Vad händer i dag?

• Simskola för Johannes! 
• Handla
• Let´s dance - FINAL!

Vad händer i dag?

• Tandläkare Bobo ska få sig ett besök
• Promenad med barnen och några mammor med bebisar runt Slätta damm. 
• Våfflor såklart!

En högtidsdag i vårens tecken

I dag var det lite grann av en högtidsdag. Men vi får förflytta oss till veckan innan julafton då det hela började. Farmor hade bestämt sig för att ge Johannes en ny cykel i kombinerad julklapp och födelsedagspresent. Den gamla tolvtummaren är väldigt utsliten och Johannes ben så långa att man framifrån ser knäna pendla upp och ner ovanför styret. Men han älskar sin silvercykel och skulle helst vilja ha den kvar tills han är sjutton eller så. Över huvud taget är Johannes väldigt konservativ. Det kanske jag återkommer till framöver.

Veckan innan jul begav vi oss i alla fall, barnen, mormor, farmor och jag till en liten cykelaffär vid Radiotorget. Där fick vi så småningom hjälp av en äldre dam som genast fick god kontakt med farmor. Damen tyckte att Johannes skulle gå upp till nästa storlek, d.v.s. 16 tum. Hon tog fram en cool cykel men jag såg att den skulle bli för liten nästan direkt. Detta försökte jag förmedla och fick efter mycket övertalning tanten att ta ner en cykel av nästa storlek. Hon hävdade att den skulle vara för stor och farlig. Jag velade väl lite fram och tillbaka men insåg att det var den stora cykeln som gällde. Tanten pratade fortfarande nästan bara med farmor och lyckades övertyga henne om motsatsen. Johannes ville förstås ha alla cyklar, att välja är inte hans melodi. Mormor höll sig klokt nog lite i bakgrunden och hade koll på Gabriel, en ytterligare kock till denna soppa skulle blivit ännu mer förvirrande. Plötsligt kom ett yngre butiksbiträde fram. Han drog mig lite åt sidan och sa i mungipan att jag hade rätt. Han tog Johannes och försvann längre in i butiken. Ett ögonblick undrade jag verkligen vart den unge mannen hade fört min son, jag kunde inte begripa det riktigt. Men när de kom tillbaka hade han skaffat bevis. Han hade mätt Johannes som visade sig vara 122 cm lång och därmed precis klarade gränsen för den större cykeln. Man  fattade att killen, för att kunna övertala tanten i affären, behövde hårda evidens. Hon var inte den som gav sig i första taget, man kände att det fanns en prestige som låg och lurade. Sen kollade han höjden när Johannes satt på och sa att han kunde sänka sadeln lite mer genom att ta bort den bakre stänkskärmen och reflexen.

Jag blev mycket förtjust! Det yngre biträdet hade läst av situationen, utan ett ord skaffat bevisen och sedan gett oss en lösning som ingen kunde säga emot. Farmor vände direkt, jag slapp lägga mig i och övertyga, Johannes kände sig sedd och han blev mycket nöjd över sin dödskallecykel. Det var himla smidigt gjort och väldigt bra service av den där killen tycker jag. Han drog sig för övrigt sedan snabbt undan och damen fick ta över köpet igen, jag har en känsla av att hon tog åt sig äran av hela försäljningen.

Nu kanske man tänker att det var lite tråkigt för Johannes att veta hur cykeln skulle se ut när han skulle få den i julklapp. Men det roliga var att när farmor kom med cykeln på julafton och Johannes fick se den, slog han upp händerna runt kinderna och såg otroligt glad och överraskad ut. Tyvärr hann vi inte fånga det på bild. Ja, barn lever i nuet, cykeln hade vi inte nämnt och han hade således inte tänkt på den. Nu har det ju varit en exceptionell vinter i år och inte förrän den här veckan har isen försvunnit. Cykeln har stått i köket av alla ställen, men i dag var det äntligen dags. Tjohooooooo!!!

