Minnen i tingen

När jag packar upp julsakerna varje år översköljs jag av minne efter minne. I princip varenda liten tomte framkallar en person, en plats eller en känsla. Det här otroligt vackra (och faktiskt numrerade) tomteparet fick jag av Joachim när vi varit tillsammans i drygt två år och vi hade nog ganska nyss flyttat ihop också. Han hade tydligt deklarerat sin anti-jul-inställning och ville helst inte ens adventspynta. Alltså inte ens stjärnor i fönstren! Då förstår du kanske att detta var en extra speciell sak att få. Jag älskar tomtarnas blickar, konstnären har verkligen lyckats få fram en värme och kärlek som man ju bara kan hoppas att vi får känna i den där åldern.

Julklappsbygge

Just nu håller Johannes på att bygga på sin julklapp, en fängelseö med pirater och soldater som passar ihop med det piratskepp han fick för ett par år sedan. Det är så häftigt att se honom följa ritningen steg för steg och bygga helt själv. Men sällskap vill han gärna ha. Som sin mor.

Vattkoppor har invaderat vårt hem

Stackars, stackars lille gubben! Vattkoppor precis överallt. Vi undrade just om han skulle få, för i princip alla på förskoleavdelningen har haft men inte Gabriel. På kvällen innan julafton dök de upp och har bara blivit fler och fler och fler.

Han vill inte äta något, men dricker mjölk som vi spetsar med grädde. Fick i honom lite tjock yoghurt, lite vispad grädde med krossad fudge och lite julgodis, men det är väl ungefär det han har ätit i dag. Nu vaknar han stup i kvarten och är ledsen förstås. Blir nog en lång natt. Nu fick jag höra av en kompis att det finns något skum mot vattkoppor, ska köpa det direkt i morgon! Tyvärr lär Johannes få detta om ett par veckor också. Sen han man ju hört att det kan ge vuxna bältros, men nu har vi läst att det inte är så, att man får bältros beror tydligen på att det egna viruset legat latent i ryggmärgen och väntar på att kroppen blir nedsatt på något sätt. Alltid något.

Julafton i bilder

morgonklapp

 

febermys

tidningsläsning

 

 matlagning

 grönkålspaj

 tomteverkstan

 nyvaken

  julbord

 gott

 äta

 tomten

 paketöppning

 succé

 wow

 köksradio

 knivbryne

 radiostyrd

superkul

Världens överraskning dan före dopparedan!

I dag åkte vi till våra kära mammor och lämnade årets klappar. Johannes fick prova på att vara tomte.

Vi var lite för hungriga för att harmoni skulle råda så mamma räddade oss med lite fika medan Joachim handlade det sista till julbordet. Hos svärmor fick vi sedan mackor och kaffe så vi klarade oss bra till kvällen. När vi åkte förbi ICA Kvantum i Frölunda sa Johannes: "Där står granarna och väntar på att vi ska komma!" Men som vanligt åkte vi förbi. När vi kom hem upptäckte Joachim att det trots allt handlande saknades citron till sillinläggningen så han gick iväg en stund. Döm om vår otroliga glädje och förvåning när han kom hem, inte bara med en citron, utan en gran också! Han som varit totalmotståndare till gran, ville nu överraska oss och det var minsann en överraskning som hette duga! Johannes hoppade och jublade!

Jag började rota i hela lägenheten efter julgransfoten men den var helt omöjlig att hitta. Vi kom på att den nog gick sönder när vi hade gran senast så jag fick kasta mig i bilen och hann precis innan stängning till Järnia som hade en rejäl fot. Det roliga var att en annan kund i precis samma ärende stod framför mig i kön. Det blev lite muntert där i affären.

Johannes och jag klädde granen ända till 22. Det doftar underbart och den riktigt äkta stämningen infann sig. Nu blev vi allt glada! Tack älskling för att vi fick en sån fin julklapp! Hoppas du inte blir alltför allergisk.

Pepparkaksjulkort

 I år blev det pepparkakstema på julkorten.

Som "kristyr" använde jag en snöpenna som man ritar med och sen embossar (värmer med varmluft) så att den sväller upp. Ur hängbandet klippte jag också små gångjärn att sätta fast korten med.

Sen är det lite kul om alla (som kan) skriver sitt namn tycker jag! Blir personligt!

Fjärde advent och framförhållning på vissa plan, men inte andra...

