torsdag 4 mars 2010

En kämpes utveckling

Som jag tidigare skrivit har Johannes på ett fascinerande sätt börjat förvandlas till mer pysslig kille. I dag till exempel, gick han upp och satte inte på Bolibompa, utan satte sig och byggde med lego. Jättelänge! Han satt där helt själv och pratade och sjöng för sig själv. För de flesta föräldrar är det här säkert helt vardagligt, men för oss är det WOW!

Johannes har egentligen aldrig gillat att rita. Han har fått ett fint staffli, färger, penslar, ritblock och pennor, men nej. Det har trots min uppmuntran oftast blivit en massa streck, eller en halvhjärtad teckning som han mest velat bli färdig med så han kan göra något annat (med en del undantag, måste jag säga, som han jobbat massor och varit jättenöjd med). "Ja ja, det kommer", har man tänkt själv och andra sagt till en. När Johannes började förskolan märkte jag dock att de andra gjorde alster som hängde på väggarna, men inte han. Han ville inte. I början av detta året tittade en förskolelärare lite bekymrat på mig och sa; "Men han ska ju gå här ett år till, så det kommer nog". Jag, som känner min son ganska väl, började ana att det var något lurt här. Det har nog inte bara med viljan att göra... Dels är min son tyvärr lik sin mor med att allt han ska göra helst ska bli perfekt med en gång. När han var liten skulle han t.ex. rita en katt och det blev total kattastrof när den inte blev som han tänkt sig. Sen vägrade han att måla på jättelänge. Dels vet jag att han i början när han var ny fick höra av några barn att det han gjorde inte var fint. Det där har nog tagit hårdare på honom än jag förstått.

Så i januari bestämde jag mig för att försöka sitta mycket med honom och visa hur han kan göra och låta honom rita mycket så att han ska känna att han kan och att det är roligt. Det visade sig också att han inte kunde klippa med sax, så då letade vi fram coola bilder på nätet som vi skrev ut och han fick klippa ut. I början höll vi på varje dag (inte utan protest vill jag lova) och senare lite mer utspritt. Oj vad han har kämpat, han har blivit vansinnig på pennor och sax som inte velat det han har velat. Men han har knogat på och som tur är, är både han och jag väldigt envisa. Varje gång har det slutat med att Johannes är grymt nöjd och vi har satt upp de nya teckningarna på kyl och frys. Och vilken utveckling! Herrejisses!

Som den goa grädden på moset fick jag för ett par veckor sedan höra att Johannes glatt (och helt frivilligt) suttit och ritat en teckning på förskolan. En härlig bild på mamma och pappa, inga huvudfotingar utan kroppar med allt som hör till. Det enda viktiga var att Johannes var så glad och stolt över sig själv! 

Här var den första teckningen där jag skulle visa att han kunde måla en kropp att sätta armar och ben på. Då blev han lite sur för så hade han inte alls tänkt göra och så satte han dit armarna på huvudet och det blev ett piratspöke med lasersvärd.  Den har ett underbart uttryck, tycker jag.

Dagen efter var det lättare och här ser man kropp, armar, ben och navel. Stora skor måste ju Pippi också ha förstås!
En vecka senare, en härlig bild på Gabriel!

I förrgår ville han rita en arg vampyr. Han har lärt sig att man kan göra arga ansikten med sneda ögonbryn. Men pennan ville ju inte alls det Johannes ville. Här ser ni ett exempel på hur han kämpat, jag målade huvud med ögon och han tränade arga ögonbryn. Kan säga att hans egna ögonbryn såg ut som den vansinnigaste vampyren  och det blev ett miniutbrott för varje gång det inte gick som han tänkt sig. Men tillslut gick det och......


...... såhär fint blev resultatet. Utan att jag sa något tog Johannes saxen och klippte ut vampyren så noggrant han kunde och sen hjälpte jag honom lite med bakgrunden så han kunde klistra fast den där. Gissa vad det första var som Johannes visade sin pappa när han kom hem?