tisdag 13 december 2011

Världens sötaste luciafiranden men med stressfaktorer från Lucifer som nafsade mamman i hälarna hela dagen

En liten reflektion som jag skriver efteråt men lägger in här före texten.... När man läser (om man nu orkar det) detta inlägg så kan det ju verka galet av mig att en kamera skulle vara så viktig. Egentligen är det ju de verkliga upplevelserna som är de viktiga och när jag skrivit av mig så ser jag det ännu tydligare och kan uppskatta det fina som hänt under dagen. Då tänkte jag; Ska jag ta bort alltihop? Näe! bestämde jag sen. För jag tänkte att inlägget speglar olika saker som påverkar min stressnivå och säkert många föräldrars. Vi vill hinna med och vara duktiga och glada, helst ska lussekatterna och pepparkakorna vara hembakta till fikat och barnen ska tindra i kapp med de levande ljusen. Så det här blir en skärva ur verkligheten som jag får försöka lära mig av. Faktiskt så lär den här bloggen mig ständigt att se saker på andra sätt och ofta positivare än hur jag först upplevde dem. Så här kommer berättelsen om min fin-fula Luciadag:


Åh, har lust att svära långa, långa haranger!!!! Egentligen ska detta vara ett gulligt Lucia-inlägg med pepparkakor och lussekatter och sång och glada barn. Det blev inte riktigt så även om jag har varit med och sett två fantastiskt fina lusseuppträdanden och barnen (och mormor) är glada över dagen. Det var väldigt mysigt att min mamma var med, det är en tradition vi har bevarat för vi gillar verkligen Lucia båda två.


Har varit ensam med barnen sen i söndags eftermiddag och försökt hålla ställningarna. I morse hade jag packat lussekläder och vi kom iväg utan större incidenter. När jag var i garaget upptäckte jag dock att jag glömt plånboken, skit, detta medförde att jag fick springa många sträckor och stressa ihjäl mig till den nya kursens upprop och stappla in där för sent. Hade i går kväll bestämt att vi måste banne mig ha en kamera när det är Gabriels första luciafirande och Johannes första i sin nya skola. Jag hade en (kort) stund på mig på eftermiddagen direkt efter skolan och planerade att åka då.  Direkt när föreläsningarna var slut sprang jag till bilen och åkte alldeles för fort i ösregnet till Elgiganten som nu ska få DÅLIG satans reklam! Jag berättade att jag hade bråttom och skulle fota och filma lussetåg om en timme och ville ha råd om kamera. Det fick jag - men sen måste man ju ha minneskort också. Det var väldigt dyrt kan jag säga men vad ska man göra? Åkte mycket i vänsterfilen, där det var stooora vattenpölar, till mamma och hämtade henne. Sprang hem för att kolla om vårt gamla minneskort skulle funka för då skulle vi spara 400 (!) spänn. Då hade jag 25 minuter innan tåget skulle börja. Då visade det sig att det ska vara en annan form av minneskort i den nya kameran. Försäljaren hade alltså gett mig fel sort! HELVETE! Stresshormoner upp i toppnivå! Nu blir det inga kort på Gabriels första lussetåg i alla fall! Ringde desperat Joachim och som tur var sa han att det fanns ett minneskort i min telefon som kunde passa. Det gjorde det och jag sprang till förskolan i ösregnet och var upprörd, men försökte lugna ner mig. Det var en gullig liten lussesamling på golvet och mest föräldrarna som sjöng, väldigt bra tycker jag för såna där knoddar förstår ju inte varför de ska gå i tåg och stå på rad i alla fall.  De var så söta och fina alla barn och sen fikade vi lite.Tog kort och filmade och kameran verkade funka bra. Var väldigt mysigt alltihop och jag kände mig ändå nöjd att det gick i lås.


Sen blev jag rätt stressad igen, hem tömma kameran, halvspringa och beställa en pizza på vägen, hämta Johannes, hämta pizzan, tyvärr bli irriterad vid matbordet, klä på lussekläder, panikpacka lite fika och iväg igen till Johannes lussefirande. Tog massor av kort och filmade. Det var ett jättelikt luciatåg med kanske 4 eller fem klasser samlade. De var otroligt duktiga och sjöng rent och fint och nyanserat. Väldigt imponerande! Johannes var jätteglad och log mot kameran. Efteråt var det lite fika där också och då hände en jättepinsam sak, jag kände inte igen föräldrarna som satt vid samma bord, trots att de hade suttit bredvid oss (i andra kläder) vid Gabriels lussefirande innan (vi hade inte pratat med varann men ändå). Annars kan man (jag) ju ofta fejka sånt  för det händer tyvärr relativt ofta, men nu blev konversationen sådan att jag inte kunde förneka att jag inte hade en aning om vilka de var. Helt sjukt, åååååååhhhhh vad jag skäms undrar vad de måste tro om mig egentligen?? Jag har verkligen dåligt ansiktsminne och dessa människor var liksom på fel plats. I stressen var jag så fokuserad på mitt eget att jag inte kopplade. När vi äntligen kom hem (Johannes i spinn och jag trött och irriterad) och alla kvällsbestyr var avklarade (Gabriel utom sig av trötthet och grät mest och fick utbrott, vilket sen avlöstes av att Johannes gjorde likadant men i en 6-årings skepnad) skulle jag tömma kameran. Då upptäckte jag att nästan alla kort saknades och de flesta filmerna inte gick att spela upp. Förmodligen för att minneskortet egentligen behövde formateras. NNNNEEEEEEJJJJJ!!!!  Det enda kort på Johannes i lussetåget är detta:

 Tur att det blev ett fint kort på när pepparkaksgubbarna sjöng!

Jag har sådan lust att åka och strypa den där försäljaren, jag fattar ju att han inte gjorde det med flit, men han borde väl för #(¤)#"#¤=#" veta när de dessutom hade kameran på annons denna vecka!?!?!? Han hade också mage att bli sur när jag inte ville ha hans försäkring. Jag tycker den jäkeln kunde ge mig ett gratis minneskort av det andra slaget när jag går dit för att lämna tillbaka det felaktiga. Men han har nog inte barn, så han skulle inte förstå den grejen ändå. Men kameran verkar ta fina bilder i alla fall. Hade varit bra om de kunde fastna på minnet också. Nu har jag ändå många bilder som har fastnat i mitt minne och det är ju tur det!