Fjärde adventsmys till årets julkalender som är så himla bra!

Hade tänkt att göra massor i dag, men det blev i princip bara julkortstillverkning. Det tog en hel del tid i anspråk både i går och idag, men det blev kort vi är glada över att skicka ut (inga bilder än, för det förstör ju liksom grejen för mottagarna). Johannes blev sjuk i torsdags och det höll i sig på fredagen, så i helgen har vi varit hemma, förutom att vi handlade i går och då valde vi COOP fast de är dyrare. Men det var det värt, för korv innan handlingen, provsmakningar, tomtetjej som delade ut lego och tomtefar som hade en önsketävling och bra med plats i affären gjorde det värt det. Dessutom slog vi in alla barnens klappar i går kväll/natt, det var unikt kan jag säga! Har aldrig hänt innan den 23 december förut. Man tänker att det är ett litet snabbt jobb, men det tar ju jättelång tid har vi varje år insett när vi sitter utmattade dan före dopparedan och hellre vill göra annat. Jag hade dock velat städa och julpynta klart i dag, men det kom vi inte ens i närheten av.

Att få barn att äta lite för löst potatismos...

Häromdagen gjorde jag lite för löst potatismos och tänkte att nu går middagen åt skogen. Men så lade jag i moset i en spritspåse och använde min konstnärliga fantasi, haha! Det var en av de mest uppskattade middagarna på länge! Johannes utropade - Åh, det här var det godaste moset du någonsin gjort!

Han tog nog mer mos fem gånger och varje gång blev det en ny konstnärlig kreation.

Världens sötaste luciafiranden men med stressfaktorer från Lucifer som nafsade mamman i hälarna hela dagen

En liten reflektion som jag skriver efteråt men lägger in här före texten.... När man läser (om man nu orkar det) detta inlägg så kan det ju verka galet av mig att en kamera skulle vara så viktig. Egentligen är det ju de verkliga upplevelserna som är de viktiga och när jag skrivit av mig så ser jag det ännu tydligare och kan uppskatta det fina som hänt under dagen. Då tänkte jag; Ska jag ta bort alltihop? Näe! bestämde jag sen. För jag tänkte att inlägget speglar olika saker som påverkar min stressnivå och säkert många föräldrars. Vi vill hinna med och vara duktiga och glada, helst ska lussekatterna och pepparkakorna vara hembakta till fikat och barnen ska tindra i kapp med de levande ljusen. Så det här blir en skärva ur verkligheten som jag får försöka lära mig av. Faktiskt så lär den här bloggen mig ständigt att se saker på andra sätt och ofta positivare än hur jag först upplevde dem. Så här kommer berättelsen om min fin-fula Luciadag:


Åh, har lust att svära långa, långa haranger!!!! Egentligen ska detta vara ett gulligt Lucia-inlägg med pepparkakor och lussekatter och sång och glada barn. Det blev inte riktigt så även om jag har varit med och sett två fantastiskt fina lusseuppträdanden och barnen (och mormor) är glada över dagen. Det var väldigt mysigt att min mamma var med, det är en tradition vi har bevarat för vi gillar verkligen Lucia båda två.


Har varit ensam med barnen sen i söndags eftermiddag och försökt hålla ställningarna. I morse hade jag packat lussekläder och vi kom iväg utan större incidenter. När jag var i garaget upptäckte jag dock att jag glömt plånboken, skit, detta medförde att jag fick springa många sträckor och stressa ihjäl mig till den nya kursens upprop och stappla in där för sent. Hade i går kväll bestämt att vi måste banne mig ha en kamera när det är Gabriels första luciafirande och Johannes första i sin nya skola. Jag hade en (kort) stund på mig på eftermiddagen direkt efter skolan och planerade att åka då.  Direkt när föreläsningarna var slut sprang jag till bilen och åkte alldeles för fort i ösregnet till Elgiganten som nu ska få DÅLIG satans reklam! Jag berättade att jag hade bråttom och skulle fota och filma lussetåg om en timme och ville ha råd om kamera. Det fick jag - men sen måste man ju ha minneskort också. Det var väldigt dyrt kan jag säga men vad ska man göra? Åkte mycket i vänsterfilen, där det var stooora vattenpölar, till mamma och hämtade henne. Sprang hem för att kolla om vårt gamla minneskort skulle funka för då skulle vi spara 400 (!) spänn. Då hade jag 25 minuter innan tåget skulle börja. Då visade det sig att det ska vara en annan form av minneskort i den nya kameran. Försäljaren hade alltså gett mig fel sort! HELVETE! Stresshormoner upp i toppnivå! Nu blir det inga kort på Gabriels första lussetåg i alla fall! Ringde desperat Joachim och som tur var sa han att det fanns ett minneskort i min telefon som kunde passa. Det gjorde det och jag sprang till förskolan i ösregnet och var upprörd, men försökte lugna ner mig. Det var en gullig liten lussesamling på golvet och mest föräldrarna som sjöng, väldigt bra tycker jag för såna där knoddar förstår ju inte varför de ska gå i tåg och stå på rad i alla fall.  De var så söta och fina alla barn och sen fikade vi lite.Tog kort och filmade och kameran verkade funka bra. Var väldigt mysigt alltihop och jag kände mig ändå nöjd att det gick i lås.

