fredag 5 februari 2010

Balansakter och klockrena analyser

Vill börja med att tacka för all positiv respons, helt oväntat och jag blir så himla glad! Tack!

I dag ställde sig Gabriel upp alldeles själv utan att hålla i något. Liksom för att visa mormor, som var här på besök; "Kolla vad jag kan!" Han har börjat gå så sakteliga utmed soffan också. Lille vän, hur har du plötsligt blivit så stor? Ga, ga, da, da, da, dla, mmmmmm! 8 månader.

Mormor, ja. Johannes har klarat syskonbiten hur bra som helst, jag har aldrig upplevt någon egentlig avundsjuka överhuvudtaget. Tvärt om, Johannes har alltid Gabriel i tankarna, direkt sen vi kom hem från BB har han haft full koll på vad Gabriel gör och var han är. Det är fantastiskt att se dem tillsammans! Vilken kontakt! Men det finns en sak som Johannes inte fixar. Det är konkurrens om sin älskade mormor. Han blir tossig och kan hitta på det mesta för att få hennes uppmärksamhet för sig själv. Se mig, se mig, se mig! Nu är det ju inte bara Gabriel som tar uppmärksamhet när mormor kommer, det är ju mormorns dotter också. Vi är babbliga, det är bara så. I dag blev det många turer hit och dit med en allt ilsknare mamma innan jag tillslut insåg att det bara var att retirera. Lika bra att dra sig undan, finito, bye bye. Bra beslut. Note to self; försvinn fortare nästa gång. När jag senare ändå gick ner och skulle byta några ord, ville Johannes verkligen inflika något viktigt. På mitt vuxna mammavis förklarade jag: "Men Johannes, du vet att vi också måste få prata". Johannes ilsknar till, spärrar upp ögonen och utbrister strängt: "Ja, men DU är så JÄKLA PRATIG! Det gick ju inte annat än att falla platt och garva. En rätt bra analys gjorde han där.

När vi skjutsat hem mormor och åkte hem i fredagskvällen var det en skön stämning i bilen. Vi småpratade om ditt och datt, Gabriel tog sig en lur och vi kom hem till garaget, nöjda med dagen. Johannes gick ur bilen och drog ett djupt andetag. Som ett uttryck för den sköna känslan vi upplevde utbrast han med eftertryck, allvarligt och glatt på samma gång:

"Vilken TUR att jag finns!" *liten paus* "Tänk om jag inte hade funnits!"
Inuti mig infann sig ett glädjejubel. Det var ju bara att hålla med igen: "JAA det tycker jag med, vilken tur att du finns!!!" "Tur att du finns också mamma!"

Hur mycket vi än tjafsat och grälat, det existerar plötsligt inte. Samma goa känsla höll sig kvar resten av kvällen. Kärleken finner inga gränser!