Ber att få återkomma!

Mycket trött efter en intensiv vecka med massor av kul och i slutet en liten sjukling. Återkommer när jag piggnat till!

Vad händer idag?

• Simskola igen efter förra veckans uppehåll för sportlov
• Träffa mormor och åka till IKEA med 16-kronorsköttbullar....
• Handla 
• Let´s dance, mammas fredagsnöje

Vad händer i dag?

• Besök på Universeum, med båda barnen + två andra mammor

Vad hände i går?

• Lunch på Världskulturmuséet med mammor
• Mys hela eftermiddagen

Mammaliv

Den här gången är det dock inte självupplevt. Tack till vännen E för att du delade med dig av denna lilla historia!

 

  

 

Vinterpromenad i Majorna

I går gick vi på en liten vinterpromenad. På vägen besökte vi en pizzeria. Det var gott.

  Det gäller att kolla vad man kan hitta för kul i snödrivorna.

 Kolla mina DIAMANTER!!!

  Små nätta snödrivor......eller inte. Vem står där på andra sidan gatan?

 Jaha, hålla diamanterna med en arm och gräva med den andra. Man får inte missa något fynd. 

 Kolla vad jag kan! Lägg märke till släktdraget tungan. 

Härliga snödrivor på Slottskogsgatan. Lägg märke till den vänliga cyklisten som lyfte cykeln upp i drivan för att släppa förbi barnvagnen. Folk är överhuvudtaget tillmötesgående och man skrattar lite i samförstånd när det blir trångt. Man har något gemensamt. Trevligt!

 Här brukar vi ibland sitta på somrarna. En mysig plats där man har överblick över Mariaplan. De snöklädda möblerna blir nästan som en installation. Kolla snöhörnen på borden, hur kan de bli så skarpa? Coolt! 

En snöängel är alltid bra att göra! 

Snö till midjan. Här fick vi också höra första frasen i sången "Jag ser det snöar..." för full hals. Många gånger.

Man får gå på rad när det är trångt. Här försöker jag se ut som jag går, fast jag står still. Pappan tycker nämligen inte om arrangerade bilder.

Välinpackad och ivrig att se allt, vilket inte är lätt genom det lilla, lilla hålet i regn(snö)skyddet.

Nämen, vad var det här för bild nu då? JO det är dagens tips för den som blivit halvt förfrusen i Majorna. Gå in i Systemets luftsluss. Skicka in gubben att handla och stå själv kvar och värm dig i varmluftsutblåset. Mycket skönt! 

Enligt vissa källor kan man inte passera denna reklampelare utan att krypa under den. Varje gång! Det har blivit svårare och svårare denna vinter. Men under ska man. Alltid.

Sen kom vi hem. Nöjda och mätta. 

Kommentera?!

Jag har fått massor av frågor, via andra kanaler, om hur man kan kommentera bloggen. Nu hittade jag en inställning som gör att alla kan kommentera fritt, utan att logga in eller så. Anonym kan man va, så nu får jag bara hoppas att ni är skonsamma mot mig! Kommentera gärna, roligt att se om någon läser. Kram, kram! 

Vad händer i dag?

• Promenad, pizzeria, promenad hem igen
• Slappellislapp i soffan
• Mamma ska träna step
  

Att läsa min blogg ökar din livslängd avsevärt!

