Cirklar sluts och nya bildas

Nu är jag inskriven som student vid Tandhygienistprogrammet på Göteborgs universitet. I går var det upprop. Jag var med på studentföreningens grötfrukost och då träffade jag en supertrevlig tjej, i lite mer "mogen" ålder som jag hakade på. Hon ska bli tandtekniker, hade lärt känna lite folk på kollot förra veckan och är social i kvadrat. Därmed hade jag sällskap i det som annars kunde blivit en ganska obekväm tallrik risgrynsgröt och sen var det bara att hänga med tåget upp till Medicinareberget och in genom vindlande gångar och trapphus till föreläsningssalen. Här blev det fullknökat eftersom fyra program skulle få plats (vilket de inte fick) och en massa formalia drogs. Trevliga lärare verkade det vara och det var bara att sitta och ta emot vilket jag ju inte är så van vid. På lunchen hamnade jag med ett gäng blivande tandtekniker, både nya och äldre studenter och det var en rå men hjärtlig stämning. Sedan blev det rundvandring som väl gav ett lite bättre hum om var man befann sig, men inte mycket.

På kvällen fanns det gott om energi att träna zumba och medan jag stod där i den trånga, varma korridoren och väntade, kom det plötsligt fram en tjej med pigga ögon och ett bekant leende.

-Hej, ursäkta, heter du Lotta?

Jag blev snabbt irriterad på mig själv att jag (som det brukar vara) inte kände igen tjejen som jag förmodligen hälsat på på Odontologen tidigare.

-Har du jobbat på Sannaskolan? frågade hon piggt.
-Eeh, ja för väldigt längesen.
-Ja, men du hade mig där på fritids och så.

Det visade sig inte alls vara en odontolog utan en av de små åttaåringar från den klass jag jobbade i som ungdomspraktikant , bara 19 år, -97/-98. Hon kom ihåg mig precis och kunde berätta om flera positiva situationer vi varit tillsammans i och att jag hade flätor i luggen och sådär.

-Kommer du ihåg något speciellt om mig? sa hon förväntansfullt.

Nu rullade minnena över mig. Detta var en av de svåraste elever jag mött. Jättesöt och duktig, men med en självkänsla på minus och ett humör utan dess like. En sån man kommer ihåg att man kämpade med. Jag sa det första som kom över mig.

-Jag kommer ihåg att vi hade samtal där alla satt i ring och berättade om saker som hade hänt. Det gillade du inte, du kunde inte sitta still.

I mitt minne såg jag tjejen sitta med ryggen mot klassen med benen ihärdigt sparkande mot stolsbenen och kom ihåg min frustrerade känsla av varför har vi de här oändliga samtalen? Vi pratade en stund till och det visade sig att hon jobbade på förskola och var 22 år. Hon var öppen och glad och trevlig. När träningen sedan kom igång, stang det till i mig. Hur kunde jag säga det där om samtalsringen, det var ju inte så himla positivt?! Sen kunde jag inte släppa det på hela träningspasset, det störde mig så mycket att hon kanske skulle gå hem med den kommentaren klingande i huvudet. Så efteråt gick jag fram och berättade att jag kom ihåg att hon var duktig på att rita (varvid hon svarade "Det var jag ju i och för sig inte ", jag log för mig själv - preciiis som hon sa när hon var liten) och älskade fina frisyrer och lite annat och att jag kom ihåg hennes humör. Hennes mamma, som också var där, inflikade:

-Det har hon fortfarande.

På hemvägen kände jag en speciell ro i kroppen, som att en cirkel slutits den här dagen. En av mina allra första elever kom ihåg mig och kom fram just när det varit min sista dag som fröken. Nu har jag börjat ett nytt liv, en ny cirkel i kedjan. Hoppas den länken håller.