Vacker morgon!

Solen glimmar i vattnet. Isen flyter sakta förbi. Luften är klar. Matlust. Kaffe.

En i bloggsammanhang gammal, men GOD nyhet!

I dessa tider av romantiserad globalisering och ett galet letande efter utländska företag som kan köpa våra bilfabriker, blev jag så glad förra veckan. Jag hör till dem (jag hoppas det finns fler av oss) som inte tror särskilt mycket på att det måste vara bra för ett företag att vara så stort som möjligt och gå ihop med så många företag som möjligt för att få största möjliga vinst. Jag tycker överhuvudtaget att den så kallade marknaden är en absurd företeelse. Det handlar inte om att företagen ska gå runt, utgifter och inkomster i balans. Nej, det handlar om förväntningar! Att Ericsson gick med 5 miljarder i vinst för nåt år sen tyckte jag var en fantastisk nyhet. Men nej, det var tydligen en dålig nyhet, för marknaden hade förväntat sig 10 miljarder i vinst. Ericssons aktie sjönk med 10 % eller något. Och ett antal arbetare fick bli arbetslösa. Det här är för mig obegripligt och helt absurt. Ett företag kan vara helt värdelöst men bara man lyfter förväntningarna tillräckligt högt så drar det in lite bonusar till styrelsen. Det är så bubblorna bildas. När bubblorna spricker är det inte de ansvariga som drabbas. Nej, det är du och jag. Skolbarn och gamla.

Nu blev det deppigt. Det här skulle ju handla om att jag blev glad!

Triumf-glass blir svenskt igen! Av många skäl blev jag glad när jag fick läsa den nyheten. De ursprungliga ägarna köper tillbaka och satsar på sitt familjeföretag. Kul! Bra! Gör som Sia-glass, satsa på närproducerad svensk kvalitet! Det finns ett fantastiskt litet glasskrypin ganska nära Älvsborgsbrons fäste. Där jäklar får man glass! En het sommarkväll får man stå i lång kö, känna brännan sätta sig i ansiktet och sedan tillslut begrava smaklökarna i flödesvis med lagom mjuk, svalkande polka. En extremt oromantisk miljö finner man utanför, men det är ändå något särskilt med den där asfaltsbiten. Vi får alla en känsla av att ha gjort ett fynd på en bortglömd plats.

En gång har jag också varit på Triumfglass ursprungsbutik på Allmänna vägen. Det var tyvärr lite sorgligt. En nonchalant yngling stod med i-podlurar i öronen och gav mig slentrianmässigt minimalt med hård kulglass i en bägare. På väggarna i det slitna rummet var det någon som försökt bevara historien om den unga Arne som en gång startade företaget just här. Glest utplacerade foton och texter om en svunnen tid. Men det hela kändes lite hjärtlöst. Vet inte vad det var. De senaste åren har Triumfglass fått en lite fadd aura kring sig. Diplom-is-eskimån har tagit över och återigen osar det globalisering och giriga händer som gnuggas. För ett tag sen sa min syster när hon varit i den nyöppnade Triumfglassbutiken i Sisjön; "Det var helt sjukt, det stod ju Diplom-is överallt, där vill inte jag handla!" Jag fattar precis vad hon menar. Vet inte om någon svensk förknippar Diplom-is och dess hiskeliga stereotypa eskimå med kvalitet och god glass? Inte jag i alla fall. Jag vet att glass heter is på norska och danska men på något sätt kopplar min hjärna samman is och glass med något gammalt, frostigt och segt som legat för länge i frysboxen.

Nu hoppas jag sannerligen att själen hittar till Allmänna vägen igen. Det var så skönt att äntligen läsa om någon som vill satsa, som köper tillbaka, som har fattat att störst inte alltid är bäst. Visst, jag förstår att de där herrarna är kapitalister. Men de får ändå pluspoäng av mig för att de trots allt månar om sitt familjeföretag igen, inte lägger ner, rationaliserar, flyttar produktion, går ihop med GB-glace eller något annat man kunnat förvänta sig. Kanske kollade de i julas i något gammalt fotoalbum med pappa Arne som började med att vispa ihop glassen i Majorna och köra ut den på vagnar? Kanske fick de ett sting i hjärtat och kände att det här borde vi ta vara på? Jag tänker i alla fall låtsas att det var så. Något hopp måste jag få ha!