu hade vi två alternativ. Det ena var att strunta i att ett par blad här och där lossnade i vissa böcker, det var ju faktiskt inte hela världen. Det andra var att träffas klockan 7 (när vi egentligen började 8) för att göra om och göra klart. Du har redan räknat ut vilket alternativ vi valde.

Den morgonen fick jag en insikt när jag var på väg till jobbet; det finns påbörjare och det finns avslutare. Jag förstår att de flesta av er som läser förmodligen har hört det här någonstans och att det säkerligen också finns finare ord för det. Men för mig var det faktiskt en helt egen insikt just den dagen. Jag vill avsluta saker och hatar att lämna något halvdant ifrån mig. Då fattade jag också plötsligt varför jag ofta sitter som ett fån på brain-storming-möten när man ska ösa ur sig idéer inför ett projekt eller så. Jäkligt trög är jag. Omständlig också, för jag velar hit och dit hur man ska göra och ibland trasslar jag verkligen till det. Men jag är helt enkelt ingen påbörjare. Jag är en avslutare.

Det tydligaste exemplet på min avslutarpersonlighet visar sig dagen innan julafton. Jag kan verkligen inte sluta innan allt är precis som jag vill ha det. Det sista jag gör är ofta att torka av diskbänken och sen tar jag mig ett varv runt lägenheten, rättar till en tomte här, puffar till en kudde där. Det värsta är att då är klockan oftast halv två eller så.

En avslutare, eller i alla fall jag, vill inte heller starta projekt som hon inte kan avsluta. Jag vill inte städa den knökfulla garderoben bara lite. Ta bort ett par grejer så det i alla fall går att gå in. Eller bara diska en stekpanna i stökköket och lämna resten. Nej, ska det göras så ska det göras ordentligt! Då gör jag det hellre inte alls tills jag har tid att vadå? Jo - avsluta! Det finns ett oändligt antal exempel; läsa böcker, lösa korsord, måla tavlor, inreda, rensa en rabatt, bygga snögubbar, ja jag vet inte allt! När jag t.ex. läser en bok så sträckläser jag oftast. Jag vill inte börja läsa om jag inte har tid att läsa mycket och tycker verkligen illa om att ha en halvläst bok liggande. Joachim håller på med fyra-fem böcker samtidigt och de ligger här och där. Det skulle jag aldrig kunna ha! Vi har också helt olika definitioner på vad "fixa köket" betyder.

Det behövs ju såklart en massa olika personligheter, särskilt på en arbetsplats. Utan påbörjarna kommer man ju aldrig igång. Som tur är har jag ändå de senaste åren fått dela klass med en till som gillar att avsluta grejer. Det var ju därför vi satt där klockan sju och höll på. Då brukar vi också garva en del för vi är så trötta och flamsiga. Skönt! Dessutom fixade vi grannklassens böcker. Den kollegan har nämligen en annan personlighet. Men hon är bra hon också!

SLUT!

onsdag 3 februari 2010

Det är så fint! Snö, snö och mer snö! Jag vet att det är kaos överallt, men det är så fint. Barnen är glada. Jag är glad. I dag gav vi oss ut igen. Jag trodde att det var kramsnö och att vi nu skulle kunna bygga enorma formationer, men när vi kom ut så var det pudrigt och lätt. Jag hävdade bestämt att vi tyvärr inte kunde bygga som vi tänkt. Vi börjar skotta och skyffla på den "gamla" formationen från i förrgår. Men Johannes, han är enveten. Det kan många gånger vara rätt påfrestande att ha ett barn som nästan aldrig ger sig. Det är väldigt bra också. Som i dag. Efter en halvtimmes byggande ligger han plötsligt där i snön och utbrister: "Kolla det går!!!" Det var bara att kapitulera. Jag hade fel, fel, fel. Ingen större prestigeförlust, jag blev jätteglad. Vi började tokrulla snöklot. När Johannes boll var så stor att han inte orkade rulla den mer, sa han med ett leende något som värmer ett modershjärta. "Vi kan väl hjälpas åt lite?" Så det gjorde vi. Vi hade inte så mycket tid i dag för jag skulle ju på hud-party. Men det hann bli en gubbe utan huvud. Vi ska fortsätta i morgon. Det ser jag verkligen fram emot!

















tisdag 2 februari 2010

Att vara vaken på natten

I dag var första dagen på två veckor som Johannes var på förskolan och vi fick våra 5 timmar - bara jag och Gabriel. Gabriel har inte fått vara med i bloggen så mycket än så länge. Just nu har han en period av orolig sömn. Han vaknar och vaknar och vaknar. Dessutom är han många gånger väldigt ledsen när han vaknar. I natt var han ovanligt nog väldigt glad - men pigg. Mellan 4.00 och 5.30! Det är fascinerande hur tiden kan gå så fort men ändå långsamt mitt i natten. Desperat försökte jag amma i olika ställningar och hoppades att han skulle slockna till slut. Nej då. Han siktade i stället in sig på lampsladden som diskret letar sig upp längs väggen vid huvudändan av sängen. Han får något lystet i blicken och extra tjong i krypet när han siktat in sig på något spännande. Förutom sladdar är blomkrukor och stereon klara favoriter. Armarna växer också på ett märkligt sätt och han kan nästan nå vad som helst. Klockan 5 på natten är man beredd att göra det mesta, till och med låta bebisen knapra lampsladd. Bara för att kunna ligga och halvslumra en stund. Men det går ju inte. Så då får man ta bort honom och kanske pussbrottas lite för att kompensera lampsladdsförlusten.

