Min syster Johanna fyllde år i veckan och det har vi firat i helgen. Här sitter Johannes med sitt första scrapbookingprojekt som ska bli ett kort till hans älskade moster. Glitterlim var en klar favorit. Han hade helst velat täcka hela kortet med det.

Såhär fint blev det! I mitten sitter Johanna och rider på sin häst Surprice. Johannes har bestämt designen, jag fick hjälpa till lite med lim till pärlorna, men vi satte dit varannan pärla och allt annat har han gjort. Detta var i torsdags.

I fredags kom mamma och vi bakade chokladtårtor, en med smörkräm och en After eight-tårta som är gudomlig. Johannes för dagen iklädd tomtedräkt eftersom julen snart är här.

Vissa gillade att slicka vispen. 

På lördagen var det dags för kalas. Säger bara - Vilken uppläggning! och MUMS! 

Johannes var så lycklig att få mata och klappa Einstien. 

Einstein verkade lika förtjust i Johannes! 

Såhär koncentrerad är man när man ser på ashäftig bilfilm! Vi blev gång på gång tillsagda att vara tysta. Inte så lätt för oss det. 

Sen åkte vi till Daniels garage. Där var det mycket spännande grejer. Det är helt galet vad man kan göra med en bil kan jag säga! 

Grattis syrran!

Mammahäng hos Stina

Det var Stinas födelsedag i onsdags och hon bjöd över på spontanfika. Där fick Johannes köra en dröm!

i

En tänkt promenad i Skatås som blev lite som den blev

Tja, vi skulle gått en runda i Skatås, barnen, mormor och jag, men Johannes var inte alls på humör i tisdags och vi gick tillbaka och hängde på gräsmattan i stället. Där stannade vi ett par timmar. Då blev allt plötsligt mycket trevligare och Johannes visade prov på sin envetenhet genom att springa över trädäcket och hoppa över Gabriels kärra och ner på gräsmattan hur många gånger som helst!

Gabriel 14 månader

"Hej mamma, nu ska jag göra det här jag verkligen inte får! Vad säger du då?"

"NEJ, Gabriel!!! Aj, aj! Inte så!" (med tydligt tonfall och kroppsspråk)

Då springer han iväg skrattandes två meter, för att sedan återvända och göra exakt samma sak, ungefär 18 gånger, tills man ger upp och bär ner honom. Men där finns det ju också sladdar... suck.

Det är roligt med Gabriel nu, han är verkligen inne i en period av nytt lärande. Han visar att skorna ska sitta på fötterna, att de ska stå i skostället, att kläder ska sitta på kroppen, att man har köksredskap på spisen (lägger upp lock och vispar där t.ex.), att man torkar med trasor, att man kör med bilar på golvet, att man pratar i telefon (tar upp leksakstelefoner och annat som skulle kunna vara en telefonlur och säger "Daa?" = Hallå?). Han försöker således också dra ur och sätta i sladdar. Vi har petskydd, men problemet är ju när man har sladdar i kontakten. Här borde det finnas någon typ att kåpa att sätta över alltihop. Varför har ingen uppfunnit det? Eller har någon det?

 Jag har sagt det förr, den här lille mannen har verkligen tålamod! Nu har han också börjat bli mottaglig för att man visar hur saker och ting fungerar och att han sen gör det själv. Exempel på det är pussel och leksaker  där man sätter ringar på pinnar. På bilden ser man en toppenleksak som Johannes fick av sin moster när han var liten. Det är en snigel som kan gunga och spela en liten melodi (batterierna är dock slut sedan länge, så det är numera en tyst snigel). Det fiffiga är att inuti snigeln finns klossar av tre olika former och färger. Som synes är det en sådan där leksak där man lägger rätt form i rätt hål. Men här har faktiskt tillverkaren tänkt till, för klossarna går dessutom att stapla på varandra och tar man av snigeln "skalet" så finns det ploppar där man kan sätta klossarna och snigelhuvudet går också att ta av och bygga med. Man kan också sortera klossarna på olika sätt i antingen färger eller former. Bra med leksaker med många funktioner!

I går visade jag i alla fall Gabriel att man kan ta ner klossarna i hålen och vi började med den röda. Sen satt han och lade om och om igen ner just den röda klossen i rätt hål (och det var inte lätt för honom, det krånglade en hel del), sa ett glatt "Daaaa" när den åkte ner, öppnade och tog upp just den röda klossen igen. Jag var tvungen att räkna och första omgången tror jag det var 18 gånger och senare på kvällen 24 (!) med två korta uppehåll för att greja med någon annan leksak. I jämförelse kan jag säga att Johannes tog en kloss och om det inte funkade så kastade han iväg den och brydde sig inte vidare om det där mer. Sådan är han fortfarande.

God kväll!

