Det bor allt små lantisar i oss också

Lördagen fortsatte och när vi ätit grillmiddag framåt eftermiddagen kom min pappa med motorsågen. Han hjälpte till med det otroligt inflätade och snåriga trädet som jag berättade om för några inlägg sedan. Det hade väl tagit mig hela sommaren att göra det med grensax och fogsvans.

Som vanligt tog morfar med sig bulle och fika, mycket uppskattat. Här ser man också lite av hur det blev när mamma och jag möblerade om och satte matsalsmöblerna i det blommiga sovrummet. Vi är så himla nöjda!

Nu kommer en före- och en efter-bild. Så här såg det fula snåret ut från gräsmattehållet, jag tog tyvärr ingen bra bild från andra sidan, nästan ofattbart vilket enormt ihopflätat trädnystan som fanns där bakom. Häcken har också försökt växa på alla möjliga håll, så det blir till att tänka till hur vi ska få den rak och fin igen.

Här är det nästan klart och pappa fällde en massa fula, avbrutna och avsågade stammar som såg riktigt anskrämligt ut där bakom också. Nu börjar det bli riktigt bra, kul att göra det som syns mest först.

Joachim och Johannes fick eldat massor i "tunnorna", som vi sen listade ut är gjorda av den gamla hydroforen som stått i källaren. Trots att det ösregnade hela kvällen och natten så rykte det rejält i tunnorna på morgonen. Just det, det är ju en liten historia i sig! På söndagsmorgonen ville Gabriel gå ut med mig och jag hängde, lite motvilligt, med ut. Jag insåg att jag behövde byta byxor och gick in en snabbis och när jag var ute efter någon minut (jag såg Gabriel utanför i början) var han borta. Jag hittade honom inte någonstans. Mest rädd blir man ju för vägen, men den var tom. Jag ropade och ropade och tillslut hörde jag att han gråtropade från skogen. "Han lever" tänkte jag och sprang, som tur var till rätt ställe. Det här löste sig inom ett par minuter men det kändes förstås som en evighet. Gabriel hade knatat ner till de rykande tunnorna och när han såg mig blev han toppenglad och ville visa vad han hittat. De skulle bara veta vilka påfrestningar för hjärtat de kan vara, de små liven... tur då att de också fyller upp, värmer och får hjärtat att bulta starkare än någonsin.