Tung-gung i massagefåtöljen

Jag har ett träningskort. Trots att jag inte utnyttjat det till fullo det senaste året, så vägrar jag ha dåligt samvete för pengarna som dras varje månad. Jag älskar att gå dit. Faktiskt! Det finns särskilt en instruktör som är fantastisk. En ung tjej som är så jäkla rolig, härlig och inspirerande. Hon är min gym-kärlek, jag ler fånigt, speglar hennes långa ben och armar step-passet igenom, skrattar åt hennes skämt och försöker vara duktig. Hon får alla att göra en slut-pose när finalen är över, utan att vi känner oss löjliga. (Under finalen ska man komma ihåg allt och skutta extra intensivt och många varv till extra hög musik och dämpad belysning, trots att man egentligen är en död disktrasa)

Det bästa med gymet står ändå i stretchrummet. Stor, svart och lockande. Den masserar dig, bonkar och slår och kramar och knådar. Man får anstränga sig för att inte låta mmmmm, mmmm, åååååhhhh, AAAHHH!!! Annars kan de andra människorna i stretchrummet undra vad som händer där längst in i hörnet. Jag talar om massagefåtöljen. I en kvart är det bara den och jag. Inget annat existerar. Första gången man sätter sig i en massagefåtölj kan bli något chockartad. Man tror att stolen har fått kortslutning, ett eget liv och en vilja att slå ihjäl en bakifrån. Instinktivt böjer man upp ryggen som en båge och tänker; slå mig inte, slå mig inte! Efter ett tag fattar man grejen och kan slappna av. Då är det underbart! En helt avslappnad kropp får den bästa massagen.

Om du tänker dig att någon bonkar och knådar din rygg underifrån, kan du också tänka dig vad som händer på ovansidan. Det blir liksom mot-gung, ja du förstår säkert. Det brukar jag inte bry mig om utan ligger där med ett smil på läpparna och njuter. Men i dag var det något som störde. Plötsligt hörde jag att ett gäng killar kom och satte sig några meter bort vid det lilla tebordet där man kan dricka grönt te och känna sig trendig efter träningen. Plötsligt blev jag väldigt medveten om hur jag förmodligen såg ut när jag låg där. Som en sufflé. Och vad kan man göra? Ingenting. Det är svårt att se cool ut när man ligger där och vobblar, jag lovar. Det var bara att blunda och hoppas att ingen skulle kolla åt mitt håll.

Efter en stund gick de trendiga tedrickarna, stolen pep att nu är det slut och jag fick ta min ömma kropp och försöka gå utan att se alltför berusad ut. Jag längtar redan till nästa gång.

Snö gör mig till ett barn på nytt!

Efter en och en halv vecka, nästan bara inomhus, kom vi äntligen ut i dag! Johannes fick vara hemma en extra sjukdag för säkerhets skull. Vi tajmade Gabriels sovstunder och för en gångs skull lyckades jag till och med ta in barnen i tid till lunch innan hungermonstren i oss alla vaknade. Jag har glömt att berätta att det finns fyra medlemmar till i vår familj. De är galna, arga, otåliga, har något vilt i blicken och är extremt känsliga för tonfall och stötar. Om det ena monstret vill tända ljus för att det ska vara myyysigt vid matbordet, kan ett annat monster ryta till ordentligt och surt mumla något om pyromani. Skulle ljusmonstret dessutom vilja ta kort - innan man får äta - vid någon högtid eller så, ja, ni kan tänka er själva... Falskare leenden och mer plågade blickar får man leta efter.
Tillbaka till snön. Det är kul med snö! I dag var det inte kramsnö vilket är positivt eftersom det betyder att den inte kommer att smälta bort. Det är negativt för det är inte lika lätt att bygga. Jag älskar att bygga med snö! När Johannes har tröttnat för längesen sitter jag där på knä och putsar och fejar. Vi började med att göra en hög. Det var en fin hög, men vad skulle man göra med den? Ett garage såklart, vi hade grävlastaren med oss och den skulle ju ha nånstans att stå! Det gällde att packa snön ordentligt med spaden, annars föll pudret ner och taket rasade. Sen blev det en tunnel. Men det är tråkigt när bara grävlastaren får åka tunnel, det ville ju Johannes också göra. Så det blev en lite större tunnel. Sakta men säkert vaknade arkitekten i Johannes. Det skulle vara långa väggar och platt här och ingen snö där och det ena med det andra. Det var riktigt kul! Vi höll på i fyra timmar. Sen kom ett par små kompisar ut och Johannes försvann. Gissa vem som satt där på knä och pulade? Lägg märke till den alldeles runda, släta isbiten Johannes hittade nånstans på gården och som självklart skulle ha en hedersplats.