Snart är det slut

Bara några timmar kvar av den gemensamma ledigheten. Det har varit så skönt, så skönt att vara två. Att vara vi. Alla fyra.

Just nu suger dessa två ur de sista goa dropparna av ledigheten.

Bostadsfakta

En liten täppa bidde en ganska stor...

Vi har letat efter hus och sommarhus i omgångar. För en sådär sju, åtta år sen var vi helt inne på att köpa hus och höll på att hamna i Bollebygd eller någon annan bygd långt bort. Som tur var lade vi ner de planerna och så fick vi byta till den här lägenheten i stället. Vi trivs väldigt bra i stan, det är så gôtt att ha nära till allt, bara ta en promenad till centrum eller hamnen, Joachim går till jobbet, köpa hem mat från den goa´ greken mitt över gatan, känna stadens och älvens puls och så vidare.

Men på våren, när de första soliga dagarna kommer och luften vibrerar av livet som kommer åter, då skriker det i våra själar. Vi vill ut, vi vill bort! Vi vill öppna dörren och känna gräs under fötterna.

Så förra tisdagen dök det upp, ett hus till rimligt pris, men massor med mark (1,76 Ha) med grannar men ändå enskilt och 350 meter till en badsjö. Det är byggt 1938 och ingen liten stuga som vi nog ställt in oss på, det är ett stort hus i två plan (94 kvm) + källare (46 kvm). När vi åkte på visning kände vi att ja ja, det här blir väl en utflykt till Dalsland (utanför Mellerud), kul att se hur det ser ut där. Huset ser nämligen inget vidare ut på bilderna och mäklaren hade sagt att det var fuktigt i källaren och viss röta i planktaket i källaren. Annars var inget speciellt gjort. Alltså kände vi VARNING, VARNING! Men när vi kom dit - herregud, det har aldrig hänt att vi blivit positivt överraskade av en visning och ett hus. Men det blev vi här. Vi fick träffa en av ägarna (de är flera syskon som äger) och han visade oss runt på tomten och i huset. Det visade sig att skorstenen var nymurad, taket tätat, elen var dragen, hängrännor nya och källaren ventilerad för att minska fukten. Och huset var så fint inuti. Man blev bara helt kär!  Jättestora spröjsade fönster överallt och mindre fönster där det fick plats gjorde rummen luftiga och ljusa. Gamla kakelugnar (ej eldningsbara tyvärr)  och ljusa trägolv gav verkligen huset själ, liksom den lilla verandan med snickarglädje där det får plats ett litet bord och man kan dricka sitt morgonkaffe. Vi fick smaka på vattnet som kom från brunnen som är grävd under huset. Man kan gå genom skogen över tomten ner till en jättefin kommunal badplats och i huset fanns massor med sjörelaterade saker, som två kanoter, en aluminiumeka, nät, håvar, flytvästar m.m, så man såg att sjön varit välbesökt med åren. Såklart finns det många negativa saker också. Inget ordentligt avlopp, utedass, eternit på fasaden, mossa på taket och så den där källaren. Med fukt. Säljarna hade haft Anticimex där men ej fått ordentligt svar på prover. Vad vi har våndats och slitit våra hår den här veckan! Vi har försökt ställa oss in på att inte få det, men ändå hoppats väldigt mycket och samtidigt känt att det kanske är helruttet? Vad ger man sig in på när man köper ett sån´t där gammalt hus? Utedass?!? Nej, vi är inte kloka!!!

Budgivningen började och vi var två som blev kvar efter en andra visning. Åh, vad jag hatar budgivning! Det är så himla jobbigt! Döm om vår förvåning och chock när vi vann! Vi blev helt svettiga och darriga och jag fick en liten kollaps med huvudvärk, illamående och bara låg i sängen helt utslagen (vet fortfarande inte riktigt vad det där var, men efter telefonsamtal med positiva mamma och syster så mådde jag nästan helt bra igen). I dag åkte vi upp och efter mycket om och men och ganska mycket press som vi satte på mäklaren, skrev vi på kontraktet. Vi fick reda på att huset inte var angripet av svamp eller mögel och vi ska ha besiktning den 20 augusti. Därför finns nu en besiktningsklausul i kontraktet som säger att vi kan dra oss ur om något ytterligare stort fel som vi inte fått reda på i förväg kommer fram. Vi åkte till huset tillsammans med mäklaren och jag hade planerat att ta massor av kort och filma, men flera anledningar (bl.a. att vi inte ännu skrivit kontrakt och att ägarna var oförberedda på att vi kom) gjorde att det inte kändes ok att gå runt med kameran i högsta hugg. Vi var nere i källaren och tittade ordentligt på det skadade taket, kände med skruvmejslar och såg omfattningen av fuktskadan. Jag var uppe och kröp på vinden, bland extremt många inaktiva men ändå läskiga getingbon. Nu hade det regnat i två dagar och taket såg helt torrt ut, vad mina amatörögon kunde se. Vi ställde 100 frågor och tog oss tid att fundera. Det slutade med att vi skrev på kontraktet med blandade känslor. Det är totalt overkligt men nu, efter några timmar, börjar vi inse att kanske kan det bli bra det här? Kanske kan våra själar slippa skrika om våren? Eller ja, de kan få skrika, men bara härliga Ronja-vårskrik!

