Nu puttrar det hela igång och mina bekymmer är pyttesmå

Nu har det hela kört igång lite mer på riktigt. I går började vi med biokemi. Det är repetition för mig (en del av mina klasskamrater har knappt läst kemi alls) men det är många begrepp att hålla reda på, det var längesen jag praktiserade dem. Men lärarna säger nästan precis vad vi ska kunna till tentan, så det känns lugnt. När jag känner mig lugn, brukar jag genast stressa upp mig lite för tänk om det inte alls är lugnt, det kanske går åt pepparn. Nä, säger mitt lite mer förnuftiga jag. Det ÄR lugnt. Sådär håller jag på.

Det enda som krånglat för mig är en kod som man ska ha för att komma ut på universitetets nätverk och för att kunna ta ett foto till ett GU-kort som funkar som passer-, biblioteks-, kopierings-, mm-kort och således är jäkligt viktigt. Det gjorde mig lite stressad eftersom koden fungerade hemma och jag undrade om jag gått och blivit allvarligt korkad när det inte fungerade för mig på skolan. Men det visade sig vara något mystiskt fel, så nu har jag fått en ny kod och kunde ta det där fotot. Eftersom det blev lite stressat där innan, ser jag en aning tilltufsad ut, men det får det väl vara värt.

FÖRSTÅR DU - mitt största problem är en kod jag behövde byta!?! Just nu lever jag det goa livet! 

Annars har jag också fått grönt ljus för ett extrajobb jag sökt. Det kan jag skriva mer om senare, för jag har inte skrivit på kontrakt eller så ännu. Jag har också skrivit en ansökan till en stiftelse så snälla håll tummarna, det kommer säker gå åt skogen, men man måste ju försöka eller hur!?

Någon kamera har jag ännu inte om du undrar varför jag blivit så sabla snål med foton. 

Cirklar sluts och nya bildas

Nu är jag inskriven som student vid Tandhygienistprogrammet på Göteborgs universitet. I går var det upprop. Jag var med på studentföreningens grötfrukost och då träffade jag en supertrevlig tjej, i lite mer "mogen" ålder som jag hakade på. Hon ska bli tandtekniker, hade lärt känna lite folk på kollot förra veckan och är social i kvadrat. Därmed hade jag sällskap i det som annars kunde blivit en ganska obekväm tallrik risgrynsgröt och sen var det bara att hänga med tåget upp till Medicinareberget och in genom vindlande gångar och trapphus till föreläsningssalen. Här blev det fullknökat eftersom fyra program skulle få plats (vilket de inte fick) och en massa formalia drogs. Trevliga lärare verkade det vara och det var bara att sitta och ta emot vilket jag ju inte är så van vid. På lunchen hamnade jag med ett gäng blivande tandtekniker, både nya och äldre studenter och det var en rå men hjärtlig stämning. Sedan blev det rundvandring som väl gav ett lite bättre hum om var man befann sig, men inte mycket.

På kvällen fanns det gott om energi att träna zumba och medan jag stod där i den trånga, varma korridoren och väntade, kom det plötsligt fram en tjej med pigga ögon och ett bekant leende.

-Hej, ursäkta, heter du Lotta?

Jag blev snabbt irriterad på mig själv att jag (som det brukar vara) inte kände igen tjejen som jag förmodligen hälsat på på Odontologen tidigare.

-Har du jobbat på Sannaskolan? frågade hon piggt.
-Eeh, ja för väldigt längesen.
-Ja, men du hade mig där på fritids och så.

Det visade sig inte alls vara en odontolog utan en av de små åttaåringar från den klass jag jobbade i som ungdomspraktikant , bara 19 år, -97/-98. Hon kom ihåg mig precis och kunde berätta om flera positiva situationer vi varit tillsammans i och att jag hade flätor i luggen och sådär.

-Kommer du ihåg något speciellt om mig? sa hon förväntansfullt.

Nu rullade minnena över mig. Detta var en av de svåraste elever jag mött. Jättesöt och duktig, men med en självkänsla på minus och ett humör utan dess like. En sån man kommer ihåg att man kämpade med. Jag sa det första som kom över mig.

-Jag kommer ihåg att vi hade samtal där alla satt i ring och berättade om saker som hade hänt. Det gillade du inte, du kunde inte sitta still.

I mitt minne såg jag tjejen sitta med ryggen mot klassen med benen ihärdigt sparkande mot stolsbenen och kom ihåg min frustrerade känsla av varför har vi de här oändliga samtalen? Vi pratade en stund till och det visade sig att hon jobbade på förskola och var 22 år. Hon var öppen och glad och trevlig. När träningen sedan kom igång, stang det till i mig. Hur kunde jag säga det där om samtalsringen, det var ju inte så himla positivt?! Sen kunde jag inte släppa det på hela träningspasset, det störde mig så mycket att hon kanske skulle gå hem med den kommentaren klingande i huvudet. Så efteråt gick jag fram och berättade att jag kom ihåg att hon var duktig på att rita (varvid hon svarade "Det var jag ju i och för sig inte ", jag log för mig själv - preciiis som hon sa när hon var liten) och älskade fina frisyrer och lite annat och att jag kom ihåg hennes humör. Hennes mamma, som också var där, inflikade:

-Det har hon fortfarande.

