Bostadsfakta

En liten täppa bidde en ganska stor...

Vi har letat efter hus och sommarhus i omgångar. För en sådär sju, åtta år sen var vi helt inne på att köpa hus och höll på att hamna i Bollebygd eller någon annan bygd långt bort. Som tur var lade vi ner de planerna och så fick vi byta till den här lägenheten i stället. Vi trivs väldigt bra i stan, det är så gôtt att ha nära till allt, bara ta en promenad till centrum eller hamnen, Joachim går till jobbet, köpa hem mat från den goa´ greken mitt över gatan, känna stadens och älvens puls och så vidare.

Men på våren, när de första soliga dagarna kommer och luften vibrerar av livet som kommer åter, då skriker det i våra själar. Vi vill ut, vi vill bort! Vi vill öppna dörren och känna gräs under fötterna.

Så förra tisdagen dök det upp, ett hus till rimligt pris, men massor med mark (1,76 Ha) med grannar men ändå enskilt och 350 meter till en badsjö. Det är byggt 1938 och ingen liten stuga som vi nog ställt in oss på, det är ett stort hus i två plan (94 kvm) + källare (46 kvm). När vi åkte på visning kände vi att ja ja, det här blir väl en utflykt till Dalsland (utanför Mellerud), kul att se hur det ser ut där. Huset ser nämligen inget vidare ut på bilderna och mäklaren hade sagt att det var fuktigt i källaren och viss röta i planktaket i källaren. Annars var inget speciellt gjort. Alltså kände vi VARNING, VARNING! Men när vi kom dit - herregud, det har aldrig hänt att vi blivit positivt överraskade av en visning och ett hus. Men det blev vi här. Vi fick träffa en av ägarna (de är flera syskon som äger) och han visade oss runt på tomten och i huset. Det visade sig att skorstenen var nymurad, taket tätat, elen var dragen, hängrännor nya och källaren ventilerad för att minska fukten. Och huset var så fint inuti. Man blev bara helt kär!  Jättestora spröjsade fönster överallt och mindre fönster där det fick plats gjorde rummen luftiga och ljusa. Gamla kakelugnar (ej eldningsbara tyvärr)  och ljusa trägolv gav verkligen huset själ, liksom den lilla verandan med snickarglädje där det får plats ett litet bord och man kan dricka sitt morgonkaffe. Vi fick smaka på vattnet som kom från brunnen som är grävd under huset. Man kan gå genom skogen över tomten ner till en jättefin kommunal badplats och i huset fanns massor med sjörelaterade saker, som två kanoter, en aluminiumeka, nät, håvar, flytvästar m.m, så man såg att sjön varit välbesökt med åren. Såklart finns det många negativa saker också. Inget ordentligt avlopp, utedass, eternit på fasaden, mossa på taket och så den där källaren. Med fukt. Säljarna hade haft Anticimex där men ej fått ordentligt svar på prover. Vad vi har våndats och slitit våra hår den här veckan! Vi har försökt ställa oss in på att inte få det, men ändå hoppats väldigt mycket och samtidigt känt att det kanske är helruttet? Vad ger man sig in på när man köper ett sån´t där gammalt hus? Utedass?!? Nej, vi är inte kloka!!!

Budgivningen började och vi var två som blev kvar efter en andra visning. Åh, vad jag hatar budgivning! Det är så himla jobbigt! Döm om vår förvåning och chock när vi vann! Vi blev helt svettiga och darriga och jag fick en liten kollaps med huvudvärk, illamående och bara låg i sängen helt utslagen (vet fortfarande inte riktigt vad det där var, men efter telefonsamtal med positiva mamma och syster så mådde jag nästan helt bra igen). I dag åkte vi upp och efter mycket om och men och ganska mycket press som vi satte på mäklaren, skrev vi på kontraktet. Vi fick reda på att huset inte var angripet av svamp eller mögel och vi ska ha besiktning den 20 augusti. Därför finns nu en besiktningsklausul i kontraktet som säger att vi kan dra oss ur om något ytterligare stort fel som vi inte fått reda på i förväg kommer fram. Vi åkte till huset tillsammans med mäklaren och jag hade planerat att ta massor av kort och filma, men flera anledningar (bl.a. att vi inte ännu skrivit kontrakt och att ägarna var oförberedda på att vi kom) gjorde att det inte kändes ok att gå runt med kameran i högsta hugg. Vi var nere i källaren och tittade ordentligt på det skadade taket, kände med skruvmejslar och såg omfattningen av fuktskadan. Jag var uppe och kröp på vinden, bland extremt många inaktiva men ändå läskiga getingbon. Nu hade det regnat i två dagar och taket såg helt torrt ut, vad mina amatörögon kunde se. Vi ställde 100 frågor och tog oss tid att fundera. Det slutade med att vi skrev på kontraktet med blandade känslor. Det är totalt overkligt men nu, efter några timmar, börjar vi inse att kanske kan det bli bra det här? Kanske kan våra själar slippa skrika om våren? Eller ja, de kan få skrika, men bara härliga Ronja-vårskrik!

