Doppingens förvandling

I fredags var det simskola igen, efter en extra veckas uppehåll. Johannes frågade om vi inte kunde ta bilen, men jag svarade på mitt hurtfriskaste humör: "Det är så skönt att gå!" Det var det inte. Vadande genom decimeterdjupa vattenpölar och kämpandes på ishala, snömoddiga trottoarer tog det minst dubbelt så lång tid att gå än vanligt. Jag fick ge Johannes rätt, vi borde verkligen tagit bilen! Simskolan är i alla fall toppen, det vore värt att gå genom öknen för att komma dit. De är fyra barn med en simlärare! Efter första lektionen fick vi lära oss en ramsa, du får fundera på vad den kan betyda - groda, glasstrut, pinne. Mäkta stolt och mallig mamma rapporterar härmed att Johannes tagit sitt första simmärke - doppingen. Ett utmärkt epitet på honom förresten.

Efter simskolan var doppingen mycket trött och det var tungt att ta sig hem. Direkt till bilen och sedan hämta mormor för att åka till IKEA och käka 16-kronorsköttbullar och tortillas. Med en trött och växelvis otröstligt ledsen och upprorisk Johannes skulle vi dessutom handla mat. Gabriel hade vid det här laget börjat få variga ögon och var trött han också. Man kan kalla det en något ansträngd handling. På vägen hem brast det för Gabriel och tre timmars skrik följde sedan vi kommit hem. Till saken hör att jag var ensam med barnen. Jag kunde inte ens packa upp varorna, fick ägna mig åt den lille som verkade ha mycket ont (i magen förstod jag senare). Jag bad tillslut Johannes om han kunde hjälpa mig med maten och då - DÅ växte han. Den trötte förvandlades till kvällens hjälte. Först packade han nogsamt upp alla varor in i kylen och frysen. Sedan bestämde han sig för att skåpet under diskbänken, som är belamrat med påsar och sopsortering, behövde röjas ur, dammsugas och skuras (det hade han helt rätt i, även om det minst sagt inte stod överst på min lista just då). Hela tiden var han fantastiskt positiv, förnuftig och hjälpsam. När han var färdig med detta projekt (jag fick hjälpa till lite med att packa in i skåpet igen, men det var lätt gjort) försvann han ner på sitt rum, röjde som sjutton, plockade in alla bilar i en påse och tågbanan i en påse, plockade undan och sorterade. Jag blev otroligt glad och rörd över min lille ängels sätt att ställa upp och visa omsorg medan jag bar runt på förtvivlade, skrikande Gabriel. Jag märkte att Johannes var nöjd och stolt över sig själv när han gick och lade sig. Med Gabriel slutade kvällen med att jag desperat och halvt påklädd lade oss i ett varmt bad. Där kunde hans mage till slut slappna av och han somnade djupt på mitt bröst.

Trots att eftermiddagen och kvällen milt uttryckt varit påfrestande, slutade den ändå i en känsla av tillförsikt. En liten dopping ställer alltid upp när det behövs!