torsdag 18 februari 2010

En ängel på besök

Någon gång i början av året tog jag, något desperat, fram mina tjocka böcker om barns utveckling de första fem åren och slog upp det som stod om fem-åringen. Behovet av någon slags fakta var stort. I ett myller av gräl, gos, lögner, långa trevliga samtal, utbrott, glädje och provokationer, fann vi oss rätt matta där en kväll i januari efter intensivt umgänge hela jul- och nyårshelgen. Ett stycke ur Stora boken om barn, var jag tvungen att läsa högt för Joachim:

"All den här kaxigheten, självhävdelsebehovet, som är så vanligt hos fyraåringen, är plötsligt som bortblåst och man ser en mild liten person framför sig, resonabel för det mesta, tjänstvillig och ansvarstagande.
Naturligtvis är alla femåringar, liksom alla tjugofemåringar, olika, men påfallande ofta är de änglalika, i alla fall under en period någon gång mellan fem och sex år."


Någon slags hopp infann sig och vi har sedan dess intensivt letat efter glorian. Ibland dyker den upp, ofta oväntat och änglakören sjunger Halleluja! Skämt åsido, Johannes är en underbar unge och det är verkligen en ynnest att få dela vardagen med honom! Men han är, och har alltid varit, ett energiknippe, intensiv och full av upptåg. Att sitta en stund för sig själv och pyssla med grejer har han aldrig gjort. Sällskap, höga ljud och action är hans melodi. Sedan han var pytteliten. De små bitringarna och alla tusen leksaker förblev liggande. Klossarna blev projektiler i stället för hus. Leksaksmikrougnen blev mikrad i den riktiga mikron, fingret fastnade i skurhinken o.s.v. o.s.v. Det är väldigt roligt nu efteråt och det är ju bara jag och Joachim som kan förfasa oss och skratta åt denna intensiva tillvaro och verkligen förstå. Ibland känns det som vi säger nej och sätter gränser 30 gånger i minuten. Man brukar ju säga att det är bra med "tydliga ramar". Tänk dig en ram och sedan en pingpongboll som studsar jäkligt fort där inne. Det här är (helt förståeligt) omöjligt för pysselbarnsföräldrar att förstå och de höjde bekymrat på ögonbrynen när vi funderade på att ha dubbla barnlås på skåpet med sophinken. De hade helt enkelt inte en ettochetthalvtåring som plötsligt satt med en kasserad stekt strömming utstickandes ur munnen.

MEN...

... i dag dök han upp på en långvisit (i våra mått mätt), den där änglalika 5-åringen. Jag citerar mitt sms till Joachim i dag vid lunchtid:

"Helt otroligt! Johannes har lekt själv i 3 timmar, byggt tågbana, klättrat, byggt lego, nu tog han fram bilar och leker på bilmattan! Jag har ej behövt uppmuntra eller nånting! Han ropar ibland men ändå! Häftigt"


Sådär fortsatte det hela dagen! Han lekte själv, ropade för att jag skulle komma och kolla och han förklarade tingens ordning, lyssnade på Bamse, fortsatte leka. Inga konflikter, bara mys. Men Johannes hade inte varit Johannes om det inte inträffat något som placerade mammahjärtat i halsgropen. I en lång stund efter middagen satt han ovanpå den påslagna dammsugaren, höll det korta insugsröret mot munnen och pratade med underläppen insugen. Då har han nämligen kommit på att det blir som en förvriden robotröst, svårt att förklara men det låter väldigt skoj och lite läskigt. Bara det att när han var färdig hade underläppen förvandlats till en gigantisk jätteläpp. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men mest skrattade vi. (Sen var jag tvungen att ringa Joachim för att han skulle lugna ner mig lite... "Det är klart den kommer att bli liten igen", fick han peppa mig.)

Så vi välkomnar den lille ängeln! Men det måste vara våran ängel med riv i, annars är det inget sköj!

Glad i magen!

Serholt-katalogen damp ner i brevlådan och nu är också nya läromedlet med. Kuuul!




























Bara attans tråkigt att de skrivit fel om vad man tränar i Klockan går.... Inte kuuuul!