Trevligt (men dyrt) nöje på Ruckman´s

I dag satte min rygg stopp för ett inplanerat besök till Borås djurpark. Det hände i går kväll, kändes som hela höften bara gav upp. Aj, aj. Men vi bestämde i alla fall att ta en promenad i dag och det blev till att gå ner och äta på Ruckman´s som ligger vackert vid vattnet nere vid Nya Varvet. På vägen dit gick Johannes obligatorisk balansgång (med mig hårt hållandes i handen) på betongmuren som utgör staket ner mot de sprängda klipporna och vattnet.

Gabriel tog sig en upptäcktsfärd på uteserveringen. På den till synes oskyldiga träverandan lyckades han hitta ett askfat med fimp, en brandsläckare att dra i, ett trappsteg att ramla ner för om inte mamma var där och räddade, glasrutor att banka på och hoppsan, där innanför satt Lasse Kronér med ett gäng musiker som man kände igen.

Skönt då när maten kom och vi fick mätta våra vrålande magar. Dock blir det ju inte så mycket sitta och njuta av utsikt och lugn och ro och sådär (sånt man betalar för på ett ställe som Ruckman´s) när man har en för dagen sprallig och humördignande ettåring med sig, men det var riktigt gott och sådär lagom varmt och bra service fick vi.

Efter maten blev det en liten paus på baksidan. Vad man nu definierar som paus. 

Efterrätten fick bli en härligt stor, smältande glass på Triumfglassfabriken innan vi gick hemåt igen och min rygg åter sa gonatt.

Goda vänner

I går hade vi Johannes goda vän Elliot från "dagmammetiden" här. Det är så roligt att vi hållit kontakten och att pojkarna leker då och då. Även grannpojken Andreas var med och lekte.

 Äntligen fick vi inviga nya grillen. Nu vet vi att det i alla fall funkar att grilla korv på den.

Pojkarna hann med att cykla, ha vattenkrig, leka tjuv och polis, bada i lillpoolen, blåsa och jaga såpbubblor och mycket annat.

Att glida fram på en sån här vattenmatta var också toppen. Vilken fart de fick!

Dagens 5-åringscitat:

"Vad kostar en ny riktig snygging-pappa, en med jättemycket pengar så han kan köpa ett nytt Wii till mig?"

Topphemligt

Säger ingenting för det är väldigt hemligt och väldigt osäkert, men jag håller just på att surfa runt och lär mig om läckande kakelugnar, budgivningsstrategier och toalettalternativ. Det kan likaväl inte bli något som att det kanske kan bli något. Vi får se.

I går kväll

 I går kväll blev himlen och vattnet plötsligt magiskt röda.

Arancini

Häromdagen var det dags för ett helt nytt recept för vår del - Arancini. Vi började med att koka en risotto som egentligen skulle innehålla saffran och timjan, men vi saknade saffran. Risotton kokades i alla fall ganska länge för den skulle inte ha tuggmotstånd och den skulle hålla ihop bra när man så småningom gjorde bollar av den. Sen fick den stå i kylen några timmar.

Bollarna fylldes med en bit mozzarella (Arancini kan innehålla allt möjligt, men i det här receptet var det mozzarella som gällde).

Dubbelpanering med mjöl, ägg och slutligen ströbröd.

Så här såg de ut efter paneringen.

Såhär såg jag ut efter paneringen (nästan så man fick en tvångstanke att doppa ner fingrarna i den kokande oljan).

Fritera några minuter...

... voilà!

Det var gott! Roligt att göra något nytt också.
Dock är timjan inte vår absoluta favoritkrydda, så det får nog bli en annan risotto nästa gång.

