Men i dag var luften annorlunda. Trots att det var varmt var det lättare att andas. I går kväll hade Joachim gått med på (något motvilligt) att vi i dag skulle åka till Kroksvik utanför samhället Åsa på eftermiddagen. Jag lovade att baka bullar som vi kunde ta med oss. Vi åkte och handlade och en liten inköpslista förvandlades till fem fulla kassar mat. Hej och hå. Borr fick vi handlat också, bra bra. Nu kan man inte skylla på det i alla fall. På något sätt går tiden väldigt fort när man handlar. Insåg att min tidsplan var sådär, men satte ändå en bulldeg när vi kom hem.
Johannes var mig behjälplig som vanligt. Gabriel, ja han hade det gott på sitt håll...
Tiden gick och vi kom inte fram till havet förrän vid halv sex. Det var en del folk kvar ändå, men den här tiden kunde man välja och vraka plats. Vattnet höll 25 grader meterna närmast stranden och det var där jag mest spenderade de timmar vi var där. Kan säga att det finns barn som är rädda för vatten, ängsliga inför det stora havet och som skriker så fort föräldrarna försöker få dem att bada lite. Det fanns ett sådant exemplar där på stranden. Det var inte något av våra barn. Nej.
Här var snarare grejen att hålla den lille parveln på någorlunda grunt vatten. Det är inte så svårt, för den här viken är otroligt långgrund och det är bara mjuk, slät sandbotten. Men Gabriel han sprang. Åt alla håll. Och ramlade - hela tiden. Halvdränkt fick jag rädda honom när han tappat balansen och fallit på ytterligare ett udda sätt. Ett tag satt han och grejade med hinkar och spade så jag och Johannes kunde bygga på hans stora sandslott. Men plötsligt fick han liv i benen. Och sprang. Och skrattade. Jag efter. Sen blev det macka och bulle. Det var uppskattat!
Nu åskar det. Vad skönt!
Lotta. Numera glad tandhygieniststudent, ganska glömsk men social och har en massa åsikter om allt möjligt.
