onsdag 31 mars 2010

Påskförberedelser


I går föreslog jag att Johannes kunde göra påskkort till ett par kompisar. Han kämpade i början som vanligt och var redo att ge upp det hela. Att måla näbbar visade sig vara stört omöjligt. Men efter minst 10 övningsnäbbar släppte det och det blev riktigt kul att måla - också det som vanligt.


Här målar Johannes till en annan av sina stora kärlekar (sorry Åsa) - Linn. Det är två kycklingar som är kära. Johannes är den stora och Linn den lilla. Måste säga att han verkligen fick till det! Visst ser de lite blygt kära ut?!

Sen var det kompisen Elliots tur att få ett kort. Johannes lärde sig väldigt snabbt att göra harar med hopp i benen.

Ett annat av gårdagens projekt var att putsa fönster. I morgon kommer mormor och farmor hit för att inta årets påsk-smörgåstårta och då vill man ju helst att de ska se något om de tittar ut. Johannes var mig behjälplig och på sitt eget vis ville han att det skulle bli ännu renare när fönstret väl var klart, så han gick på med svampen igen.... Han sjöng också en underbar fönsterputsarsång som han hittade på.


Du kanske undrar varför han har en tygpalm i byxan? Det är ingen palm, ser du väl, det är ett svärd! Det gäller att alltid vara redo.

tisdag 30 mars 2010

Vårpromenad runt Slätta damm

Efter tandläkarbesöket var det snabblunch och sedan packa in barnen och åka och möta upp Åsa och Stina med bebisar för en promenad runt Slätta damm. Solen värmde och Johannes var genomsvettig långt innan vi var framme vid början av den lilla slingan. Han fick ta årets premiärtur i t-shirt en stund för att svalna. Massvis med grus gjorde det lite svårt att åka sparkcykel, men Johannes är van att åka på skogsvägar med den så han fixade det bra ändå.

Gabriel spanade in Svea. Hon besvarade hans flirt med en sval blick.


Tittut! Det är knas med mössor på små bebisar. Mer över ögonen än ovanför.

Johannes lekte i vattenbrynet med stora pinnar som han involverade i något viktigt projekt han hade för sig. En liten tur ut på isen, våghalsiga klätterturer upp på berget ovanför och annat fick från och till mammas hjärta i halsgropen. Men Johannes njöt av våren, den varma chokladen och såklart Åsas våfflor som hon så snällt tagit med åt oss. Det var ju våffeldagen och allt.

Sköna mammor och sköna bebisar!

Gabriel tyckte det var väldigt mumsigt med våffla!

Här ser jag väldigt harmynt ut, men det är bedövningen som inte släppt. Johannes är fotograf.

När vi kom till bilen hittade Johannes och Åsa på en kurragömmalek som slutade med att Johannes blev skrämd (om han nu inte hittade Åsa först).

BUUUUU! Johannes erkände sig aldrig besegrad, men hans min avslöjade allt! Åsa är för övrigt Johannes nyaste kärlek som han ska gifta sig med. Jag välkomnar med glädje Åsa till familjen!

söndag 28 mars 2010

Ett helt liv i samma tandläkarstol

I torsdags var jag hos tandläkaren. Jag har haft samma tandläkare i hela mitt liv, eller i alla fall sen jag började gå dit sådär vid sex-sjuårsåldern. Räkneverket visade 25 år. 25 år!!! Uj, uj, uj, åren går och jag får en obehaglig insikt om min ålder. Första gången jag satt där hos Bobo, hade jag förmodligen inga framtänder och fick beröm för att jag gapade stort.

Det har i alla fall gått ganska bra med mina tänder. Jag får vara nöjd. Några plastfyllningar här och där i ungdomsåren och stränga förmaningar de senaste 10 åren om samma hål som är "på gång" och som har varningstrianglar på sig. Men det har aldrig hänt någonting med dem, de har liksom stannat i utvecklingen. Så jag har känt mig ganska säker. Förra vårvintern gick jag med bebis i magen och fick reda på att då får de inte röntga, ifall det osannolikt nog skulle hända något med barnet och man skulle kunna tro att det var röntgenstrålarnas fel. Jag fick snopet gå hem 700 kr fattigare i alla fall (jag fattar inte vad de tar betalt för riktigt, måste jag säga). Men jag fick en tid till hösten för Bobo är noga och tycker det är viktigt att hålla koll på mina varningstrianglar. Men i höstas hade jag en liten bebis utanför magen och olika anledningar, till stor del våra sjukdomar som avlöst varandra, gjorde att tiden blev framskjuten flera gånger, ända tills i torsdags. Då kunde vi få till det med att barnen var hemma med pappa.

Väl där, träffade jag den nya sköterskan. Kändes lite udda när man haft samma sköterska i 25 år, att den gamla gått i pension. Men den nya var väldans glad och pigg så det var nog ett bra byte faktiskt. Det som slog mig var att HON skötte hela röntgenfotograferingen, satte in de där attans hårda, jäkla plastbitarna som gör svinont när man biter ihop och berättade glatt att de numera har digitala bilder.