På hemvägen kände jag en speciell ro i kroppen, som att en cirkel slutits den här dagen. En av mina allra första elever kom ihåg mig och kom fram just när det varit min sista dag som fröken. Nu har jag börjat ett nytt liv, en ny cirkel i kedjan. Hoppas den länken håller.

Feber, håglöshet, ålderdom och teknikglädje kan väl sammanfatta läget

Vi skulle åkt till landet i helgen, men när jag hämtade Gabriel ganska tidigt i fredags, var ögonen glansiga och lite röda runt kanterna. Jag kände på pannan och han typ brann! 39,3 graders feber som höll i sig ända till nu i förmiddags. Trist i kvadrat, även om han varit ganska pigg. Jag ville verkligen till landet.

I går kände jag mig håglös och orkeslös. Vet inte vad det beror på, hade sovit bra. Vi har faktiskt upptäckt något som revolutionerat vår tillvaro: 2-årsvälling!!! Dyr som satan, men värd allt, Gabriel har nämligen börjat sova hela nätterna. Nu vågar jag säga det, för det har skett i över en vecka. I går kväll däremot, ville han inte dricka vällingen och guess what?! Han vaknade från 3.30 och framåt.

Har ägnat lite tid åt att följa med i facebookgruppen för nya tandläkar-, tandtekniker- och tandhygieniststudenter. Verkar som alla är SKITsnygga och unga. Jag fick i augusti hem ett tjockt brev med bland annat ett nollningsschema i två veckor. Nu har jag redan missat ett kollo på Tjörn och i går var det stadsvandring och pubrunda. I morgon bitti är det grötfrukost innan uppropet. Den ska jag faktiskt gå på. Sen är det nollekamp på kvällen. Jobbigt. Ska man gå? Hur patetiskt kommer det kännas?

En rolig sak är teknik. Mitt schema för hela terminen som sträcker sig en bit in i januari, ligger ute på nätet. Det kan man ladda ner till sin Google-kalender (via en Outlook-kalender) och eftersom jag är så grymt teknisk lyckades jag! Det häftiga är att jag nu kan synka min kalender med Joachims (han använder samma sort) och så kan man ha dem överlappande, så ser man lätt vad den andra gör. Gud så smart!

Nu flyger jag!

I februari fick jag in den här bildinsändaren i GP för att kommentera läget för lärare. Någon på jobbet satte upp den på väggen.

I dag var det min sista dag innan studieledigheten och det blev "Ses-igen-fika", fina presenter och många kramar från både barn och vuxna. Sen satte jag, utan att säga något, upp den här bilden på platsen där den andra suttit:

 

Dagens 6-åringscitat

Johannes säger surt: "Ni slänger mina gamla tänder som jag har tappat!"

"Men vad hade du tänkt ha dem till då?" frågar jag.

"Jag kunde öppna ett museum!"

DJ

Måste bara visa vår lille discjockey från i somras.

Att få sova

I natt har vi varit helt barnfria för första gången sen Gabriel kom. Vi var på kalas i skärgården i går och det ösregnade hela kvällen. Därför åkte vi hem ganska tidigt och jag stöp i soffan, stapplade in i sovrummet och bara sov, sov, sov ända till 9.30 utan att vakna! Känner mig helt frälst! Detta var underbart! Ännu härligare att höra var att Johannes har haft det toppen hos sin farmor och Gabriel har stornjutit hos mormor.

Harry Potta

Ett av mina bästa sommarminnen! Jag har börjat läsa Harry Potter för Johannes, något jag verkligen längtat efter. Här sitter vi under äppelträdet (det misshandlade). Undrar du varför vi har en potta i trädet? Nähä okej då!

Lite (obetald) produktplacering

 Det är ju lite tråkigt att blogga utan kamera... Men jag har några bilder på lager kom jag på. Här är ett köp jag är grymt nöjd med! Torkställningen FROST från IKEA.

 Så många torkmöjligheter på så liten yta. Flexibel är den också.

Bra design - säger jag!

Ja ätal dej!

Nu är jag ro(t)fylld. Det kändes inte ett smack varken under tiden eller nu efteråt. Ingen käkinflammation eller annat, vilken tur! Nu har Johannes varit hos mormor i ett par dagar och i dag har de sett Cars 2. Det blir trippelönskningsuppfyllelse för Johannes; Mormor + Bio + Cars 2. Han är nog nöjd nu, kan jag tänka! Skönt för honom att vara ensam också. Själv har jag myst med Gabriel den lille ängeln. Han låter mig inte sova, men annars är han fantastisk - han med. Nya ord kommer varje dag, i dag är det jäna (kärna), Alte (Malte dagiskompis) och dela som jag inte hört innan. Men det bästa är ju, vilket har varit ett bra tag, när Gabriel blir lite extra glad för något eller bara upplever en stund som mysig, att han ler, lägger huvudet på sned och säger Ja ätal dej! Nu är min stora älskling på väg hem med tåget och jag har längtat!

