torsdag 4 februari 2010

En avslutares bekännelser

En tidig morgon på julavslutningsdagen hade jag och min kära kollega V bestämt träff klockan 7. Vi satt och svettades för att göra klart elevernas sagoböcker, vilka bestod av alla klassens sagor kopierade till en rejält tjock bok var. Vi hade bestämt att dela ut böckerna på avslutningen ett par timmar senare. Böckerna skulle limmas med en ny teknikapparat där man lade in alla sidorna i en slags plastmapp. Sedan satte man ryggen mot en värmeplatta varefter ett lim i ryggen smälte och man fick som en limbunden bok. Mycket snyggt. Jag, som älskar ny teknik, hade drivit en hetsig kampanj för denna nya pryl. Motkandidaten var spiralapparaten, ska jag vara snäll kan jag säga att den inte är min favorit. Jag hade alltså lyckats övertala kollegorna om att det här var det allra bästa alternativet. Det var bara det att våra plastmappar var på gränsen till för tunna. Vi upptäckte att det var extremt viktigt att alla papper låg dikt an mot ryggen, annars lossnade de. Det hade vi märkt för sent. Dagen innan. Nu hade vi två alternativ. Det ena var att strunta i att ett par blad här och där lossnade i vissa böcker, det var ju faktiskt inte hela världen. Det andra var att träffas klockan 7 (när vi egentligen började 8) för att göra om och göra klart. Du har redan räknat ut vilket alternativ vi valde.

Den morgonen fick jag en insikt när jag var på väg till jobbet; det finns påbörjare och det finns avslutare. Jag förstår att de flesta av er som läser förmodligen har hört det här någonstans och att det säkerligen också finns finare ord för det. Men för mig var det faktiskt en helt egen insikt just den dagen. Jag vill avsluta saker och hatar att lämna något halvdant ifrån mig. Då fattade jag också plötsligt varför jag ofta sitter som ett fån på brain-storming-möten när man ska ösa ur sig idéer inför ett projekt eller så. Jäkligt trög är jag. Omständlig också, för jag velar hit och dit hur man ska göra och ibland trasslar jag verkligen till det. Men jag är helt enkelt ingen påbörjare. Jag är en avslutare.

Det tydligaste exemplet på min avslutarpersonlighet visar sig dagen innan julafton. Jag kan verkligen inte sluta innan allt är precis som jag vill ha det. Det sista jag gör är ofta att torka av diskbänken och sen tar jag mig ett varv runt lägenheten, rättar till en tomte här, puffar till en kudde där. Det värsta är att då är klockan oftast halv två eller så.

En avslutare, eller i alla fall jag, vill inte heller starta projekt som hon inte kan avsluta. Jag vill inte städa den knökfulla garderoben bara lite. Ta bort ett par grejer så det i alla fall går att gå in. Eller bara diska en stekpanna i stökköket och lämna resten. Nej, ska det göras så ska det göras ordentligt! Då gör jag det hellre inte alls tills jag har tid att vadå? Jo - avsluta! Det finns ett oändligt antal exempel; läsa böcker, lösa korsord, måla tavlor, inreda, rensa en rabatt, bygga snögubbar, ja jag vet inte allt! När jag t.ex. läser en bok så sträckläser jag oftast. Jag vill inte börja läsa om jag inte har tid att läsa mycket och tycker verkligen illa om att ha en halvläst bok liggande. Joachim håller på med fyra-fem böcker samtidigt och de ligger här och där. Det skulle jag aldrig kunna ha! Vi har också helt olika definitioner på vad "fixa köket" betyder.

Det behövs ju såklart en massa olika personligheter, särskilt på en arbetsplats. Utan påbörjarna kommer man ju aldrig igång. Som tur är har jag ändå de senaste åren fått dela klass med en till som gillar att avsluta grejer. Det var ju därför vi satt där klockan sju och höll på. Då brukar vi också garva en del för vi är så trötta och flamsiga. Skönt! Dessutom fixade vi grannklassens böcker. Den kollegan har nämligen en annan personlighet. Men hon är bra hon också!

SLUT!