Sen blev jag rätt stressad igen, hem tömma kameran, halvspringa och beställa en pizza på vägen, hämta Johannes, hämta pizzan, tyvärr bli irriterad vid matbordet, klä på lussekläder, panikpacka lite fika och iväg igen till Johannes lussefirande. Tog massor av kort och filmade. Det var ett jättelikt luciatåg med kanske 4 eller fem klasser samlade. De var otroligt duktiga och sjöng rent och fint och nyanserat. Väldigt imponerande! Johannes var jätteglad och log mot kameran. Efteråt var det lite fika där också och då hände en jättepinsam sak, jag kände inte igen föräldrarna som satt vid samma bord, trots att de hade suttit bredvid oss (i andra kläder) vid Gabriels lussefirande innan (vi hade inte pratat med varann men ändå). Annars kan man (jag) ju ofta fejka sånt  för det händer tyvärr relativt ofta, men nu blev konversationen sådan att jag inte kunde förneka att jag inte hade en aning om vilka de var. Helt sjukt, åååååååhhhhh vad jag skäms undrar vad de måste tro om mig egentligen?? Jag har verkligen dåligt ansiktsminne och dessa människor var liksom på fel plats. I stressen var jag så fokuserad på mitt eget att jag inte kopplade. När vi äntligen kom hem (Johannes i spinn och jag trött och irriterad) och alla kvällsbestyr var avklarade (Gabriel utom sig av trötthet och grät mest och fick utbrott, vilket sen avlöstes av att Johannes gjorde likadant men i en 6-årings skepnad) skulle jag tömma kameran. Då upptäckte jag att nästan alla kort saknades och de flesta filmerna inte gick att spela upp. Förmodligen för att minneskortet egentligen behövde formateras. NNNNEEEEEEJJJJJ!!!!  Det enda kort på Johannes i lussetåget är detta:

 Tur att det blev ett fint kort på när pepparkaksgubbarna sjöng!

Jag har sådan lust att åka och strypa den där försäljaren, jag fattar ju att han inte gjorde det med flit, men han borde väl för #(¤)#"#¤=#" veta när de dessutom hade kameran på annons denna vecka!?!?!? Han hade också mage att bli sur när jag inte ville ha hans försäkring. Jag tycker den jäkeln kunde ge mig ett gratis minneskort av det andra slaget när jag går dit för att lämna tillbaka det felaktiga. Men han har nog inte barn, så han skulle inte förstå den grejen ändå. Men kameran verkar ta fina bilder i alla fall. Hade varit bra om de kunde fastna på minnet också. Nu har jag ändå många bilder som har fastnat i mitt minne och det är ju tur det!

Dagens 6-åringscitat!

Johannes - för dagen iklädd pepparkaksdräkt på grund av julkortsfotograferande - och jag bakar delar till årets pepparkakshus och lyssnar på årets radiojulkalender samtidigt (sanningen att säga är det en som mest lyssnar och en som mest bakar). Vi tycker i alla fall att det är lite skoj att pepparkaksgubben Johannes också bakar pepparkakor och då tittar han på degen och utbrister:

- Men där är ju min fru!

 

 

Just nu i detta ögonblick känns livet så skönt!

I dag hade jag, som sagt, sista tentan för terminen. Det var en pärs jag höll på att bryta ihop i helgen. Men jag knödde och knödde in en massa bakterienamn och ord in i det sista i går kväll och faktiskt kändes det som att jag klarade tentan hyfsat.