Ja ja, när Bobo väl kom, blev han genast allvarlig när han fick se röntgenbilderna. Tror du inte att typiskt nog hade ett hål blivit jättestort - just det här halvåret som jag skjutit fram min tid? Som att de attans kariesarna tänkt att nu kommer minsann inte Bobo se oss, nu passar vi på! Han beordrade fram bedövning och utan att jag fattade det riktigt satt jag där med sug i munnen, avdomnad mun och ett fruktansvärt borrande så skallen skakade. De där digitala bilderna var tydligen roliga, för när jag skulle vänta på att en slags kalciummassa (tror jag det var) skulle stelna, satt Bobo och sköterskan och grejade massor med dem, zoomade, inverterade färgerna och annat. Samtidigt fnissade de förtjust. Teknikens under, håhå jaja.

En sak som är utmärkande för Bobo är att han pratar väldigt mycket. Han kan berätta om allt möjligt, från barnuppfostran och sina döttrar till filosofiska resonemang kring hur bakterierna är uråldriga kloner av sig själva eftersom de delar sig. Ibland ställer han frågor som om man förde en konversation. Det där gillar jag, det får mig att glömma min något utsatta position i tandläkarstolen. Man ligger där med sug och grejer i munnen och har ingen chans att svara. Han babblar på. Men den här gången var han allvarlig för det attans hålet var precis på gränsen till roten och det syntes en liten röd prick i borrhålet. Man tycker inte om när Bobo är allvarlig. Hans missnöjda röst om olika ställen jag missat när jag borstat tänderna klingar i huvudet åratal efter han visat och förmanat lite. Det är ju väldans bra egentligen, han är som min domedagsröst i badrummet. Den här gången berättade han ingående om hur smärtorna skulle kunna kännas i mitt huvud ifall roten skulle börja signalera om att allt inte står rätt till. Han slog sig åt huvudet och lade till och med till ljudeffekter som illustrerade smärtans kraft. Där låg jag med min sug i mungipan och väntade på att porslinsmassan skulle torka. Åh vad arg jag blev på mig själv att den här satans tiden blivit uppskjuten! Nu skulle jag säkert få fruktansvärda smärtor som endast kunde lindras med en dyr  och mycket obehaglig rotfyllning. Jag blev på ett attans dåligt humör och svor åt mig själv att aldrig skjuta fram tandläkartider igen.

När bedövningen släppte hade jag riktigt ont, sådär som Bobos ljudeffekter hade visat. Men till min stora glädje släppte det under natten och nu har jag faktiskt inga känningar i tanden alls. Det är en sådan otroligt lättnad! Trots att jag är över 1700 kr fattigare, är jag ändå lite glad då det verkar ha fungerat. Nu hoppas jag att Bobo förblir evigt ung så att jag kan gå till honom och bli förbättrad och förmanad i 25 år till.

fredag 26 mars 2010

Repris: Kommentera

Jag har skrivit det för längesen, men tänkte att jag kunde upprepa mig. Jag har ändrat så att det nu går bra för alla att kommentera, utan att logga in. Tack förresten till er som kommenterar, försöker svara, men varit dålig på det ibland!

Vad händer i dag?

  • Simskola för Johannes! 
  • Handla
  • Let´s dance - FINAL!

torsdag 25 mars 2010

Vad händer i dag?

  • Tandläkare Bobo ska få sig ett besök
  • Promenad med barnen och några mammor med bebisar runt Slätta damm. 
  • Våfflor såklart!

onsdag 24 mars 2010

En högtidsdag i vårens tecken

I dag var det lite grann av en högtidsdag. Men vi får förflytta oss till veckan innan julafton då det hela började. Farmor hade bestämt sig för att ge Johannes en ny cykel i kombinerad julklapp och födelsedagspresent. Den gamla tolvtummaren är väldigt utsliten och Johannes ben så långa att man framifrån ser knäna pendla upp och ner ovanför styret. Men han älskar sin silvercykel och skulle helst vilja ha den kvar tills han är sjutton eller så. Över huvud taget är Johannes väldigt konservativ. Det kanske jag återkommer till framöver.

