tisdag 17 maj 2011

En stadsråtta får väl andå vara nöjd med sin insats...

Det finns ganska mycket vykort och böcker från fjärran länder som vi hittar på olika ställen i huset på landet. Det finns också några hattar som verkar inköpta på resor. I lördags fick vi oss denna syn till livs när Gabriel själv försett sig med hatt och vattenglas.

Halv åtta i lördags dök kompisen till Joachim upp, han som skulle hjälpa oss med pumpen och vattenkranen i källaren. Till barnens stora lycka hade han "Lackett" med sig, en mycket trygg, lydig och mysig hund. Kompisen hade varit igång sen halv fyra på morgonen och verkade vara en sån person som liksom bara är i full gång jämt. Trevlig som sjutton och han tätade lite i pumpen så att den slutade läcka, i alla fall för tillfället.

Sen bytte han kranen mot en han hade liggande hemma (sådär som alla hantverkare verkar ha). När vi flyttade undan zink(?)skivorna som satt bakom den gamla kranen såg vi att väggen var rätt rutten och någon larvig sak hade haft kalas, så Kalle satte upp några plankor på tvärsen för att kunna fästa det hela. Joachim undrade om han glömt vattenpasset hemma, och det hade han. Men det hela var ju snabbt och effektivt i alla fall. Nu har vi en fungerande kran med gardena-koppling. Nu ska vi köpa slang och slanghållare. Tjoflöjt! Vilken lättnad! Vatten är ju en fröjd och ett elände om ni förstår vad jag menar!

Kollar man noga på bilden med hunden ovan ser man att gräsmattan var i ett enormt behov att klippas. Till vår stora stolthet fick vi (tillslut) igång gräsklipparen och klippte hela rasket medan Gabriel låg och snusade där inne. Vi hade bestämt att Johannes fick titta på, men när vi såg att han gulligt nog gick efter mig hela vägen runt, runt, kunde inte Joachim hålla sig längre.

Han fick gå med och hålla i handtaget. För denna gången i alla fall. Johannes stolta min går det inte att ta miste på.

Den här gräsklipparen är bra, men gammal. Man får inte köra framåt i nedförsbacke för då dränks tändstiften. Grattis säger vi, som har värsta nedförsbacken ner till ängen som behövde sig en klippning nu när björkar, granar, almar, vildhallon och annat börjat ta sig ordentligt. Jag fick göra någon slags baklängesklippning och då var det inte riktigt läge för Johannes att hänga med i de tunga svängarna. På väg upp (strax efter detta foto togs) fick Joachim komma så vi fick hjälpas åt att dra upp klipparen. Det gällde också att undvika de flesta smultronbladen som frodas lite här och där.

Johannes retirerade till verandan med sitt PSP, vilket inte var så dumt det heller. Men än var inte dagen slut, hade knappt börjat faktiskt. Mer om det snart!