Gener?

Johannes vägrar inse att han gillar att sitta med mig och mina stora påse med pryttlar och papper och frossa i kreativitet. Tänk så många barn som skulle MÖRDA för att få sitta med en engagerad mamma som vill hitta på och hjälpa och trixa och pilla. Vad får jag höra när jag, efter några utbrott över svårigheter med att klippa ut hare, kommer på den briljanta idén med en klippt gräsmatta? "Alltså - Jag ÄR ingen pysselkille, mamma!" Men jag menar - kolla! Så mamma (Johannes mormor alltså) jag vill inte ta ifrån dig glädjen av denna tavla som Johannes kämpat med. Han var ju väldigt glad att få ge dig den. MEN. Vi kan säga såhär. JAG kommer aldrig få några kort och tavlor av mina eventuella barnbarn. För Johannes kommer (i sitt tycke) förskona dem från sina hemska barndomsminnen. Joachim tröstade mig dock med att visan varit likadan med nästan allt Johannes nu är väldigt glad över att han kan, som att rita, knyta skorna, spela gitarr (har jag berättat om det?), skriva, läsa etc. Fattar inte var han fått det här ifrån?

När jag stod i röntgenkliniken häromdagen och inte fick till mina första två bilder på underkäken ville jag vråla väldigt fula svordomar, slita röntgenapparaten från väggen och kasta ut den genom fönstret, ta kraniehelvetet och kasta ut det med! Sen var jag trots allt ganska nöjd när jag gick därifrån och bilderna till slut var riktigt bra.

Konstigt det där.