Veckan innan jul begav vi oss i alla fall, barnen, mormor, farmor och jag till en liten cykelaffär vid Radiotorget. Där fick vi så småningom hjälp av en äldre dam som genast fick god kontakt med farmor. Damen tyckte att Johannes skulle gå upp till nästa storlek, d.v.s. 16 tum. Hon tog fram en cool cykel men jag såg att den skulle bli för liten nästan direkt. Detta försökte jag förmedla och fick efter mycket övertalning tanten att ta ner en cykel av nästa storlek. Hon hävdade att den skulle vara för stor och farlig. Jag velade väl lite fram och tillbaka men insåg att det var den stora cykeln som gällde. Tanten pratade fortfarande nästan bara med farmor och lyckades övertyga henne om motsatsen. Johannes ville förstås ha alla cyklar, att välja är inte hans melodi. Mormor höll sig klokt nog lite i bakgrunden och hade koll på Gabriel, en ytterligare kock till denna soppa skulle blivit ännu mer förvirrande. Plötsligt kom ett yngre butiksbiträde fram. Han drog mig lite åt sidan och sa i mungipan att jag hade rätt. Han tog Johannes och försvann längre in i butiken. Ett ögonblick undrade jag verkligen vart den unge mannen hade fört min son, jag kunde inte begripa det riktigt. Men när de kom tillbaka hade han skaffat bevis. Han hade mätt Johannes som visade sig vara 122 cm lång och därmed precis klarade gränsen för den större cykeln. Man  fattade att killen, för att kunna övertala tanten i affären, behövde hårda evidens. Hon var inte den som gav sig i första taget, man kände att det fanns en prestige som låg och lurade. Sen kollade han höjden när Johannes satt på och sa att han kunde sänka sadeln lite mer genom att ta bort den bakre stänkskärmen och reflexen.

Jag blev mycket förtjust! Det yngre biträdet hade läst av situationen, utan ett ord skaffat bevisen och sedan gett oss en lösning som ingen kunde säga emot. Farmor vände direkt, jag slapp lägga mig i och övertyga, Johannes kände sig sedd och han blev mycket nöjd över sin dödskallecykel. Det var himla smidigt gjort och väldigt bra service av den där killen tycker jag. Han drog sig för övrigt sedan snabbt undan och damen fick ta över köpet igen, jag har en känsla av att hon tog åt sig äran av hela försäljningen.

Nu kanske man tänker att det var lite tråkigt för Johannes att veta hur cykeln skulle se ut när han skulle få den i julklapp. Men det roliga var att när farmor kom med cykeln på julafton och Johannes fick se den, slog han upp händerna runt kinderna och såg otroligt glad och överraskad ut. Tyvärr hann vi inte fånga det på bild. Ja, barn lever i nuet, cykeln hade vi inte nämnt och han hade således inte tänkt på den. Nu har det ju varit en exceptionell vinter i år och inte förrän den här veckan har isen försvunnit. Cykeln har stått i köket av alla ställen, men i dag var det äntligen dags. Tjohooooooo!!!


Det gick helt utan övning att cykla. Han fick en otrolig fart och det liksom sjöng till i mina knäveck när jag såg honom vingla till i vissa svängar. Jag fick på en mammas vis förmana lite och be honom sakta ner, åtminstone i kurvorna. Det blev också några rejäla vurpor, en reflex och ringklockan fick oturligt nog sätta livet till, men efter en stund blev han glad igen och upp och iväg. Det var härligt att se honom! När jag tjatat ett par gånger för mycket (enligt Johannes) försökte jag blidka honom lite och sa: "Jomen du vet ju att mammor är lite oroliga, jag vill ju inte att det ska hända dig något". Då sa han, lite stöddigt men ändå med glimten i ögat. "Men mamma... bryy dig inte! Jag klarar mig!" Sen drack han lite vatten och försvann igen.



Den som söker han finner

Hmm, leta, leta, gräva, leta.....

Wow, kolla en krokodil!!

Vad händer i dag?

  • Prova Johannes nya cykel på gården! Äntligen!

tisdag 23 mars 2010

Städning på högvarv

Tro det eller ej.... 


... men här städar vi!

måndag 22 mars 2010

Underskatta inte ett värmande vykort!

Vi har inte kunnat träffa barnens farmor på ett bra tag, på grund av alla sjukdomar. Det är väldans tråkigt såklart. Förra veckan dök det plötsligt upp ett vykort med posten, från just farmor som hälsade krya på er till sina älskade barnbarn. I fredags fick Joachim ett kort som hälsade grattis på namnsdagen. Det är alldeles för underskattat med vykort som någon faktiskt väljer ut, skriver på och sedan skickar med posten (ja ni vet den som fanns förr med gula skyltar och som man nu får leta efter i hörnet på vissa affärer någonstans). Det är jättetrevligt att få ett kort, just för att man vet att det kräver extra ansträngning att få iväg det. Någon har tänkt på en lite extra och man blir glad i magen. Det enda problemet jag har med vykort är var man ska göra av dem sen. Det behöver jag lista ut.