I kväll blev jag oväntat bjuden med på julmiddag (fast inte julbord) med jobbet på SS Marieholm, en båt som ligger vid Operan. Jag har haft en sån urtrevlig kväll och känner hur jag saknar många av mina arbetskamrater så väldigt mycket! Men jag saknar inte jobbet, tyvärr. På restaurangen hade de musikkväll där en snubbe spelade gamla stenkakor hela kvällen. Det gjorde verkligen stämningen! Åhh nu är jag så glad igen, vad skönt!

Bra början!

En bra början på december, firat gubbens födelsedag med god mat och tårta, lyssnat på otroligt bra, rolig och intressant föreläsning om immunsystemet, väldigt lovande jukalendrar både TV och radio (man måste ju hänga med), nått mina plugg-mål för dagen (färdig med lång hemtenta) och nu blir det lite wordfeud i sängen tror jag! Helt totalt utmattad, men ganska glad. Skönt för jag har varit nere i skorna ett tag...

Om tandhygienisten vore lärare...

Läser just nu om kunskapsförmedlande (undervisning) inom tandvården och inser att jag nu ska försöka få personer att lära sig saker men att deras fria vilja att göra som de vill alltid går först, att jag bör dela upp information på flera tillfällen om personen inte orkar, att det inte är mitt fel om patienten inte gör som jag vill (även om jag såklart ska anstränga mig för att få dem att göra det) utan finns många faktorer som kommer emellan. Jag bör anpassa min information till om patienten är trött, ointresserad eller kanske rädd. Dyker de inte upp får de betala straffavgift. INTRESSANT! Jag är ju van vid ett motsatt förhållande, kan man säga...

Såhär skulle tandvård kunna sett ut i mitt gamla (yrkes)liv; Om patienten inte vill komma måste jag ringa och fråga varför, jag skulle behöva anordna möten för att utreda det här och upprätta ett åtgärdsprogram där jag och annan personal anpassar oss för att patienten ska dyka upp. Jag har 23 patienter samtidigt och om någon av dem inte orkar lyssna på vad jag säger och kanske reser på sig, börjar pilla med instrumenten eller avbryter mig måste jag säga till den att sitta still i minst 40 minuter och vara tyst (om jag inte bett den att säga något) och lyssna på och utföra mina instruktioner. Det skulle vara min skyldighet att se till att patienten borstar tänderna på rätt sätt och gör rent mellan tänderna, inte äter för ofta, använder rätt tandkräm m.m. Efter några veckor ska patienten göra ett prov för att bevisa om jag varit tillräckligt skicklig på att lära den allt.

Om många patienter misslyckas med sin tandvård skulle tandvårdsministern gå ut i media och säga - det är katastrof med våra tandhygienister de har för dålig utbildning!

Många avslut nu

Glömde skriva att anatomitentan kändes rätt bra, men det känns alltid nervöst innan man får reda på resultatet. Var färdig på en halvtimme men fick inte gå förrän efter en timme. Nu håller jag på att skriva hemtenta som ska in på måndag, grupparbete som ska in på måndag och på tisdag har vi oral mikrobiologitenta och den ser jag INTE fram emot! I dag har vi börjat en kurs om histologi där det känns som att vi har fått mycket bra baskunskaper i de andra kurserna för att lätt kunna hänga med. Inte klokt vad vi lärt oss på 3 månader!

Första advent

Johannes har varit snäll och hjälpt mig med att stryka julgardinerna i dag. Det tar lång tid, det är mycket vattensprutande, men resultatet blir finfint. Den åttiotalspastelliga strykbrädan kommer att falla ihop vilken dag som helst. Tur man inte använder den så ofta...

Jag har känt mig överrumplad av advent i år, inte haft den rätta känslan riktigt. Stormen och regnet ryter utanför, men nu i kväll kom stämningen nog lite ändå. Är lite (mycket) trött i dag för igår hade vi fint folk på besök.

Vi blev inte helt nöjda med kompositionen av maten, men trevligt sällskap gjorde att kvällen blev en sån man kan leva på länge!

 De här små änglarna (Svea th) är så förtjusta i varann som man kan bli, känns det som. Här svettiga efter att ha sprungit minst 20 varv fram och tillbaka. Det första Gabriel ropade när jag gick in till honom i morse var:
-ÅÅÅÅSAAAA!?!