måndag 3 oktober 2011

Ännu en röjarhelg

Tiden flyger iväg, ser jag på mina blogginlägg (eller kanske bristen på dem). Tentan gick bra, tror jag. Det kändes i alla fall som att jag kunde svara på alla frågor och poängen var inte särskilt hög så jag hoppas mina svar räcker. I fredags blev jag krasslig men tycker att jag har hämtat mig lite, fast det är någon trötthet och täppthet som ligger kvar och lurar.

I helgen har vi haft en riktigt go jobbhelg på landet. Det blev bara lördag-söndag men vi fick gjort ganska mycket ändå.

Här står jag med röjsågen, min nya kompis. Min pappa kom med andra ord i lördags och hjälpte oss att röja lite till. Man märker att små grejer gör väldigt stor skillnad. Se så tätt träden växer. Nu gäller det bara att tänka till och inte ta för mycket. Svårt att avgöra ibland. Men småröjet är det ju ingen fara med, det kommer ju på bara ett par år igen...

Enstaka stumpar och småträd att ta bort. Tänk denna vitsippsbacken till våren! Granarna här ska vi inte ha kvar, vi vill ha stora lövträd i backen för att få den rätta känslan.

Här är slänten precis bakom huset, där min syster och jag hittade den första dolda trappan för drygt ett år sedan. Slänten var ett enda ihopväxt trassel.

Den som hittar Johannes får 10 poäng! Han hjälpte till och släpade och bar, stark som en björn. Rakt fram här är den där trappan och den kräver en del jobb (med tanke på att man knappt kan se den). Skulle vara bra med ett räcke för det är ganska brant och Gabriel har redan slagit ett par kullerbyttor ner (då trodde jag att jag skulle svimma, men han klarade sig otroligt nog helt oskadd från vassa stenkanter). Får fnula på hur det skulle kunna se ut.

Medan jag sågade ropade Gabriel: Mamma åga! och sen sågade han för glatta livet med sin bubbelpistol i gräset. Han håller sig dock på väldigt tryggt avstånd från stora maskiner som brummar och helst på väldigt nära avstånd från (PÅ) en mamma eller pappa som då inte kan göra mycket annat än att gosa med en liten som för en gångs skull vill sitta still och vara riktigt nära. Inte så dumt faktiskt (förutom att man inte kan göra någonting annat då om man skulle vilja).

Såhär börjar det se ut nu (från huset sett alltså). Öppet, ljust och härligt. De korta stumparna som sticker upp på den här bilden tog pappa också bort och sådana detaljer gör jättemycket för helhetsintrycket. I denna slänt har vi ambitioner att odla i pallkragar. I så fall får vi bygga terasser och det känns som att det skulle vara bra, man har chansen att få grödorna i bekväm plock- och ogräsrensarhöjd.

Nästa gång ska jag visa hur fint det blev när jag gjorde klart (ja nästan klart i alla fall) alla häckarna ÄNTLIGEN.

(Ursäkta alla parenteser (det blev lite många))