Johannes fick i alla fall göra en teckning till farmor som tack. Det tog några dagar, men då har han också ansträngt sig. Härlig energi i denna bilden tycker jag! Han var mycket nöjd med att han är väldigt stark på bilden och med Gabriel. I dag stod vi parkerade utanför vårt hus där vi har en liten kiosk. Vi har lärt känna kioskägaren, en mycket trevlig och barnkär man som Johannes betraktar som sin vän. Jag skickade in Johannes alldeles själv med en tjuga och han fick uppdraget att köpa tre frimärken. Gissa om han blev glad och stolt, man såg hur han växte flera centimeter när han någon minut senare kom ut med frimärken och växel till bilen igen! Oj, oj, oj! Stora killen! Han var dock lite bekymrad för min skull och undrade om jag varit orolig att det hänt honom något när han var borta så länge.

lördag 20 mars 2010

Ett byggprojekt i kärlekens tecken

- Vaddå TROTS VISSA UTVECKLINGSOMRÅDEN??? (lästes ett par inlägg ner)
- Jaaa men...
- Det låter ju som att jag är ett byggprojekt.
- Jo, men jag var tvungen att skriva något, det lät så himla puttinuttigt och perfekt annars.
- Jaaa?
- Haha, ja men jag kan ta bort det då.
- Äh, du skriver preciiiis vad du vill. Även om jag låter som en husrenovering.

Puss min älskling! Såhär menade jag (såklart):

Joachims och mitt förhållande numera är 11 år gammalt och har blivit en symbios, ett samarbete där det känns som att den ena inte kan existera utan den andra!

Finns det någon gräns?

Ursäkta mig, men finns det någon gräns för hur gullig man kan bli? Nej, jag tror inte det!

fredag 19 mars 2010

Dimmiga utsikter...

Utsikten har varit dimmig de sista dagarna. Inte bara bokstavligt utan bildligt talat också. Man går lite som i dimma när alla är sjuka och är bara fokuserad på att dagen ska gås igenom och klaras av. Nu hoppas jag att dimman är på väg att lätta, jag hör ett vårregn strila utanför och ser isen på gården smälta.
Ett av mina mål det här föräldraledighetsåret är att försöka njuta av vardagen. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra, att jag verkligen njutit av föräldraledigheten den här gången. Det har hjälpt mycket att vi numera bor där vi bor, att jag träffat nya vänner, att det är en väldans skillnad att ha två barn och att Joachims och mitt förhållande numera är 11 år gammalt och har blivit en symbios, ett samarbete där det, trots vissa utvecklingsområden, känns som att den ena inte kan existera utan den andra. Men några saker gör det svårt att inte längta framåt i tiden och det är bland annat att vi varit sjuka väldigt mycket det här året. Det har varit väldigt jobbigt faktiskt. Nu har till exempel Joachim fått influensan som barnen haft, det är svårt att se ett slut.

Men just nu njuter vi av att barnen känns friska igen och äter som hästar för att komma ikapp sig! I dag är det simskola för Johannes och i morgon ska han leka med en av sina allra bästa vänner. Dessutom är det fredag, Johannes och jag ska nog spela lite x-box LEGO, Gabriel leker och undersöker alla vrår igen och inte minst - vi kan se lite gräsmatta på gården igen och anar att snart är det dags att ta ut utemöblerna och Johannes nya cykel.


I går












I dag!

torsdag 18 mars 2010

Man kan ju stjäla lite när samma sak händer andra...

Ursäkta, det har varit lite mycket! Skall snart komma med nya betraktelser! Jag följer en blogg som heter Korvasbloggen, en pappa som skriver trivsamt om ditt och datt. Det lustiga var att det som han skrev om i går (17 mars, Beträffande andetagens unkenhet), hände mig i dag. Så det kan ni ju läsa om så länge!

måndag 15 mars 2010

Det värsta var att Johannes blev sjuk igen i fredags eftermiddag. Vi som trodde han var frisk och att det varit en lindrig magsjuka denna gång. I går var båda barnen jättedåliga. Joachim gick till apoteket för att köpa vätskeersättning, för jag tyckte inte Gabriel verkade få i sig tillräckligt. Där sa de att vi borde åka till akuten. Sen pratade vi med sjukvårdsrådgivningen. De sa också att vi borde åka till akuten med Gabriel. Vid det laget var han matt, gnällde entonigt, torr om läppar och ville inte få i sig något. Men när vätskeersättningen kom slukade han tesked efter tesked. I bilen till akuten piggnade han till och när vi väl var där och fick komma in till första anhalten sjuksköterskan, kändes det nästan pinsamt att jag åkt in med honom. Men hon var jättebra och tyckte att det vore värre om jag kommit in med en disktrasa till unge och nu skulle jag bara fortsätta ge ersättning och kolla så han kissade. Vistelsen på akuten var bedrövlig. Usch och fy det kändes som man var omgiven av ett bacillmoln, fy fasiken! SMS:ade desperat med Joachim nästan hela tiden de två timmar vi var där. När det kom en sköterska för att kolla till oss, tog jag beslutet att åka hem, då det skulle dröja minst 2 timmar till tills vi fick komma till läkaren. Åh, vilken befrielse att komma ut i friska luften!!! Jag hade så gärna önskat att de haft ett system där de kunde signalera när det snart var dags, t.ex. en SMS:tjänst. Då kunde jag tagit en promenad i stället för att sitta bland horder av sjuka barn och oroliga föräldrar.

