torsdag 8 april 2010

Lite matprat, en tung gåva och semifreddo

Den här bloggen har handlat förvånansvärt lite om mat, med tanke på att det är ett av Joachims och mina stora intressen. Under åren har vi utvecklat våra smaksinnen och även om vi inte lagar ny eller lite mer avancerad mat så ofta längre, tycker vi om att kolla recept, smaka och prova oss fram. Ibland blir det kasst och ibland riktigt lyckat, det vanligaste är väl att det blir något mittemellan. Vi har börjat skriva små omdömen i kokböckerna typ: GOTT! eller Sådär... Ibland är t.ex. såsen fantastiskt god men inte tillbehören. Då är det lite käckt att kunna gå tillbaka och kolla. Roligt är det hur som helst.

Jag tror inte heller jag skrivit i bloggen att jag är vegetarian. Joachim brukar säga att han är köttiterian. Det här väcker många frågor, typ -Vad äter ni då? Då får vi alltid fundera lite, för numera tänker vi inte ens på att vi äter olika tillbehör.

En av våra favoriträtter har en lite speciell historia för oss. När Joachim och jag varit tillsammans bara något år, var han fantastiskt generös med presenter till födelsedagar och jul. (För att inte ge fel intryck måste jag förtydliga att vi numera gemensamt kommit överens om att  inte köpa presenter till varandra) Strax innan den där julen fick jag gå in i sovrummet medan han gömde något han burit hem. När jag kom ut såg han mycket svettig och utpumpad ut. På själva julafton sa han mycket bestämt att om jag inte gillade den där julklappen fick jag själv bära tillbaka den, för det var det tyngsta han någonsin släpat upp för den långa backen till lägenheten där vi bodde. När jag öppnade det blytunga paketet, visade det sig vara ett fondue-set, med gryta och små byttor i gjutjärn som vilar på en smart träkonstruktion med snurrbar hylla. Det var verkligen jättefint, men den enda fondue jag kände till var den där man kokar köttbitar och grönsaker som tillbehör i olja eller buljong. Inte så ätbart för en vegetarian. Det kändes verkligen hemskt! Jag var ju tvungen att säga något. Sen dess får jag fortfarande lite ont i magen när jag tänker på hur besviken han blev när jag sa som det var. Vi skulle nog inte kunna använda den. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog, men jag kollade i alla fall recept till slut, för att se om det ändå kunde gå på något sätt. Då hittade jag det - ostfondue! Vilken räddning! Sedan dess har vi ätit denna goda rätt flera gånger om året. Så också den här påsken.

Om nu någon läsare inte riktigt vet vad ostfondue innehåller, förutom det ganska uppenbara - ost - så är det enligt vårt recept vitt vin (alternativt äppeljuice), lite kirsch (alternativt citron och äppeljuice) och man reder med lite potatismjöl. Innan vinet hälles i grytan, gnider man in den med en vitlöksklyfta. Vi brukar ta lite blandade sorters ostar med god smak. Jag tycker inte riktigt att bilderna gör maten rättvisa, men för att visa  tar jag med tallriken med de tillbehör vi tycker är goda och som gör det hela komplett. I mitten ligger bitar av ett vitt, gott bröd som doppats i osten.


Jag älskar också efterrätter. I dag hade jag lunchbesök av tre härliga kursare från lärarutbildningen. Vi har, tack vare sociala medier, åter fått kontakt och nu träffats några gånger hos varandra. Känner mig så trygg med dessa tjejer som dessutom är mammor allihop, numera till tonåringar och uppåt. De hade stenkoll på Gabriel. Jag, som är en ganska förvirrad värd, hade väldigt bra hjälp av tre par extra ögon som räddade orkidéer och annat från nyfikna bebishänder. Vi hade i alla fall en fasligt trevlig eftermiddag och jag längtar redan till nästa gång. I går skrev jag lite kort om efterrätten och såhär blev resultatet.

Det blir säkert mer om mat framöver i bloggen men nu är jag så hungrig att jag måste sluta!