Han kan nöja sig i sin egen säng en stund också. I den har vi en bebisdistraherare som låter regnskog och vattenfall och spelar sånger och rör sig. Jag proppar sängen full med leksaker och så sitter han där. Han sitter där och leker!!! (Otroligt tycker vi som hade en annan bebis för 4.5 år sen som hette Johannes. Det är dock en annan historia.) När han tröttnat reser han sig upp och grymtar. Får han ingen respons då säger han bestämt ett AAAAAHHH MMMMMM! När jag kommer fram till sängen spricker ett enormt leende upp och han börjar dansa och liksom frusta av glädje. Tänk att en människa kan bli så glad att se en! Det är lika rörande varje gång och hjärtat slår ett dubbelslag. Tänk om man kom till jobbet och alla skulle tok-le, resa sig upp och dansa en glädjedans. Det vore något! Det är också Gabriel i ett nötskal. Han är ett vitaminpiller som stärker oss alla inifrån. Underbara unge!

I dag slog det mig att vi faktiskt så småningom kommer kunna föra en konversation med Gabriel. Det är jättesvårt att tänka sig. Trots att vi har varit med om Johannes utveckling så är det omöjligt att förstå att den där lille knatten ska kunna säga; "Mamma, nu får det vara nog! Nu är jag faktiskt arg på er! De där fyrkantiga kexen, det var ett sånt jag ville ha! Nu har ni ätit upp dem! Det var faktiskt dumt gjort av er!" Det är sådant man får höra av barn som kan prata (läs Johannes) när man råkar glömma den tomma kartongen med Tapini-kex på bordet efter en liten oststund på tu man hand.

P.S. Bilden är tagen i september och det var första gången Gabriel satt själv. En stund senare välte han. Men det har vi inte på bild.

måndag 1 februari 2010

Tung-gung i massagefåtöljen

Jag har ett träningskort. Trots att jag inte utnyttjat det till fullo det senaste året, så vägrar jag ha dåligt samvete för pengarna som dras varje månad. Jag älskar att gå dit. Faktiskt! Det finns särskilt en instruktör som är fantastisk. En ung tjej som är så jäkla rolig, härlig och inspirerande. Hon är min gym-kärlek, jag ler fånigt, speglar hennes långa ben och armar step-passet igenom, skrattar åt hennes skämt och försöker vara duktig. Hon får alla att göra en slut-pose när finalen är över, utan att vi känner oss löjliga. (Under finalen ska man komma ihåg allt och skutta extra intensivt och många varv till extra hög musik och dämpad belysning, trots att man egentligen är en död disktrasa)

Det bästa med gymet står ändå i stretchrummet. Stor, svart och lockande. Den masserar dig, bonkar och slår och kramar och knådar. Man får anstränga sig för att inte låta mmmmm, mmmm, åååååhhhh, AAAHHH!!! Annars kan de andra människorna i stretchrummet undra vad som händer där längst in i hörnet. Jag talar om massagefåtöljen. I en kvart är det bara den och jag. Inget annat existerar. Första gången man sätter sig i en massagefåtölj kan bli något chockartad. Man tror att stolen har fått kortslutning, ett eget liv och en vilja att slå ihjäl en bakifrån. Instinktivt böjer man upp ryggen som en båge och tänker; slå mig inte, slå mig inte! Efter ett tag fattar man grejen och kan slappna av. Då är det underbart! En helt avslappnad kropp får den bästa massagen.

Om du tänker dig att någon bonkar och knådar din rygg underifrån, kan du också tänka dig vad som händer på ovansidan. Det blir liksom mot-gung, ja du förstår säkert. Det brukar jag inte bry mig om utan ligger där med ett smil på läpparna och njuter. Men i dag var det något som störde. Plötsligt hörde jag att ett gäng killar kom och satte sig några meter bort vid det lilla tebordet där man kan dricka grönt te och känna sig trendig efter träningen. Plötsligt blev jag väldigt medveten om hur jag förmodligen såg ut när jag låg där. Som en sufflé. Och vad kan man göra? Ingenting. Det är svårt att se cool ut när man ligger där och vobblar, jag lovar. Det var bara att blunda och hoppas att ingen skulle kolla åt mitt håll.

Efter en stund gick de trendiga tedrickarna, stolen pep att nu är det slut och jag fick ta min ömma kropp och försöka gå utan att se alltför berusad ut. Jag längtar redan till nästa gång.