Hörde på radion häromveckan att det kommit forskarrapporter om att man riskerar att DÖ i förtid om man sitter ner mer än 4 timmar om dagen. Reportern var förskräckt: "Fyra timmar i sträck eller fyra timmar överhuvudtaget?" "Överhuvudtaget, tyvärr" sa forskaren. "Men då måste det vara massor av svenskar som berörs?" "Ja, vi har tidigare varit dåliga på att fråga hur mycket folk sitter still och i stället frågat hur mycket de motionerar". Det hjälper inte om du motionerar två, tre gånger i veckan, även om det förstås inte är dåligt, fick vi reda på. Reportern var fortsatt förskräckt. "Men du är ju inte här för att skrämma oss, utan för att hjälpa oss" sa han tillslut i ett försök att vara hoppingivande. "Ja, det finns hopp" sa forskaren. "Det hjälper att man reser sig då och då och rör på sig". Jag, som suttit ganska paralyserad och funderat på hur mycket jag egentligen sitter still, vaknade till. Sa hon inte nyss att det var farligt att sitta ner i fyra timmar överhuvudtaget? Då kan det ju inte hjälpa att resa sig ibland... eller hur? Sen började frågorna hopa sig. Hur har de kommit fram till det här? Hur har man tittat på alla livsaspekter och sedan lyckats komma fram till att det just är stillasittandet i minst fyra timmar som påverkar livslängden? Hur många timmar om dagen skulle jag själv uppskatta att jag sitter still (sådan här forskning bygger nästan alltid på att folk berättar om sig själva i enkäter)?

Läste för några veckor sedan om forskning som visar att om pensionärer är med i en förening så minskar deras risk för att råka ut för åldersdiabetes med ett antal procent (det där med att komma ihåg siffror, ja). Det finns också forskning som visat att barn som under många år är aktiva i en idrottsförening gör bra ifrån sig i skolan, mår bättre och har en högre livskvalitet. En så kallad Rapport visade i höstas att eleverna gör helt olika skolprestationer i olika delar av samma kommuner. Lärarna var chockerande nog olika bra i olika skolor, jättedåliga i vissa, men jättebra i andra. Slutsatsen var att det beror på hur bra lärare man har, hur bra man presterar i skolan. Vi har alla lärt oss att vi för miljöns bästa behöver sopsortera. Tidningen skall absolut läggas i tidningsåtervinningen, annars är man ingen bra människa.

Någon dag efter att jag läst det där med pensionärerna läste jag att några andra forskare nyanserat bilden av att barn som är aktiva i idrottsföreningar har högre livskvalitet. Det visade sig nämligen att just dessa barn också var barn till välutbildade föräldrar och bodde i välordnade hem. De tillhörde med andra ord medelklassen. Ojsan, de första forskarna hade visst glömt att kolla på övriga aspekter av barnens liv. Kan det möjligtvis vara så att pensionärerna som ingår i föreningar också har annat gemensamt (hälsa, make/maka, eget boende)? Rapporter om skolan är alltid intressanta att skärskåda. Är det så att lärarna i Askim är mycket mer engagerade och kvalificerade än lärarna i Gunnared eller har studieresultaten andra orsaker? När jag läste kemi på lärarutbildningen fick vi en helt uppochnervänd bild av bl.a. tidningsåtervinning. Läraren hävdade att han granskat ca 80 forskningsrapporter om huruvida det bästa ur total energisynpunkt var att bränna tidningarna i kraftvärmeverk eller att återvinna dem. Han hävdade att ALLA rapporter visade att det var bättre att bränna tidningarna och få energi i form av fjärrvärme. Att återvinna tidningar kräver nämligen massor av energi, dessutom får man papper av mycket dålig kvalitet. Det är t.ex. ingen bra idé att torka sina intima delar med toapapper gjort av återvunnet tidningspapper.

Det går att komma fram till det mesta om man bara ställer de rätta frågorna. Här är några fler rubriker som kanske dyker upp framöver:

Människor som dricker champagne minst tre gånger om året får bättre vård!

Golfspel ökar din förmåga att göra aktievinster!

Havsutsikt ökar din livslängd!

Det är jobbigt att man jämt måste tänka själv, tänka om, tänka kritiskt, vara skeptisk. Att det inte finns ett facit längst bak i boken där man kan se svaret. Det här inlägget har tagit nästan fem timmar att skriva. Jag har nog rest på mig och gjort annat en sådär 37 gånger. Ingen risk att dö i förtid här inte?

Och som en händelse dök den här kommentaren upp i GP när jag slog upp dagens tidning. Forskaren Vaillant har efter 50 år kommit fram till att det visst inte gick att utröna exakt vad som gör människan lycklig. "Their lives were too human for science".