En dag på Slussen

I går åkte Johannes och jag till Slussen på Orust. Vi hade blivit bjudna dit av Johannes dagiskompis Jacob och hans familj som har ett sommarhus där. Det visade sig att Annica och hennes systrar vuxit upp i huset bredvid och nu innehar systrarna var sitt hus bredvid varann, medan ursprungshuset är sålt. Det var så fint, så fint och toknära havet. Johannes och Jacob lekte hela dagen och hade urkul tillsammans. Vi blev bjudna på god mat och - ja, det var helt enkelt en riktigt trivsam dag på Orust.

Kan själv

Här har vi killen som vill äta själv, helst med gaffel. Händerna är okej också. Bli matad? ICKE!

Blåbärspromenad i Änggårdsbergen

En något udda ingång till Änggårdsbergen är den här, som börjar i Högsbo industriområde.

Vi hittade en gammal bärplockare (Obs! En mojäng, ingen person) hos farmor och den har vi numera lagt i bilen om den skulle behövas. Det gjorde den i dag för blåbären var mogna! Men vi var inte direkt först med idén, det var väldigt avplockat på många ställen och skörden blev därefter.

 Mmm vad gott med blåbär, tyckte den minste lilla bärplockaren. 

De lite större bärplockarna försvann långt in i skogen. 

Gabriel knatade och knatade och knatade i skogen. Han gick verkligen jättelångt - hur gulligt som helst. 

(Joachim har en sparkcykel i handen och inget gevär om någon nu skulle tro det)

Molnen tornade upp sig och vi fick skynda oss upp på utkiksberget och hittade en sten där vi snabbt åt vår matsäck - färskpotatissallad med grillad färskpotatis, grillad blomkål, rädisor, kokta ägg, prästost, persilja mm och bröd till det. 

Men på hemvägen märkte vi att regnet for åt andra hållet och det klarnade upp i stället. Det var ju lite synd att vi stressat så, men det var nog ändå dags att åka hem efter två och en halv timmes promenad. 

Väl hemma sov Gabriel som en stock och Johannes fick äta dagens skörd.

Dagens frukost

Det kan man väl kalla lyx?

Att mata en Fatboy

I början av december förra året gjorde vi en stor investering (ej ännu helt betald...) till vårt nyrenoverade vardagsrum. Det var en TV-bänk vid namn Skagen, en underbar ryamatta som tyvärr fick soffan att se smutsig ut och därmed fick lämnas tillbaka och sist men inte minst en Fatboy Original. Det är en gigantisk, enorm sittkudde. Att köpa en Fatboy var inte riktigt min idé kan man säga, det skulle vara en skön pryl att sitta och spela x-box i, sådär härligt nära TVn att det känns som man sitter inne i spelet. Vi fnulade länge på saken och provade betydligt billigare kopior på olika ställen. Men tillslut bestämde vi oss och det blev en svart orginal-Fatboy. Det visade sig att hela familjen slogs om att få ligga där och gotta sig och då får man väl säga att det var en god investering? Ibland låg vi också två stycken bredvid varann. Efter några månader upptäckte vi att Fatboyen blivit en Slimboy. Man låg plötsligt på golvet. Joachim nosade upp att det faktiskt finns fylla-på-kulor att köpa och nu äntligen kände vi att vi kunde investera i det.

Döm om vår förvåning när vi öppnade kartongen och fann att de skickat med en ursnygg väska med Marimekko-mönster med alla kulorna i. Vilken bonus! Det kompenserade att vi fick fylla på det lilla hålet med litermått och sedan dammsuga upp små flyktiga kulor över hela vardagsrummet. Vi behövde bara fylla på hälften av kulorna, så tyvärr får vi vänta med att använda kulpåsen som jag genast utsåg till ny strandväska.

Fatboy is back!

Samma tanke

Ett av Joachims och mina största intressen är, som jag nämnt innan, matlagning. I går kväll kom jag att tänka på att vi varit lite dåliga på det där, nu när vi äntligen har tid. Så jag bestämde mig för att i dag föreslå att vi skulle ta fram våra kokböcker och utforska nya och gamla godingar. I förmiddags när jag gick upp efter en skön sovmorgon, sa Joachim: "Du jag tänkte vi skulle ta fram våra kokböcker och planera några riktigt goda middagar."

I dag blev det således den här gamla godingen; Risotto med bland annat KarlJohansvamp och stekt sparris samt stekt halloumi/lövbiff till. Riktigt, riktigt gott!

