AAAAAAAAAAJJJJJJJ!

I dag har jag jobbat på fritids en lång, lång dag efter en lång, lång natt då Gabriel bestämde sig för att han var pigg vid 2.36. Fram till 4.25 eller så. Är gräsänka hela veckan också, grejt! Arbetet gick bra, men började med att jag tagit fel på vilken tid jag skulle börja (30 min tidigare än jag planerat) och fick springa till förskolan och slänga in den ene för att sen springa till skolan och slänga in den andre, springa till bilen och köra lite för fort och sen skämmas lite när jag kom fram 10 minuter för sent. Jag som hade tiden i ett järngrepp, jag skulle till och med kommit för tidigt om det nu varit den starttid jag trodde först. Skit.

På eftermiddagen fick jag en sjuhelvetes tandvärk. Det är en lagning jag gjorde för 1 år sen kanske, som låg precis på gränsen till nerverna. Tandis var väldigt orolig att det inte gick att rädda, men jag kände ingenting fram till i juni. Då kom det (jag har skrivit om det innan). Jag har funderat på det där, om jag strategiskt kan vänta tills utbildningen drar igång och kanske någon student möjligtvis vill öva på att rotfylla? Billigare, tänker jag mig eftersom ekonomin är en tung bit nu och framöver såklart. Nu där på fritids, med barn omkring mig, började jag nästan lipa. Med denna helvetessmärta tänkte jag att jag inte klarar 10 minuter till, jag skiter i pengarna det får ordna sig! Jag ringde tandläkarmottagningen men min tandläkare har semester och sen inte tid förrän i tjottahejti framöver såklart. Skulle återkomma. Men sen hände det konstiga. Värken försvann sakta och har varit borta resten av dagen. Jag går förstås och känner efter, kommer den tillbaka? Nu känner jag nog lite? Eller?