lördag 16 juli 2011

Varför skriver jag det här.... ??

Okej, vi fortsätter med förnedringen. Gräsklipparen var nästa grej att inte fungera. Joachim klippte och stannade med jämna mellanrum för att tömma kåpan. Men plötsligt gick det inte att dra ut snöret för att starta igen. Som om man inte höll in spärren, precis ett sådant stopp i snöret var det. Vi har frågat alla vi känner och alla har haft olika svar, och vi bestämde oss tillslut för att försöka skruva upp så mycket som möjligt och kolla om vi kunde se något fel och sedan lämna in den på reparation. När jag var uppe med mamma och barnen började jag skruva upp lager efter lager, men tillslut fanns det ingen hylsnyckel som passade. Därmed fick vi vänta tills jag varit på Gekås och sedan till nästa helg innan vi kunde skruva upp det sista och titta om vi kunde se något. Näe, vi kunde inte se någonting särskilt, MEN plötsligt gick det att dra ut snöret (vars hållare nu var frigjord från själva motorn). Snabbt på med nedersta kåpan och sen KÖRA! Ni skulle sett oss, vårt humör uppgraderades med 100% (klippt gräs och massor av sparade pengar) och vi vågade inte stanna den. På platsen där vi stått och mekat såg jag att det låg en hög med gräsklipp. Nu sa det plingeling i den lilla hönshjärnan igen. Kunde det där gräset ha med saken att göra? När Joachim klippt ett bra tag, hände samma sak. "NNNNAAAAAJJJJ", hörde jag bakom hörnet. "Duuu Joachim?", sa jag. "Jaaa". "Jag har kanske kommit på något", sa jag. "Kan det vara så enkelt att det sitter för mycket gräs här?" "Nääe, tror du att det kan vara så enkelt?" Vi skrapade loss gräset mer noggrant och ser man på; det gick att dra i snöret igen!

Vilken tur att stadsborna inte förnedrade sig på maskinfirman i Mellerud för att de inte kunde plocka bort gräset. Oh my, jag rodnar!!!!!

Det slutade med att vi inte bara klippte gräset en gång, utan två. Andra gången sänkte Joachim höjden och vi fick värsta golfbanan. Jobbigt att kratta, men det håller ju sig!