lördag 24 september 2011

Risk för powerpoint-förgiftning?


Tänkte jag kunde dela med mig av den här, första delen av en inlämningsuppgift som innebär att vi ska reflektera över vårt lärande på tandhygienistutbildningen.

Reflekterande journal, del 1
Det är intressant att sätta sig i skolbänken igen. Dels för att jag nu är äldre, har barn och mer livserfarenhet, dels för att jag själv undervisat i nästan 10 år. En stor förändring är att gå från att ha ansvar för många människors lärande, både kunskapsmässigt och socialt, till att bara ha ansvar för mig själv. Det är en befrielse. Det som kan vara svårt när man kan mycket om undervisning är att bli undervisad. Nu har jag fått i uppgift att reflektera över mitt eget lärande. 

När jag läste till lärare tog det några år att förstå ett antal processer som skedde parallellt med föreläsningar, seminarier, grupparbeten och VFU. Några av dessa processer är svåra att klä i ord, men om jag ska använda de fyra kunskaps-F som sitter rätt bra i ryggraden kan man väl säga att jag tumlades runt i maskineriet som gav mig Fakta och Förståelse och någonstans på vägen kom Färdigheten. Förtrogenheten kom med yrkeslivet. Bara att förstå att jag faktiskt läste för min egen skull och inte för den som skulle rätta prov eller lyssna på redovisningar var en rätt stor tröskel att kliva över. Många kom heller aldrig över den tröskeln utan struntade helt enkelt i att läsa boken till seminariet – det var ju ändå ingen av examinatorerna som lyssnade och bedömde. Utbildningen fick av många stämpeln ”flummig”. Jag står absolut inte okritisk till min förra utbildning, men ser många poänger med vad den ville uppnå. Själv hamnade jag av olika anledningar med studenter som befann sig i ungefär det läge jag är nu (äldre och lite mer livserfarna) och i efterhand förstår jag hur viktiga de personerna var för mig. I en kontext med motiverade och nyfikna människor med en större förståelse för helheter är det lättare att utvecklas. Nåväl, vart vill jag komma med det här? Jo, jag märker en stor skillnad i hela min ingång till denna utbildning. Det är färre trösklar att kliva över och därmed lättare att stiga in. 

Nycklarna till god undervisning anser jag handlar om variation, engagemang och att se dem man har framför sig. Då menar jag se i en djupare mening än att titta. Detta kallas ibland lärstilar (det finns en mycket intressant artikel på Lärarlistan, http://www.lararlistan.se/?p=178 där författarna kritiserar vad de kallar pseudovetenskapen om lärstilar). När vi nu läst mest teoretiska kurser, samt fått många introduktioner är min dos av powerpoint-bilder som uppläses innantill redan ganska mättad. Känner att risken för powerpoint-förgiftning efter tre år är överhängande.  Egentligen handlar det kanske inte så mycket om powerpoint-bilderna i sig, utan hur de används. Att fylla ruta efter ruta med text och formler som läses igenom bör i min mening kompletteras med just variation. I varje klassrum sitter projektorduken framför skrivtavlan, vilket gör det i stort sett omöjligt för föreläsaren att använda exempelvis detta instrument på ett praktiskt sätt, om nu viljan skulle finnas. För mig är det viktigt att se, tänka och förstå i bilder och denna dimension har jag ofta saknat. Även konkreta modeller, anekdoter, praktiska exempel eller en komplettering med t.ex. en ordlista bredvid en föreläsare som sprutar ut (för mig) nya begrepp på latin vore en så enkel sak att göra.

Nu låter jag väldigt kritisk, men det finns också många goda exempel. I ”Söka, värdera-kursen” märks tydligt en annorlunda ansats. Att förankra begrepp hos studenterna (skapa kognitiva krokar att hänga upp kunskapen på) genom att vi fick associera till begreppet hälsa är ett bra exempel. Dessa skrevs upp på tavlan och gjorde att föreläsaren lätt kunde dra paralleller till vår förförståelse under föreläsningens gång. Det finns flera sådana små ”knep” som gör att dessa föreläsningar bjudit in till samtal, frågor och associationer från både studenter och föreläsare som för mig berikar inlärningen. I kursen om tandanatomi finns det en hel del att önska kring föreläsandet, vilket också föreläsaren själv flera gånger påpekat, men en viss lyhördhet och en stor öppenhet för förbättringsförslag gör att jag har mer överseende (om man nu får sätta sig på så höga hästar). I detta ämne har vi alla det gratis att det är lätt att förstå varför tandanatomin är så viktig att lära sig och därmed är motivationen på topp. Jag kan tycka att det är skönt, som här, att lära mig ren Fakta, saker är konkreta och logiska – rätt eller fel. Nu gäller det bara att jag hittar mina egna metoder för att få in alla nya begrepp i min växande kunskapsbank. Det känns roligt att utvecklas!