onsdag 10 februari 2010

Ett något yrvaket gäng på gång igen

Fyyy i sjutton det här var inte roligt! Vi har varit som klubbade sälar och försökt ta hand om varandra i misären här hemma. Joachim blev som tur var sjuk ett dygn efter oss andra så vi kunde vara sjuka lite i skift. Gabriel har klarat sig någorlunda väl, han har inte velat äta men jag ammar lyckligtvis fortfarande och det var nästan det enda han åt i ett dygn. Så han har krupit omkring och velat gräva i blomkrukorna som vanligt. Eftersom vi andra nu var gravt mindre snabba i vändningarna, fick blommorna utvisning och gömdes undan små ivriga barnafingrar i några dagar. Jag måste uppfinna något slags krukskydd, en rundel med hål i mitten så man i alla fall hinner fram innan näven med jord intagits som babylunch.

Inget ont som inte har något gott med sig! När man är sådär sjuk så man inte kan röra sig från badrumsgolvet hinner man ändå tänka en del. Jag för min del försökte tänka på att vara tacksam för att jag just fått denna tillfälliga sjuka och inte låg där på grund av t.ex. cytostatika. Tänk att lida sådana kval och dessutom veta att man är fruktansvärt sjuk, kanske ska dö. Det är inget som tar slut efter några dagar. Då är det plötsligt ganska bra med lite vintersjuka. Vi fick några förtroliga samtal i natten, jag och min älskade. Ibland är det bra att bli liten på jorden och komma tillbaka till vad som är viktigt. Att inte ta varann för givet. Att vi är så oerhört tacksamma för våra fina barn. Det finns ju inget viktigare.

Ja, sådär gott filosofisk kan man bli. Nu har jag en massa blogginlägg som liksom ligger och väntar på kö i huvudet. Kul, kul!