Tar dagen som den kommer

Nu är det så gott att ha semester! Gabriel har varit helt kockobello i magen ett par dagar så vi har inte kunnat ta några längre turer. I går promenerade därför Joachim och Johannes själva till stan och det berömda Hjulet. Sen ringdes vi och jag vart himla sugen på att komma ut lite (och Gabriel med tror jag) så vi möttes upp vid Kajskjul 8 igen och gjorde en skön repris under parasollet.

Brorsans gubbkeps. 

Sen gick vi till Ostindiefararen Götheborg som för närvarande ligger vid Stenpiren. Det luktade tjära på långt håll och hon är verkligen stilig! Vi stannade dock på land den här gången. 

Bra jobbat!

Vill bara säga grattis kära, älskade mamma för allt du åstadkommit den här veckan! Även i dag borde du ha en stor härlig tårta! Bra gjort!

Syskonkärlek

Vi satte in Gabriels spjälsäng i Johannes rum för att se om den möjligtvis gick att stuva in under Johannes säng under dagen så att den inte är i vägen för lek och stoj. Johannes blev jätteglad, sken upp och sa: "Nu ska Gabriel sova här!" Men tyvärr gick inte sängen att stuva undan, den är bara någon centimeter för hög, så jag sa att den kommer vara i vägen för ringarna. Att det nog inte är någon bra idé. Då får Johannes en förnumstig min och säger med huvudet på sned och en litet vuxen, glättig ton: "Men jag tycker inte om ringarna så mycket längre, så det gör ingenting."

Sanningen är nog att Johannes älskar sina ringar och just har lärt sig en massa nya trix. Men han är totalt beredd att offra dem för att få dela rum med sin bror.

Det är kärlek det!

(I natt ska vi därmed prova hur det går)

Intagandet av en fästning och tåflirt

I går var det upp tidigt och göra matsäck som gällde, vi skulle ta båten ut till Nya Älvsborgs fästning klockan 10. Jag hade visserligen bakat ciabattabröd och gjort potatissallad dagen innan, men det är ju en hel del att pyssla med innan man ska i väg.

Det går ju liksom inte att vara försenad till en båt och vi skyndade oss så mycket att vi blev för tidiga i stället.

Vid båten mötte vi upp Lucas, Svea och Åsa...

... och Stina med barnen Isabella och Oliver, samt Stinas pappa med fru och Stinas syster.

Vem bor däääär? (Vi)

När vi kom fram mötte oss en mycket bestämd dam i en dramatiserad föreställning där vi fick föreställa danska soldater som skulle försöka inta fästningen genom att låtsas vara svenskar. Vi fick mycket skäll eftersom vi var rätt usla och lata soldater. Ett mycket intelligent och roligt sätt att både guida och underhålla på samma gång!

Gabriel tittade och lyssnade intensivt, Johannes höll sig lite undan, dock med ett nyfiket intresse. 

Som sagt! 

Det var stora lekytor på fästningen och man kunde gå runt alltihopa uppe på muren. Det var rätt läskigt med höga höjder utan ett enda litet räcke. När vi var nere igen efter att ha gått ett varv medan jag stadigt höll Johannes i handen, försvann han en stund. Plötsligt hörde vi glada rop bakom oss. 

Härifrån! Johannes skulle visa att han var modig och vågade gå runt muren själv. Ja, du förstår hur våra hjärtan fullkomligt hoppade ur kroppen! Ner kom han i alla fall säkert, men jag vet i sjutton om han förstod vad som kunde hänt, trots våra förmaningar. Även om inte danskarna lyckades inta fästningen den här gången gjorde värmen det. Vi satt (växelvis) och njöt i några timmar och ett par kalla öl blev nog eftermiddagens höjdpunkt för vissa. Till sist var det riktigt skönt att komma till båten igen, där man i alla fall fick en aning fläkt.

När vi kom till fastlandet gick Åsas familj och vi till Kajskjul 8 och fick en perfekt plats i skuggan. Där satt vi och tjôtade resten av eftermiddagen och åt och drack och jagade ibland Johannes som fortsatte att vara lite "skojig" och skulle försvinna ibland. Våra ansikten blev till färgen mer och mer lika räkorna som mumsades ur små trälådor, Svea tåflirtade intensivt med Gabriel...

... och tycke uppstod.

Johannes fattade i stället tycke för kanonen och andra spännande båtmojänger som står på denna stora, öppna plats (som jag tyvärr glömt namnet på). Den här uteserveringen är helt klart värd att utnyttja oftare!

Säger det igen, tänk att vi träffat så härliga människor som man bara vill umgås med hela tiden! Är så himla glad för er ska ni veta!