söndag 20 mars 2011

Optimisten och pessimisten på nya äventyr!

Nu minsann har vi äntligen kunnat ta oss upp till sommarhuset! Vägen var över förväntan fin, men på vissa skuggiga ställen blev den plötsligt till två smala spår med hög is på alla sidor. Det var bara att gasa lätt och låta bilen styra sig själv. Lite som Farfars bilar på Liseberg, man har inget val vart det tar vägen. När vi kom fram var det förstås en plogad snö- och isvall framför infarten. Jag satte ut varningstriangeln bakom kurvan och ställde bilen längs vägen medan vi högg i, hela familjen. Bilar sniglade förbi, hälsade med en vink och fick sig dagens flin åt stadsborna, men det fick vi bjuda på. Det kändes lockande med den enda plätten barmark på tomten under granen där bakom Gabriel. Perfekt parkering - marken var torr, hård och fin.

Man kan i ganska många sammanhang kalla Joachim och mig för pessimisten och optimisten. Joachim tror att det mesta kommer gå åt helvete medan jag ibland har en övertro åt andra hållet. Just i dag kan man säga att båda fick rätt. Det var jag som gjorde att vi gav oss på den här vallen över huvud taget. Det var Joachim som var tveksam till om bilen skulle komma över den isvall som trots allt var kvar efter allt slit. Några minuter senare satt jag och bilen fast med underredet på vallen och kom ingenstans. Jag var väldigt nära paniken med halva bilen ut i vägen och svetten trängandes fram ur varenda por. Men så kom jag till slut på trixset med att snedställa hjulen, vilket en arbetskamrat lärde mig innan jul då jag också lyckades fastna i en backe med tillhörande snövall. Detta vet säkert de flesta vintervana förare men jag är så jäkla stolt över mig själv som lyckades ändra hjulen fram och tillbaka och komma en liten bit varje gång jag gasade. Puh! Pessimisten - hrrm förlåt - Joachim, tyckte att nu får bilen stå på vägen, vi går in i huset snabbt, kollar musfällor och allmäntillstånd och åker hem igen. Optimisten gick och hämtade det största spett hon kunde hitta. Den här satans isen skulle inte få vinna över mig i dag. När jag gick in för att hämta handskar, ville Joachim ta över och han slet som ett djur där i solen iklädd gummistövlar, jeans och t-shirt. Han segrade, jag körde ner bilen, vi vann! Yes!

Och huset, hur stod det till med det? Vi har ju onekligen varit lite nervösa efter all vinterns snö. Tja, 9 grader varmt, solen sken in, en mus var fångad, baksidans slänt som vi röjde i höstas var öppen och gav oss utsikt mot den stora ängen nedanför. Det värsta som hänt var att en gigantisk snö-/isklump hade åkt av verandataket och ner på halva rhododendronbusken som var rätt knäckt. Det kan man knappast kalla katastrof. Det var riktigt skönt att komma dit. Man känner det när man är där. Fortfarande är det svårt att förstå att det är vårt.