Lipar...

Är sååå himla ledsen! Varför gick jag inte med en gång min dumma idiot!!!!!!!! Tänk om hela jäkla käken är inflammerad?? 

"Tandvärk brukar driva de flesta att söka tandläkare. All tandvärk bör diagnosticeras av tandläkare för eventuell behandling, även om den har slutat eller avtagit. Skälet till detta är att den vanligaste orsaken till tandvärk, pulpit, vanligtvis upphör efter någon tid när pulpavävnaden har avdött genom infektionen. Detta kan ta upp till en vecka, eller ännu längre tid. Men tanden är fortfarande infekterad och denna infektion kan nu sprida sig till käkbenet och orsaka infektion där och därmed sammanhängande ny tandvärk. Man har så fått det som kallas ostit, eller periapikalostit (rotspetsinfektion)." Källa: Maria tandvård.

AAAAAAAAAAJJJJJJJ!

I dag har jag jobbat på fritids en lång, lång dag efter en lång, lång natt då Gabriel bestämde sig för att han var pigg vid 2.36. Fram till 4.25 eller så. Är gräsänka hela veckan också, grejt! Arbetet gick bra, men började med att jag tagit fel på vilken tid jag skulle börja (30 min tidigare än jag planerat) och fick springa till förskolan och slänga in den ene för att sen springa till skolan och slänga in den andre, springa till bilen och köra lite för fort och sen skämmas lite när jag kom fram 10 minuter för sent. Jag som hade tiden i ett järngrepp, jag skulle till och med kommit för tidigt om det nu varit den starttid jag trodde först. Skit.

På eftermiddagen fick jag en sjuhelvetes tandvärk. Det är en lagning jag gjorde för 1 år sen kanske, som låg precis på gränsen till nerverna. Tandis var väldigt orolig att det inte gick att rädda, men jag kände ingenting fram till i juni. Då kom det (jag har skrivit om det innan). Jag har funderat på det där, om jag strategiskt kan vänta tills utbildningen drar igång och kanske någon student möjligtvis vill öva på att rotfylla? Billigare, tänker jag mig eftersom ekonomin är en tung bit nu och framöver såklart. Nu där på fritids, med barn omkring mig, började jag nästan lipa. Med denna helvetessmärta tänkte jag att jag inte klarar 10 minuter till, jag skiter i pengarna det får ordna sig! Jag ringde tandläkarmottagningen men min tandläkare har semester och sen inte tid förrän i tjottahejti framöver såklart. Skulle återkomma. Men sen hände det konstiga. Värken försvann sakta och har varit borta resten av dagen. Jag går förstås och känner efter, kommer den tillbaka? Nu känner jag nog lite? Eller?

Vad är lycka?

Lycka kan vara att sitta på verandatrappan och fika! Gabriel och jag har en mysig stund när de stora pojkarna är på vandring i bergen.

 Lycka kan också vara att hitta en hög med utspillt hockey-pulver...

... eller en macka med nyplockade kantareller när barnen gått och lagt sig.

Kamerabegravning och Ernst-inspirerat snickeri

Vår kamera har gått i graven... Den köpte vi när Johannes var ett par månader så den har tjänat oss troget i 6,5 år, men den började bli bra seg nu i slutet. Han faktiskt längtat efter att den ska gå sönder ärligt talat. Jag är lite (mycket) sån att jag inte vill köpa något nytt innan det gamla gått sönder. Men nu får du nöja dig med bilder från Joachims telefon vars kameralins är repig och dan så bilderna ser lite soligt suddiga ut. Men man ser smalare ut med den kameran så jag gillart!!! Nu är dock mobilen inne på reparation så foton blir det väl inte mycket med för ett tag.

Ja, i alla fall. Nu är vi hemma och semestern är slut (även om jag börjar jobba på måndag). Men förra veckan blev det ganska mycket gjort trots nästan bara regn. Vi har hittat ett byggvaruhus, XL-bygg mitt i Mellerud, vi som inte trodde att det fanns något närmare än på Torp i Uddevalla. Nu åkte vi nästan en gång om dagen för att köpa lite smågrejer och projektet var myggfönster i barnens och vårt sovrum.

 Jag körde halvt i halvt á la Ernst.

På det stora myggfönstret (herregud dessa fönster är större än man tror 139x48 cm och tre stycken på rad) satte jag en tvärslå, dels för att öka stabiliteten och så blev det praktiskt att hålla i också. Åh vad skönt att kunna ha öppet! När det är varmt ute blir det lätt uppemot 30 grader här uppe (är det kallt blir det kallt, ja så är det i ett välventilerat hus).

Här är det lilla myggfönstret till barnens rum, som du ser en bild av tveksam kvalitet... Egentligen hade det ju varit snyggast att måla träet vitt, det hade Ernst gjort. Vi får la se.

En del åker på långa tjänsteresor...

Hahaha, inga goda utsikter att få svar på mina frågor om schema och litteratur...

Kanske dags att uppdatera sitt auto-reply?