Lite oromantiskt.... eller nä - VÄLDIGT oromantiskt! Men praktiskt.

Hmmm. Väntar nog lite. Ändå. Kanske?

Hur vardagen kan bli ett äventyr i en 6-årings friska ögon!

I dag åt Johannes lunch på sin nya skola.

"Vet du mamma, det var en maskin där och så tryckte man glaset mot en grej så kom mjölken ut ur en slang!!!! Det var görhäftigt!!"

"Oj vad coolt! Var det många barn där?" undrade jag. 

"TUSENTALS!" 

 

(bild lånad av Fagersta kommun)

Grattis mormor!

I dag har vi varit en sväng hos min mamma och gratulerat på födelsedagen. Mitt bland flyttkartongerna fick vi mat och tårta. Trevligt och gott!

Annars har min dag varit galen. Vet inte hur jag ska orka veckan ut, tur att nästa är en kort en.

Tjing!

Drömmer mig bort till landet genom Trädgårdsfredag

En sådan här helg, när vi inte ska till landet, är det väldigt bra att trösta sig med ett program som Trädgårdsfredag på SVT. I år har de ett projekt som liknar vår trädgård på landet, som en igenvuxen gammal skattkista med stor potential. De är så mysiga också, Pernilla Månsson och de andra, snygg produktion, bra musik, inspirerande bilder, jag verkligen stornjuter när jag tittar och det bästa är att det är totalt 20 avsnitt och än har det bara gått 7!

Jag är sur - hur kan hon med?

I går blev Johannes så trött på att hans dagisfröken under en längre tid tjatat om att hans lugg (som skulle växa sig lång och ligga åt sidan) var för lång att han tog tag i det hela själv. Jag är liiiiiiiiite ¤%&¤)(%¤()/# förbannad på henne, kan jag säga. Men det kunde väl varit värre. Med luggen alltså.

Det bor allt små lantisar i oss också

Lördagen fortsatte och när vi ätit grillmiddag framåt eftermiddagen kom min pappa med motorsågen. Han hjälpte till med det otroligt inflätade och snåriga trädet som jag berättade om för några inlägg sedan. Det hade väl tagit mig hela sommaren att göra det med grensax och fogsvans.

Som vanligt tog morfar med sig bulle och fika, mycket uppskattat. Här ser man också lite av hur det blev när mamma och jag möblerade om och satte matsalsmöblerna i det blommiga sovrummet. Vi är så himla nöjda!

Nu kommer en före- och en efter-bild. Så här såg det fula snåret ut från gräsmattehållet, jag tog tyvärr ingen bra bild från andra sidan, nästan ofattbart vilket enormt ihopflätat trädnystan som fanns där bakom. Häcken har också försökt växa på alla möjliga håll, så det blir till att tänka till hur vi ska få den rak och fin igen.

Här är det nästan klart och pappa fällde en massa fula, avbrutna och avsågade stammar som såg riktigt anskrämligt ut där bakom också. Nu börjar det bli riktigt bra, kul att göra det som syns mest först.

Joachim och Johannes fick eldat massor i "tunnorna", som vi sen listade ut är gjorda av den gamla hydroforen som stått i källaren. Trots att det ösregnade hela kvällen och natten så rykte det rejält i tunnorna på morgonen. Just det, det är ju en liten historia i sig! På söndagsmorgonen ville Gabriel gå ut med mig och jag hängde, lite motvilligt, med ut. Jag insåg att jag behövde byta byxor och gick in en snabbis och när jag var ute efter någon minut (jag såg Gabriel utanför i början) var han borta. Jag hittade honom inte någonstans. Mest rädd blir man ju för vägen, men den var tom. Jag ropade och ropade och tillslut hörde jag att han gråtropade från skogen. "Han lever" tänkte jag och sprang, som tur var till rätt ställe. Det här löste sig inom ett par minuter men det kändes förstås som en evighet. Gabriel hade knatat ner till de rykande tunnorna och när han såg mig blev han toppenglad och ville visa vad han hittat. De skulle bara veta vilka påfrestningar för hjärtat de kan vara, de små liven... tur då att de också fyller upp, värmer och får hjärtat att bulta starkare än någonsin.

En stadsråtta får väl andå vara nöjd med sin insats...