Väl hemma fick Gabriel komma ner på golvet och han begav sig genast till vitrinskåpet och började dra i hängena och - jajjemen - banka på rutorna. Både Joachim och jag tänkte samma, vi log inombords och tyckte det var ett härligt ljud.

Tyvärr var Johannes jättedålig hela kvällen. Till skillnad från Gabriel så avskydde han vätskeersättningen. Jag fyllde på med saftkoncentrat och sa att den här medicinen måste du ta. Vi hade det otroligt kämpigt och jag ska aldrig glömma den där melodifestivalfinalen som kombinerades med tvångsmedicinering tesked för tesked. På söndagen kom dock Johannes upp och var otroligt mycket piggare. Visserligen drack han mest under dagen, men det tyckte vi ändå var ett fantastiskt framsteg! Dessutom lekte han och jag med lego, det var mycket trevligt!

fredag 12 mars 2010

Kunde inte låta bli

Kunde inte låta bli att ta ett foto på vår lille, lille skrutt, som med hög feber här ligger i vagnen och gnager på en påsklämma. I dag har han spenderat sin tid i vagnen och lite i famnen. Trots allt vid ganska gott mod.

Vad händer i dag?

I går var det Gabriels tur att få magsjuka, stackars liten! I dag har han feber och är slö, men jag har ammat honom ett par kortisar och han fick väl i sig tre skedar gröt i alla fall.

TACK underbara mamma för att du går med Johannes till simskolan!!!

torsdag 11 mars 2010

Vad händer i dag?

  • Karantän för eventuellt smittsam Johannes
  • Rensa, packa i kartonger och bära ner massa grejer till källaren. Ska bli så otroligt skönt att bli av med lite grejer.

onsdag 10 mars 2010

God avslutning på dagen!

Varma bruchettas med små plommontomater, mozzarella, vitlök, olivolja och flingsalt på toppen. Det kan väl vara en lyckad avrundning på kvällen?

9 månader...

Märker att bloggen handlar väldigt mycket om våra barn det sista, kanske så det ska vara när man är föräldraledig? Nu kommer i alla fall ytterligare ett inlägg om barn, nämligen minstingen Gabriel. Jag brukar uppdatera hans utveckling vid månadsskiftena och nu har han hunnit bli nio månader och en vecka, så det är på tiden!

I några veckor nu har vi haft gåvagnen framme. Gabriel har visat ett ganska svagt intresse för att gå med den, han verkar helt enkelt inte sugen på gång ännu. Visserligen har han sista tiden börjat ta sig fram gående längs soffan och soffbordet. Annars går det snabbt och obehindrat framåt med fulländad krypteknik. Ska han skynda sig fäller han huvudet framåt och liksom kastar fram armar och knän. På så sätt uppnås minsta möjliga luftmotstånd. I dag hände det dock något när jag ställde honom vid vagnen. Han nästan sprang framåt och tyckte det var jättekul! Helt klart dagens nya grej!

Det här är också en typisk Gabriel-aktivitet just nu. Han drar i och bankar med de små hängena länge, länge.I nästa steg reser han sig och slår det hårdaste han kan på rutorna på skåpet. BANG! är favvoljudet. Nej, säger vi och lyfter bort, han ler sitt största leende och återvänder snabbt till utgångsläget - den förbjudna rutan. Proceduren "nej"-charmleende-lyfta bort- krypa tillbaks, upprepas också när Gabriel i full fart (nedböjt huvud) kommer krypande så fort vi öppnat diskmaskinen, kylskåpet eller toadörren samt i vardagsrummet när han siktat in sig på att trycka och skruva på stereon. Öppna köksskåp och dra ut kastruller och annat är mycket populärt, barnspärrarna ligger och ropar på oss i sina undangömda lådor. Han kan också bli väldigt förgrymmad och rent av förbannad ibland när vi tar bort honom och när han är på ett visst humör. Annars är Gabriel mest glad fortfarande, särskilt i sin brors påhitt.


Tanden är mycket söt men vass. Fråga mig som ammar fortfarande. Ouch! En annan sak som dykt upp på sistone är att det nästan är omöjligt att byta blöja. Gabriel snurrar som en propeller så fort han hamnar på rygg. Det får nog bli byx-blöjor i fortsättningen. Sömnen är fortfarande sisådär. Armarna är ofattbart långa och kan dra ner porslin från köksbordet om det står vid kanten.

Gabriel somnar ganska sent, vilket oftast innebär en stund när mamma och pappa sitter i soffan medan han leker i vardagsrummet. Han kommer och ställer sig vid oss, skrattar förtjust, böjer ivrigt på knäna och bankar på soffan. Då kan man ju inte låta bli att lyfta upp honom och riva av ett redigt pusskalas! Sen tittar vi på varandra, Joachim och jag, och säger: "Vilken tur att vi fick den här gullungen också!"

tisdag 9 mars 2010

Då var det dags igen....

