tisdag 8 februari 2011

Ett steg i taget

Johannes kan verka hur tuff och framåt som helst och han är sällan sen att anta en utmaning. Men det finns en sak som han verkligen inte gillar och det är att vara ensam. Han är väldigt rädd för att bli lämnad och han kan tänka ut många och långa scenarion om vad som skulle kunna hända. Sen tycker han inte att det är kul att vara ensam heller, typ leka för sig själv - nä nä (undrar vem han är lik hrrm hrrm). Ett par gånger han han varit ute själv på gården med kompisar, men sist slutade det i en mindre katastrof då den ena sköt en leksakssnurra så Johannes fick ont och ville gå upp och den andra kompisen vägrade att öppna dörren som måste öppnas med ett speciellt kort som Johannes inte hade något eget av. Han fick således panik och jag fick springa ner. Detta är det viktigaste skälet till att han nu har fått sin egen mobiltelefon och bokort. 

I dag var Johannes så himla uttråkad att han faktiskt föreslog att gå ut alldeles själv (när han förvissat sig om att alla kompisar i huset var på sina förskolor och skolor). "Jag känner mig lite osäker", sa han med sparkcykeln i handen på väg ut. "Det får man vara", sa jag. "Du kan bara gå ner och sen upp igen om du vill. Ring mig när du är ute, jag kollar i fönstret." Innan jag såg honom ute ringde det. Det visade sig att han inte kunde hitta den nya bokortsapparaten och inte kunde komma ut. När han hittade den flög han ut och tittade upp i varenda fönster tills han såg mig. Då spred sig ett tryggt leende i ansiktet och han gjorde sig ett varv på cykeln. Vinka igen, cykla lite, vinka, försvinna under huset, vinka, försvinna igen. "Ring!", sa telefonen. "Hej mamma, du det är väldigt kall vind här så jag kommer snart upp igen". Efter en liten stund hördes dörren och en några centimeter längre kille stolpade in och ville ha något att dricka. Sen ringde han mormor och berättade om sina äventyr.

En glad och stolt kille ensam på gården