Veckan innan jul begav vi oss i alla fall, barnen, mormor, farmor och jag till en liten cykelaffär vid Radiotorget. Där fick vi så småningom hjälp av en äldre dam som genast fick god kontakt med farmor. Damen tyckte att Johannes skulle gå upp till nästa storlek, d.v.s. 16 tum. Hon tog fram en cool cykel men jag såg att den skulle bli för liten nästan direkt. Detta försökte jag förmedla och fick efter mycket övertalning tanten att ta ner en cykel av nästa storlek. Hon hävdade att den skulle vara för stor och farlig. Jag velade väl lite fram och tillbaka men insåg att det var den stora cykeln som gällde. Tanten pratade fortfarande nästan bara med farmor och lyckades övertyga henne om motsatsen. Johannes ville förstås ha alla cyklar, att välja är inte hans melodi. Mormor höll sig klokt nog lite i bakgrunden och hade koll på Gabriel, en ytterligare kock till denna soppa skulle blivit ännu mer förvirrande. Plötsligt kom ett yngre butiksbiträde fram. Han drog mig lite åt sidan och sa i mungipan att jag hade rätt. Han tog Johannes och försvann längre in i butiken. Ett ögonblick undrade jag verkligen vart den unge mannen hade fört min son, jag kunde inte begripa det riktigt. Men när de kom tillbaka hade han skaffat bevis. Han hade mätt Johannes som visade sig vara 122 cm lång och därmed precis klarade gränsen för den större cykeln. Man fattade att killen, för att kunna övertala tanten i affären, behövde hårda evidens. Hon var inte den som gav sig i första taget, man kände att det fanns en prestige som låg och lurade. Sen kollade han höjden när Johannes satt på och sa att han kunde sänka sadeln lite mer genom att ta bort den bakre stänkskärmen och reflexen.
Jag blev mycket förtjust! Det yngre biträdet hade läst av situationen, utan ett ord skaffat bevisen och sedan gett oss en lösning som ingen kunde säga emot. Farmor vände direkt, jag slapp lägga mig i och övertyga, Johannes kände sig sedd och han blev mycket nöjd över sin dödskallecykel. Det var himla smidigt gjort och väldigt bra service av den där killen tycker jag. Han drog sig för övrigt sedan snabbt undan och damen fick ta över köpet igen, jag har en känsla av att hon tog åt sig äran av hela försäljningen.
Nu kanske man tänker att det var lite tråkigt för Johannes att veta hur cykeln skulle se ut när han skulle få den i julklapp. Men det roliga var att när farmor kom med cykeln på julafton och Johannes fick se den, slog han upp händerna runt kinderna och såg otroligt glad och överraskad ut. Tyvärr hann vi inte fånga det på bild. Ja, barn lever i nuet, cykeln hade vi inte nämnt och han hade således inte tänkt på den. Nu har det ju varit en exceptionell vinter i år och inte förrän den här veckan har isen försvunnit. Cykeln har stått i köket av alla ställen, men i dag var det äntligen dags. Tjohooooooo!!!
Det gick helt utan övning att cykla. Han fick en otrolig fart och det liksom sjöng till i mina knäveck när jag såg honom vingla till i vissa svängar. Jag fick på en mammas vis förmana lite och be honom sakta ner, åtminstone i kurvorna. Det blev också några rejäla vurpor, en reflex och ringklockan fick oturligt nog sätta livet till, men efter en stund blev han glad igen och upp och iväg. Det var härligt att se honom! När jag tjatat ett par gånger för mycket (enligt Johannes) försökte jag blidka honom lite och sa: "Jomen du vet ju att mammor är lite oroliga, jag vill ju inte att det ska hända dig något". Då sa han, lite stöddigt men ändå med glimten i ögat. "Men mamma... bryy dig inte! Jag klarar mig!" Sen drack han lite vatten och försvann igen.
Lotta. Numera glad tandhygieniststudent, ganska glömsk men social och har en massa åsikter om allt möjligt.