Sablans, jädra skit, nu har vi fått den där vintersjukan hit IGEN! Johannes har börjat i kväll och han mådde så dåligt att han yrade om att han ville tillbaks till sitt riktiga hem. Nu bara väntar man på symptomen för resten av familjen. Buhuuuhuuu, vad jobbigt!

Barnkalas!

Jag blir ofta förundrad över hur folk som jobbar i serviceyrken många gånger är totalt blåsta när det gäller just service. I lördags hade vi barnkalas för Johannes på Lek- & Buslandet. Det låter så lekigt och busigt och skojigt när man läser om kalasen på hemsidan. Vi hade lydigt tagit reda på om varje barn ville ha nuggets eller hamburgare och ringt två dagar i förväg och dessutom skulle barnen få göra sina egna mjukglassar, hur stora de ville och med massa såser och strössel. Det lät ju hur fräckt som helst och jisses vilka glassar de visade på reklamfilmen. Nu orkar jag inte berätta allt om hur otroligt dåligt bemötta vi blev av den så kallade "kalasvärden" men tänk er värsta tonårstjejsattityden gånger 5. Vi fick t.ex. fel mat och då tyckte hon att barnen skulle acceptera detta eller så skulle vi få betala extra för varje portion som var fel! Glassarna var små och fjuttiga och Johannes blev jättebesviken... Rätt igenom dålig organisation och service! Men nu har jag ringt och berättat för ansvarig om detta och ska få kompensation, halva kostnaden tillbaka, samtidigt är vi så arga att detta kan hända på ens barns kalas som ska vara trevligt och kalasigt som bara den.

Nu försöker vi glömma det! Vi lyckades i alla fall dölja allt trôk för barnen och hade fullt schå  att organisera i tre timmar. Någonstans hade vi trott att det skulle vara lättare att ha kalaset på ett ställe där det liksom skötte sig självt. Hahaha, vad fel vi hade. I själva lekdelen var det helt hysteriskt men tack vare att några föräldrar som var där hjälpte till, fick vi ihop det tillslut. Johannes är jättenöjd och glad över sitt kalas och även de andra barnen har jag förstått på brev och samtal. Härligt det! Måste också säga att hans "gamla" gäng från dagmamman är helt fantastiska. De är genuint bra kompisar och tycker så mycket om varandra. Kärlek till dem!

(Nu lägger jag bara ut bilder på Johannes och Gabriel, men det var 8 barn som var gäster också)



 Själva ätandet ägde rum i motorcykelrummet. WROOOOM!!! 

Som sagt... WROOOM! 

Jag vill också pröva, wroom, wroom! 

Johannes blev MYCKET förtjust i stolen i form av en tron som han fick sitta på.

Det här hade Johannes mest sett fram emot. Skjuta bollar! Yeah!

Självklart var Johannes galnast i rutchkanan! Tjoho!! 

Paketöppning är spännande!

måndag 8 mars 2010

Vad händer i dag?

  • Johannes hemma och förkyld
  • Städa, tvätta, skura - längtar efter ett rent hem! 
  • Färga håret också...  
  • Step up i kväll

lördag 6 mars 2010

Vad händer i dag?

  • Kalas för Johannes på Lek- och Buslandet!!!! 
  • Döa sillar chillar....

fredag 5 mars 2010

Här är den lille doppingen!

Vad händer i dag?

  • Simskola
  • Liksom varje fredag -Let´s dance för mamma
  • Kanske lite Lips på x-boxen?

Gott!

 
Bestämde mig för att vi skulle baka havreflarn med chokladkrämsfyllning, kakor jag med glädje minns från uppväxten. Jag vet att mamma har reglerat receptet för att de ska bli perfekta, men de justeringarna har inte jag så jag körde Vår kokbok rakt av. De fastnade på plåten så det skrek om det, trots försök att värma upp igen. Men med chokladkrämen gick det att limma och Johannes grät inte direkt när han fick äta alla småbitar och smulor som blev över på plåten. Gottigott!

torsdag 4 mars 2010

En kämpes utveckling

Som jag tidigare skrivit har Johannes på ett fascinerande sätt börjat förvandlas till mer pysslig kille. I dag till exempel, gick han upp och satte inte på Bolibompa, utan satte sig och byggde med lego. Jättelänge! Han satt där helt själv och pratade och sjöng för sig själv. För de flesta föräldrar är det här säkert helt vardagligt, men för oss är det WOW!