Det finns ganska mycket vykort och böcker från fjärran länder som vi hittar på olika ställen i huset på landet. Det finns också några hattar som verkar inköpta på resor. I lördags fick vi oss denna syn till livs när Gabriel själv försett sig med hatt och vattenglas.

Halv åtta i lördags dök kompisen till Joachim upp, han som skulle hjälpa oss med pumpen och vattenkranen i källaren. Till barnens stora lycka hade han "Lackett" med sig, en mycket trygg, lydig och mysig hund. Kompisen hade varit igång sen halv fyra på morgonen och verkade vara en sån person som liksom bara är i full gång jämt. Trevlig som sjutton och han tätade lite i pumpen så att den slutade läcka, i alla fall för tillfället.

Sen bytte han kranen mot en han hade liggande hemma (sådär som alla hantverkare verkar ha). När vi flyttade undan zink(?)skivorna som satt bakom den gamla kranen såg vi att väggen var rätt rutten och någon larvig sak hade haft kalas, så Kalle satte upp några plankor på tvärsen för att kunna fästa det hela. Joachim undrade om han glömt vattenpasset hemma, och det hade han. Men det hela var ju snabbt och effektivt i alla fall. Nu har vi en fungerande kran med gardena-koppling. Nu ska vi köpa slang och slanghållare. Tjoflöjt! Vilken lättnad! Vatten är ju en fröjd och ett elände om ni förstår vad jag menar!

Kollar man noga på bilden med hunden ovan ser man att gräsmattan var i ett enormt behov att klippas. Till vår stora stolthet fick vi (tillslut) igång gräsklipparen och klippte hela rasket medan Gabriel låg och snusade där inne. Vi hade bestämt att Johannes fick titta på, men när vi såg att han gulligt nog gick efter mig hela vägen runt, runt, kunde inte Joachim hålla sig längre.

Han fick gå med och hålla i handtaget. För denna gången i alla fall. Johannes stolta min går det inte att ta miste på.

Den här gräsklipparen är bra, men gammal. Man får inte köra framåt i nedförsbacke för då dränks tändstiften. Grattis säger vi, som har värsta nedförsbacken ner till ängen som behövde sig en klippning nu när björkar, granar, almar, vildhallon och annat börjat ta sig ordentligt. Jag fick göra någon slags baklängesklippning och då var det inte riktigt läge för Johannes att hänga med i de tunga svängarna. På väg upp (strax efter detta foto togs) fick Joachim komma så vi fick hjälpas åt att dra upp klipparen. Det gällde också att undvika de flesta smultronbladen som frodas lite här och där.

Johannes retirerade till verandan med sitt PSP, vilket inte var så dumt det heller. Men än var inte dagen slut, hade knappt börjat faktiskt. Mer om det snart!

Söndagsmorgon-utsikt

Skön helg på landet! Vill inte åka hem när vi är där. Mer om allt kommer i veckan.

Det skär sig i maskineriet

Nu kör det ihop sig framöver igen med förfrågningar, Joachims jobb och trevligheter från alla håll samtidigt. I dag sket det sig dessutom när jag jobbade till 19 och ändå inte hann klart det jag tänkt. Efter det var jag tvungen att handla. Det där är inte alls bra för mig. Känns som jag inte kan andas. Måste försöka reda ut det här, har lärt mig att den här känslan orsakas av min brist på kontroll över mitt eget liv.

Mindre stressad och hyfsat uppåt igen

Ett par riktigt intensiva dagar är snart över. I går kom som TUR var mamma och hjälpte mig att ta Gabriel medan Johannes och jag åkte till simskolan. Det var jättekul att titta när Johannes kämpade med att simma bröstsim över lilla bassängen, men mest imponerande var hans ryggsim. Nu hoppas jag att vi får plats vid Klippan igen till hösten så att fler i familjen har möjlighet att hjälpa till och man kan promenera dit. Det är mycket mer personligt där också, Askim känns mer som en simskolefabrik. Vid bassängen vid Klippan kan man också se bassängen genom en glasvägg när man sitter och väntar. Alla fördelar helt enkelt.

I dag har vi firat lille Pontus som fyller 2 år. Även denna dag blev det väldans stressigt med allt men det var ändå trevligt när vi tillslut kom fram och barnen lekte jättebra ute på gården i den otroligt ljumma vårkvällen. Nu är det dock skönt att bara slöa framför datorn, men jag borde lägga mig tidigt.