onsdag 17 februari 2010

Hur väcker man en hemmafru till liv?


Jag fattar inte hur man gör. Jag är ingen bra hemmafru alls. Det spelar ingen roll om jag verkligen tar tag i allt och städar en dag, det är lika stökigt ett par timmar senare. Visst, man får väl förlåta sig själv lite grann att hallen ser ut som helvetets port. Skrynkliga tidningar som försök att suga upp snön, gamla skostället har fallit ihop (igen) trasiga datorn står och väntar på skrotning, 11 dl grus och smuts som kommit in med barnvagn och skor. Igår var jag ute TVÅ gånger, det får jag nog sluta med. Jag har en viss lösning för hallen, men den är ekonomiskt lite för långt borta tyvärr. Så det får vänta. Jag hatar att vänta.

Jämställdheten är svår att mäta när den ena föräldern är hemma. Vad är mitt jobb liksom? Vad ska vi dela på, vad ska Joachim göra? Det är svårt att reda ut. När Joachim är bortrest är det mycket lättare att hålla ordning. Min teori om varför är att då vet jag att allt är mitt ansvar. Ingen tvekan. Jag vill verkligen ha ordning omkring mig, men det går inte.

I går var jag på drop-in på Johannes förskola. Det var riktigt trevligt och Johannes var så härlig i en och en halv timme när jag och Gabriel var där. Vi fick köpa en semla och kaffe, sen var det vernissage med teckningar som vi kunde köpa för 1 kr. Jag hade en viss skräck innan semlemomentet eftersom jag visste att barnen bakat semlorna och sedan eventuellt kladdat ihop dem för att vi föräldrar med ett stelt leende skulle känna oss tvungna att äta. Nu var det så smart att man fick göra sin egen semla. Vi var först (yes!!!) så ingen hade hunnit kladda med fingrar i grädde och vaniljkräm (annat var det strax innan vi gick hem, fyyyy och bläk när man såg de gulliga små barnen gossa med skålarna och en liten tjej räknade bullarna genom att peta noga på var och en...) Det blev riktigt goda semlor. När vi satt där och mumsade, kom det en mormor och morfar tillsammans med ett tvillingpar som går där. Morfar satte sig och började äta. Han sa inte mycket. Barnen kom, den ena hade glömt sin semla i köket men började äta på sin brors. Inte så populärt. Mormodern sprang hit och dit och fixade och trixade, trevlig var hon också! Morfar hade sedan länge lugnt ätit upp semla och druckit kaffe när mormor kunde sätta sig. Han hade inte en TANKE på att ta något ansvar. För henne var det säkert också helt naturligt. Då tänkte jag att hon har säkert inte 11 dl grus i hallen. Sen tänkte jag att jag faktiskt hellre har min stökiga hall men en gubbe som verkligen skulle fixat och trixat i den situationen. För det skulle han.

Det som är tur med mig och Joachim är att vi har ungefär samma toleransnivå. Tänk om han vore pedant eller en som inte brydde sig ett dugg om stök?! Nu har vi båda skygglappar som vi sätter på (tyvärr lite för ofta) och man ignorerar stöket rätt mycket. Men om det till exempel ska komma någon på besök får båda eld i baken. Vi snurrar runt som propellrar och tokstädar. Dessutom uppskattar vi båda och verkligen njuter när det är städat och ordning.

Nu är det nog dags att bestämma sig. Jag måste fundera ut något sätt att hålla kaoset lite mer på avstånd. Väcka hemmafrun i mig till liv. Hur gör man?

Härmed är det bevisat!

Härmed är det bevisat att det VAR jordlukt som drev Gabriel till krukorna. Detta fynd nosade han upp i tvättstugan dagen efter att krukorna vart förseglade. Mums?! Har han månne näringsbrist?