Johannes har egentligen aldrig gillat att rita. Han har fått ett fint staffli, färger, penslar, ritblock och pennor, men nej. Det har trots min uppmuntran oftast blivit en massa streck, eller en halvhjärtad teckning som han mest velat bli färdig med så han kan göra något annat (med en del undantag, måste jag säga, som han jobbat massor och varit jättenöjd med). "Ja ja, det kommer", har man tänkt själv och andra sagt till en. När Johannes började förskolan märkte jag dock att de andra gjorde alster som hängde på väggarna, men inte han. Han ville inte. I början av detta året tittade en förskolelärare lite bekymrat på mig och sa; "Men han ska ju gå här ett år till, så det kommer nog". Jag, som känner min son ganska väl, började ana att det var något lurt här. Det har nog inte bara med viljan att göra... Dels är min son tyvärr lik sin mor med att allt han ska göra helst ska bli perfekt med en gång. När han var liten skulle han t.ex. rita en katt och det blev total kattastrof när den inte blev som han tänkt sig. Sen vägrade han att måla på jättelänge. Dels vet jag att han i början när han var ny fick höra av några barn att det han gjorde inte var fint. Det där har nog tagit hårdare på honom än jag förstått.

Så i januari bestämde jag mig för att försöka sitta mycket med honom och visa hur han kan göra och låta honom rita mycket så att han ska känna att han kan och att det är roligt. Det visade sig också att han inte kunde klippa med sax, så då letade vi fram coola bilder på nätet som vi skrev ut och han fick klippa ut. I början höll vi på varje dag (inte utan protest vill jag lova) och senare lite mer utspritt. Oj vad han har kämpat, han har blivit vansinnig på pennor och sax som inte velat det han har velat. Men han har knogat på och som tur är, är både han och jag väldigt envisa. Varje gång har det slutat med att Johannes är grymt nöjd och vi har satt upp de nya teckningarna på kyl och frys. Och vilken utveckling! Herrejisses!

Som den goa grädden på moset fick jag för ett par veckor sedan höra att Johannes glatt (och helt frivilligt) suttit och ritat en teckning på förskolan. En härlig bild på mamma och pappa, inga huvudfotingar utan kroppar med allt som hör till. Det enda viktiga var att Johannes var så glad och stolt över sig själv! 

Här var den första teckningen där jag skulle visa att han kunde måla en kropp att sätta armar och ben på. Då blev han lite sur för så hade han inte alls tänkt göra och så satte han dit armarna på huvudet och det blev ett piratspöke med lasersvärd.  Den har ett underbart uttryck, tycker jag.

Dagen efter var det lättare och här ser man kropp, armar, ben och navel. Stora skor måste ju Pippi också ha förstås!
En vecka senare, en härlig bild på Gabriel!

I förrgår ville han rita en arg vampyr. Han har lärt sig att man kan göra arga ansikten med sneda ögonbryn. Men pennan ville ju inte alls det Johannes ville. Här ser ni ett exempel på hur han kämpat, jag målade huvud med ögon och han tränade arga ögonbryn. Kan säga att hans egna ögonbryn såg ut som den vansinnigaste vampyren  och det blev ett miniutbrott för varje gång det inte gick som han tänkt sig. Men tillslut gick det och......


...... såhär fint blev resultatet. Utan att jag sa något tog Johannes saxen och klippte ut vampyren så noggrant han kunde och sen hjälpte jag honom lite med bakgrunden så han kunde klistra fast den där. Gissa vad det första var som Johannes visade sin pappa när han kom hem?

onsdag 3 mars 2010

En vinnare!

Mums! Det här är vinnarsemlan från Mehrans Cafe & Konditori på Radiotorget, det var den som vann GP-testet i år. Smaskig var den, lite speciell, vi funderade på om han har lite vaniljkräm eller något i? Svar finns här: http://www.gp.se/konsument/tester/1.306621-semlor-10

På bilden kan man också se hur jag börjat ta efter min mamma. Jag har nämligen sparat halva min semla de två senaste gångerna och ätit resten dagen efter. Det brukar hon göra. Det har jag alltid beundrat.

tisdag 2 mars 2010

Doppingens förvandling

I fredags var det simskola igen, efter en extra veckas uppehåll. Johannes frågade om vi inte kunde ta bilen, men jag svarade på mitt hurtfriskaste humör: "Det är så skönt att gå!" Det var det inte. Vadande genom decimeterdjupa vattenpölar och kämpandes på ishala, snömoddiga trottoarer tog det minst dubbelt så lång tid att gå än vanligt. Jag fick ge Johannes rätt, vi borde verkligen tagit bilen! Simskolan är i alla fall toppen, det vore värt att gå genom öknen för att komma dit. De är fyra barn med en simlärare! Efter första lektionen fick vi lära oss en ramsa, du får fundera på vad den kan betyda - groda, glasstrut, pinne. Mäkta stolt och mallig mamma rapporterar härmed att Johannes tagit sitt första simmärke - doppingen. Ett utmärkt epitet på honom förresten.