Trevligt (men dyrt) nöje på Ruckman´s

I dag satte min rygg stopp för ett inplanerat besök till Borås djurpark. Det hände i går kväll, kändes som hela höften bara gav upp. Aj, aj. Men vi bestämde i alla fall att ta en promenad i dag och det blev till att gå ner och äta på Ruckman´s som ligger vackert vid vattnet nere vid Nya Varvet. På vägen dit gick Johannes obligatorisk balansgång (med mig hårt hållandes i handen) på betongmuren som utgör staket ner mot de sprängda klipporna och vattnet.

Gabriel tog sig en upptäcktsfärd på uteserveringen. På den till synes oskyldiga träverandan lyckades han hitta ett askfat med fimp, en brandsläckare att dra i, ett trappsteg att ramla ner för om inte mamma var där och räddade, glasrutor att banka på och hoppsan, där innanför satt Lasse Kronér med ett gäng musiker som man kände igen.

Skönt då när maten kom och vi fick mätta våra vrålande magar. Dock blir det ju inte så mycket sitta och njuta av utsikt och lugn och ro och sådär (sånt man betalar för på ett ställe som Ruckman´s) när man har en för dagen sprallig och humördignande ettåring med sig, men det var riktigt gott och sådär lagom varmt och bra service fick vi.

Efter maten blev det en liten paus på baksidan. Vad man nu definierar som paus. 

Efterrätten fick bli en härligt stor, smältande glass på Triumfglassfabriken innan vi gick hemåt igen och min rygg åter sa gonatt.

Goda vänner

I går hade vi Johannes goda vän Elliot från "dagmammetiden" här. Det är så roligt att vi hållit kontakten och att pojkarna leker då och då. Även grannpojken Andreas var med och lekte.

 Äntligen fick vi inviga nya grillen. Nu vet vi att det i alla fall funkar att grilla korv på den.

Pojkarna hann med att cykla, ha vattenkrig, leka tjuv och polis, bada i lillpoolen, blåsa och jaga såpbubblor och mycket annat.

Att glida fram på en sån här vattenmatta var också toppen. Vilken fart de fick!

Dagens 5-åringscitat:

"Vad kostar en ny riktig snygging-pappa, en med jättemycket pengar så han kan köpa ett nytt Wii till mig?"

Topphemligt

Säger ingenting för det är väldigt hemligt och väldigt osäkert, men jag håller just på att surfa runt och lär mig om läckande kakelugnar, budgivningsstrategier och toalettalternativ. Det kan likaväl inte bli något som att det kanske kan bli något. Vi får se.

I går kväll

 I går kväll blev himlen och vattnet plötsligt magiskt röda.

Arancini

Häromdagen var det dags för ett helt nytt recept för vår del - Arancini. Vi började med att koka en risotto som egentligen skulle innehålla saffran och timjan, men vi saknade saffran. Risotton kokades i alla fall ganska länge för den skulle inte ha tuggmotstånd och den skulle hålla ihop bra när man så småningom gjorde bollar av den. Sen fick den stå i kylen några timmar.

Bollarna fylldes med en bit mozzarella (Arancini kan innehålla allt möjligt, men i det här receptet var det mozzarella som gällde).

Dubbelpanering med mjöl, ägg och slutligen ströbröd.

Så här såg de ut efter paneringen.

Såhär såg jag ut efter paneringen (nästan så man fick en tvångstanke att doppa ner fingrarna i den kokande oljan).

Fritera några minuter...

... voilà!

Det var gott! Roligt att göra något nytt också.
Dock är timjan inte vår absoluta favoritkrydda, så det får nog bli en annan risotto nästa gång.

En dag på Slussen

I går åkte Johannes och jag till Slussen på Orust. Vi hade blivit bjudna dit av Johannes dagiskompis Jacob och hans familj som har ett sommarhus där. Det visade sig att Annica och hennes systrar vuxit upp i huset bredvid och nu innehar systrarna var sitt hus bredvid varann, medan ursprungshuset är sålt. Det var så fint, så fint och toknära havet. Johannes och Jacob lekte hela dagen och hade urkul tillsammans. Vi blev bjudna på god mat och - ja, det var helt enkelt en riktigt trivsam dag på Orust.