söndag 28 mars 2010

Ett helt liv i samma tandläkarstol

I torsdags var jag hos tandläkaren. Jag har haft samma tandläkare i hela mitt liv, eller i alla fall sen jag började gå dit sådär vid sex-sjuårsåldern. Räkneverket visade 25 år. 25 år!!! Uj, uj, uj, åren går och jag får en obehaglig insikt om min ålder. Första gången jag satt där hos Bobo, hade jag förmodligen inga framtänder och fick beröm för att jag gapade stort.

Det har i alla fall gått ganska bra med mina tänder. Jag får vara nöjd. Några plastfyllningar här och där i ungdomsåren och stränga förmaningar de senaste 10 åren om samma hål som är "på gång" och som har varningstrianglar på sig. Men det har aldrig hänt någonting med dem, de har liksom stannat i utvecklingen. Så jag har känt mig ganska säker. Förra vårvintern gick jag med bebis i magen och fick reda på att då får de inte röntga, ifall det osannolikt nog skulle hända något med barnet och man skulle kunna tro att det var röntgenstrålarnas fel. Jag fick snopet gå hem 700 kr fattigare i alla fall (jag fattar inte vad de tar betalt för riktigt, måste jag säga). Men jag fick en tid till hösten för Bobo är noga och tycker det är viktigt att hålla koll på mina varningstrianglar. Men i höstas hade jag en liten bebis utanför magen och olika anledningar, till stor del våra sjukdomar som avlöst varandra, gjorde att tiden blev framskjuten flera gånger, ända tills i torsdags. Då kunde vi få till det med att barnen var hemma med pappa.

Väl där, träffade jag den nya sköterskan. Kändes lite udda när man haft samma sköterska i 25 år, att den gamla gått i pension. Men den nya var väldans glad och pigg så det var nog ett bra byte faktiskt. Det som slog mig var att HON skötte hela röntgenfotograferingen, satte in de där attans hårda, jäkla plastbitarna som gör svinont när man biter ihop och berättade glatt att de numera har digitala bilder.

Ja ja, när Bobo väl kom, blev han genast allvarlig när han fick se röntgenbilderna. Tror du inte att typiskt nog hade ett hål blivit jättestort - just det här halvåret som jag skjutit fram min tid? Som att de attans kariesarna tänkt att nu kommer minsann inte Bobo se oss, nu passar vi på! Han beordrade fram bedövning och utan att jag fattade det riktigt satt jag där med sug i munnen, avdomnad mun och ett fruktansvärt borrande så skallen skakade. De där digitala bilderna var tydligen roliga, för när jag skulle vänta på att en slags kalciummassa (tror jag det var) skulle stelna, satt Bobo och sköterskan och grejade massor med dem, zoomade, inverterade färgerna och annat. Samtidigt fnissade de förtjust. Teknikens under, håhå jaja.

En sak som är utmärkande för Bobo är att han pratar väldigt mycket. Han kan berätta om allt möjligt, från barnuppfostran och sina döttrar till filosofiska resonemang kring hur bakterierna är uråldriga kloner av sig själva eftersom de delar sig. Ibland ställer han frågor som om man förde en konversation. Det där gillar jag, det får mig att glömma min något utsatta position i tandläkarstolen. Man ligger där med sug och grejer i munnen och har ingen chans att svara. Han babblar på. Men den här gången var han allvarlig för det attans hålet var precis på gränsen till roten och det syntes en liten röd prick i borrhålet. Man tycker inte om när Bobo är allvarlig. Hans missnöjda röst om olika ställen jag missat när jag borstat tänderna klingar i huvudet åratal efter han visat och förmanat lite. Det är ju väldans bra egentligen, han är som min domedagsröst i badrummet. Den här gången berättade han ingående om hur smärtorna skulle kunna kännas i mitt huvud ifall roten skulle börja signalera om att allt inte står rätt till. Han slog sig åt huvudet och lade till och med till ljudeffekter som illustrerade smärtans kraft. Där låg jag med min sug i mungipan och väntade på att porslinsmassan skulle torka. Åh vad arg jag blev på mig själv att den här satans tiden blivit uppskjuten! Nu skulle jag säkert få fruktansvärda smärtor som endast kunde lindras med en dyr  och mycket obehaglig rotfyllning. Jag blev på ett attans dåligt humör och svor åt mig själv att aldrig skjuta fram tandläkartider igen.

När bedövningen släppte hade jag riktigt ont, sådär som Bobos ljudeffekter hade visat. Men till min stora glädje släppte det under natten och nu har jag faktiskt inga känningar i tanden alls. Det är en sådan otroligt lättnad! Trots att jag är över 1700 kr fattigare, är jag ändå lite glad då det verkar ha fungerat. Nu hoppas jag att Bobo förblir evigt ung så att jag kan gå till honom och bli förbättrad och förmanad i 25 år till.