Det gick helt utan övning att cykla. Han fick en otrolig fart och det liksom sjöng till i mina knäveck när jag såg honom vingla till i vissa svängar. Jag fick på en mammas vis förmana lite och be honom sakta ner, åtminstone i kurvorna. Det blev också några rejäla vurpor, en reflex och ringklockan fick oturligt nog sätta livet till, men efter en stund blev han glad igen och upp och iväg. Det var härligt att se honom! När jag tjatat ett par gånger för mycket (enligt Johannes) försökte jag blidka honom lite och sa: "Jomen du vet ju att mammor är lite oroliga, jag vill ju inte att det ska hända dig något". Då sa han, lite stöddigt men ändå med glimten i ögat. "Men mamma... bryy dig inte! Jag klarar mig!" Sen drack han lite vatten och försvann igen.

Den som söker han finner

Hmm, leta, leta, gräva, leta.....

Wow, kolla en krokodil!!

Vad händer i dag?

• Prova Johannes nya cykel på gården! Äntligen!

Städning på högvarv

Tro det eller ej.... 

... men här städar vi!

Underskatta inte ett värmande vykort!

Vi har inte kunnat träffa barnens farmor på ett bra tag, på grund av alla sjukdomar. Det är väldans tråkigt såklart. Förra veckan dök det plötsligt upp ett vykort med posten, från just farmor som hälsade krya på er till sina älskade barnbarn. I fredags fick Joachim ett kort som hälsade grattis på namnsdagen. Det är alldeles för underskattat med vykort som någon faktiskt väljer ut, skriver på och sedan skickar med posten (ja ni vet den som fanns förr med gula skyltar och som man nu får leta efter i hörnet på vissa affärer någonstans). Det är jättetrevligt att få ett kort, just för att man vet att det kräver extra ansträngning att få iväg det. Någon har tänkt på en lite extra och man blir glad i magen. Det enda problemet jag har med vykort är var man ska göra av dem sen. Det behöver jag lista ut.

Johannes fick i alla fall göra en teckning till farmor som tack. Det tog några dagar, men då har han också ansträngt sig. Härlig energi i denna bilden tycker jag! Han var mycket nöjd med att han är väldigt stark på bilden och med Gabriel. I dag stod vi parkerade utanför vårt hus där vi har en liten kiosk. Vi har lärt känna kioskägaren, en mycket trevlig och barnkär man som Johannes betraktar som sin vän. Jag skickade in Johannes alldeles själv med en tjuga och han fick uppdraget att köpa tre frimärken. Gissa om han blev glad och stolt, man såg hur han växte flera centimeter när han någon minut senare kom ut med frimärken och växel till bilen igen! Oj, oj, oj! Stora killen! Han var dock lite bekymrad för min skull och undrade om jag varit orolig att det hänt honom något när han var borta så länge.

Det artar sig!

I dag!

Ett byggprojekt i kärlekens tecken

- Vaddå TROTS VISSA UTVECKLINGSOMRÅDEN??? (lästes ett par inlägg ner)
- Jaaa men...
- Det låter ju som att jag är ett byggprojekt.
- Jo, men jag var tvungen att skriva något, det lät så himla puttinuttigt och perfekt annars.
- Jaaa?
- Haha, ja men jag kan ta bort det då.
- Äh, du skriver preciiiis vad du vill. Även om jag låter som en husrenovering.

Puss min älskling! Såhär menade jag (såklart):

Joachims och mitt förhållande numera är 11 år gammalt och har blivit en symbios, ett samarbete där det känns som att den ena inte kan existera utan den andra!

Finns det någon gräns?

Ursäkta mig, men finns det någon gräns för hur gullig man kan bli? Nej, jag tror inte det!

Dimmiga utsikter...

Utsikten har varit dimmig de sista dagarna. Inte bara bokstavligt utan bildligt talat också. Man går lite som i dimma när alla är sjuka och är bara fokuserad på att dagen ska gås igenom och klaras av. Nu hoppas jag att dimman är på väg att lätta, jag hör ett vårregn strila utanför och ser isen på gården smälta.

Ett av mina mål det här föräldraledighetsåret är att försöka njuta av vardagen. Jag tycker att jag har lyckats ganska bra, att jag verkligen njutit av föräldraledigheten den här gången. Det har hjälpt mycket att vi numera bor där vi bor, att jag träffat nya vänner, att det är en väldans skillnad att ha två barn och att Joachims och mitt förhållande numera är 11 år gammalt och har blivit en symbios, ett samarbete där det, trots vissa utvecklingsområden, känns som att den ena inte kan existera utan den andra. Men några saker gör det svårt att inte längta framåt i tiden och det är bland annat att vi varit sjuka väldigt mycket det här året. Det har varit väldigt jobbigt faktiskt. Nu har till exempel Joachim fått influensan som barnen haft, det är svårt att se ett slut.