Efter simskolan var doppingen mycket trött och det var tungt att ta sig hem. Direkt till bilen och sedan hämta mormor för att åka till IKEA och käka 16-kronorsköttbullar och tortillas. Med en trött och växelvis otröstligt ledsen och upprorisk Johannes skulle vi dessutom handla mat. Gabriel hade vid det här laget börjat få variga ögon och var trött han också. Man kan kalla det en något ansträngd handling. På vägen hem brast det för Gabriel och tre timmars skrik följde sedan vi kommit hem. Till saken hör att jag var ensam med barnen. Jag kunde inte ens packa upp varorna, fick ägna mig åt den lille som verkade ha mycket ont (i magen förstod jag senare). Jag bad tillslut Johannes om han kunde hjälpa mig med maten och då - DÅ växte han. Den trötte förvandlades till kvällens hjälte. Först packade han nogsamt upp alla varor in i kylen och frysen. Sedan bestämde han sig för att skåpet under diskbänken, som är belamrat med påsar och sopsortering, behövde röjas ur, dammsugas och skuras (det hade han helt rätt i, även om det minst sagt inte stod överst på min lista just då). Hela tiden var han fantastiskt positiv, förnuftig och hjälpsam. När han var färdig med detta projekt (jag fick hjälpa till lite med att packa in i skåpet igen, men det var lätt gjort) försvann han ner på sitt rum, röjde som sjutton, plockade in alla bilar i en påse och tågbanan i en påse, plockade undan och sorterade. Jag blev otroligt glad och rörd över min lille ängels sätt att ställa upp och visa omsorg medan jag bar runt på förtvivlade, skrikande Gabriel. Jag märkte att Johannes var nöjd och stolt över sig själv när han gick och lade sig. Med Gabriel slutade kvällen med att jag desperat och halvt påklädd lade oss i ett varmt bad. Där kunde hans mage till slut slappna av och han somnade djupt på mitt bröst.

Trots att eftermiddagen och kvällen milt uttryckt varit påfrestande, slutade den ändå i en känsla av tillförsikt. En liten dopping ställer alltid upp när det behövs!

Universeum - vårt universum för en dag

Förra veckan var full av aktiviteter, vi gjorde något varenda dag. Det var härligt, kände mig som en riktigt aktiv stadsmamma på något sätt. Det är så roligt att träffa mina nya kompisar och deras små bebisar, nu har vi redan följts åt i nio månader. Var dock inställd på att barnen kommer att vara sjuka den här veckan, för varje gång vi träffat bebisar de senaste månaderna har Gabriel blivit sjuk. Det är så himla tråkigt, samtidigt som det känns fel att helt isolera sig. Tyvärr, tyvärr blev han jättedålig i fredags kväll när jag dessutom var ensam med båda barnen. Mer om det i nästa inlägg, det här ska handla om en fantastisk dag vi hade i torsdags på Universeum, tillsammans med Stina och lilla Isabella och Åsa och lilla Svea! Det blir ännu ett inlägg i fotonas tecken.


Den här hängbron över rockorna pratade Johannes om redan innan vi åkte. Den passerades ca 25 gånger. Själv blev jag också rätt sugen på att prova.



Gabriel och Svea tittar fascinerade på torskar, koljor och andra nordiska fiskar. Det var häftigt att se hur otroligt intresserade de var (barnen alltså).


Fröken Sågkrates (hahahoho) heter den här rockan som låg i taket på hajtunneln! Johannes var förvånande nog inte så himla intresserad. Jag kunde stått där hela dan. (Nej det är inte ögon, det är gälar)

Pirayorna ser sugna ut! De formerade sig noggrant och gjorde sig beredda.

I rummet Explora fastnade vi i minst två timmar. Detta passade den obotliga rörelse- och tävlingsmänniskan Johannes perfekt! Här en rodd-tävling med roddmaskin. Efter sjuttielva lopp var han lagom svett. (Note to self: T-shirt nästa gång)

Klara............ färdiga................


GÅ!!!!
Hundraarton gånger sisådär. 

Nu passade det ju bra att hitta den stora rörfläkten. Man fick grym frisyr. 

Nyfönad motorcyklist. 

Vi kunde stannat i minst 2 timmar till. Men man blir ju trött och hungrig också. Efter allt detta (och mycket mer som inte syns här) var det bara butiken kvar, vi skulle köpa presenter och en liten grej skulle Johannes få välja till sig själv. Det fanns otroligt mycket att välja på, otroligt mycket. För mycket. Man blev alldeles matt. Bilparkeringen höll på att gå ut och vi var hungriga, trötta och jag blev stressad. I ett mycket svagt ögonblick gick jag med på att Johannes av alla tusentals saker fick köpa en bambuflöjt. En flöjt!!!! Varför, varför, varför? tänkte jag på vägen hem och kände i förväg mina öron förfalla. 

Vi var och är fortfarande grymt nöjda med dagen! Det enda jag är missnöjd med är att vi inte köpte årskort när de var billiga i januari. Varför, varför, varför?