Men just nu njuter vi av att barnen känns friska igen och äter som hästar för att komma ikapp sig! I dag är det simskola för Johannes och i morgon ska han leka med en av sina allra bästa vänner. Dessutom är det fredag, Johannes och jag ska nog spela lite x-box LEGO, Gabriel leker och undersöker alla vrår igen och inte minst - vi kan se lite gräsmatta på gården igen och anar att snart är det dags att ta ut utemöblerna och Johannes nya cykel.

I går












I dag!

Man kan ju stjäla lite när samma sak händer andra...

Ursäkta, det har varit lite mycket! Skall snart komma med nya betraktelser! Jag följer en blogg som heter Korvasbloggen, en pappa som skriver trivsamt om ditt och datt. Det lustiga var att det som han skrev om i går (17 mars, Beträffande andetagens unkenhet), hände mig i dag. Så det kan ni ju läsa om så länge!

Det värsta var att Johannes blev sjuk igen i fredags eftermiddag. Vi som trodde han var frisk och att det varit en lindrig magsjuka denna gång. I går var båda barnen jättedåliga. Joachim gick till apoteket för att köpa vätskeersättning, för jag tyckte inte Gabriel verkade få i sig tillräckligt. Där sa de att vi borde åka till akuten. Sen pratade vi med sjukvårdsrådgivningen. De sa också att vi borde åka till akuten med Gabriel. Vid det laget var han matt, gnällde entonigt, torr om läppar och ville inte få i sig något. Men när vätskeersättningen kom slukade han tesked efter tesked. I bilen till akuten piggnade han till och när vi väl var där och fick komma in till första anhalten sjuksköterskan, kändes det nästan pinsamt att jag åkt in med honom. Men hon var jättebra och tyckte att det vore värre om jag kommit in med en disktrasa till unge och nu skulle jag bara fortsätta ge ersättning och kolla så han kissade. Vistelsen på akuten var bedrövlig. Usch och fy det kändes som man var omgiven av ett bacillmoln, fy fasiken! SMS:ade desperat med Joachim nästan hela tiden de två timmar vi var där. När det kom en sköterska för att kolla till oss, tog jag beslutet att åka hem, då det skulle dröja minst 2 timmar till tills vi fick komma till läkaren. Åh, vilken befrielse att komma ut i friska luften!!! Jag hade så gärna önskat att de haft ett system där de kunde signalera när det snart var dags, t.ex. en SMS:tjänst. Då kunde jag tagit en promenad i stället för att sitta bland horder av sjuka barn och oroliga föräldrar.

Väl hemma fick Gabriel komma ner på golvet och han begav sig genast till vitrinskåpet och började dra i hängena och - jajjemen - banka på rutorna. Både Joachim och jag tänkte samma, vi log inombords och tyckte det var ett härligt ljud.

Tyvärr var Johannes jättedålig hela kvällen. Till skillnad från Gabriel så avskydde han vätskeersättningen. Jag fyllde på med saftkoncentrat och sa att den här medicinen måste du ta. Vi hade det otroligt kämpigt och jag ska aldrig glömma den där melodifestivalfinalen som kombinerades med tvångsmedicinering tesked för tesked. På söndagen kom dock Johannes upp och var otroligt mycket piggare. Visserligen drack han mest under dagen, men det tyckte vi ändå var ett fantastiskt framsteg! Dessutom lekte han och jag med lego, det var mycket trevligt!

Kunde inte låta bli

Kunde inte låta bli att ta ett foto på vår lille, lille skrutt, som med hög feber här ligger i vagnen och gnager på en påsklämma. I dag har han spenderat sin tid i vagnen och lite i famnen. Trots allt vid ganska gott mod.

Vad händer i dag?

I går var det Gabriels tur att få magsjuka, stackars liten! I dag har han feber och är slö, men jag har ammat honom ett par kortisar och han fick väl i sig tre skedar gröt i alla fall.

TACK underbara mamma för att du går med Johannes till simskolan!!!