Nyheter i korthet

Gabriels första lilla, lilla, lilla tand har dykt upp i veckan. Det har också visat sig att min oro för att han inte skulle sova bra när jag bytte till sittdel på vagnen var helt obefogad. Tvärt om somnar han extremt lätt och bra! Många gånger behöver man inte ens gunga vagnen, han bara somnar.

Till min stora sorg och bedrövelse fick jag reda på att massagestolen på gymmet inte ingår i mitt medlemskap. Jag har bara lett och bett om en pollett (vilken poet jag är) och fått en, men i torsdags var det till råga på allt min gym-idol som gav mig beskedet då hon enligt protokollet kollade mitt kortnummer innan hon inte gav mig en pollett. Jag blev såååååååååååååååååååååååå besviken och lommade hem. Det visade sig att massagestolen kostar 20 kr/gång eller 60 kr/månad för fritt umgänge. Då tänker jag inte ens berätta hur mycket jag betalar i månaden för det ordinarie träningskortet.

I onsdags blev det nästan komiskt att jag just postat inlägget till bloggen om den sovande hemmafrun och samma dag dök två oväntade gäster upp på besök. Mötte Joachim och den ena gästen utanför huset när jag kom hemkörande från promenad och fika i Slottsskogen. "Är det städat?" frågade han. Det var det ju inte dårå... Det fick bli lite panikstädning medan gästerna slumrade i soffa och Fatboy. Hemmet fick i alla fall betyget BEKVÄMT, vilket vi konstaterat är en av de saker vi verkligen strävat efter. Det spontana besöket resulterade i att mor och barn i sin tur gjorde ett lyckat spontanbesök hos mormor.

I går var Johannes goa kompis E här på besök i fyra timmar. Mycket trevligt! Johannes bröt ihop ett par gånger, men inget allvarligt. När E skulle gå ropade Johannes "Jag älskar dig!" efter honom. Vänskap på hög nivå! Den lille ängeln har beslutat sig för att dyka upp en hel massa det sista.

Vad händer idag?

• Johannes kompis Elliot kommer hit!
• Melodifestivalen med popcorn
  

Vad händer idag?

Eftersom denna blogg också ska fungera som en slags dagbok, flyttar jag Vad händer idag-rutan och gör den till en del av löpande inlägg.

• Sovmorgon för mamma
  
• Handla
• Besök hos farmor
• Let´s dance (för mamma)
  

En ängel på besök

Någon gång i början av året tog jag, något desperat, fram mina tjocka böcker om barns utveckling de första fem åren och slog upp det som stod om fem-åringen. Behovet av någon slags fakta var stort. I ett myller av gräl, gos, lögner, långa trevliga samtal, utbrott, glädje och provokationer, fann vi oss rätt matta där en kväll i januari efter intensivt umgänge hela jul- och nyårshelgen. Ett stycke ur Stora boken om barn, var jag tvungen att läsa högt för Joachim:

"All den här kaxigheten, självhävdelsebehovet, som är så vanligt hos fyraåringen, är plötsligt som bortblåst och man ser en mild liten person framför sig, resonabel för det mesta, tjänstvillig och ansvarstagande.
Naturligtvis är alla femåringar, liksom alla tjugofemåringar, olika, men påfallande ofta är de änglalika, i alla fall under en period någon gång mellan fem och sex år."

Någon slags hopp infann sig och vi har sedan dess intensivt letat efter glorian. Ibland dyker den upp, ofta oväntat och änglakören sjunger Halleluja! Skämt åsido, Johannes är en underbar unge och det är verkligen en ynnest att få dela vardagen med honom! Men han är, och har alltid varit, ett energiknippe, intensiv och full av upptåg. Att sitta en stund för sig själv och pyssla med grejer har han aldrig gjort. Sällskap, höga ljud och action är hans melodi. Sedan han var pytteliten. De små bitringarna och alla tusen leksaker förblev liggande. Klossarna blev projektiler i stället för hus. Leksaksmikrougnen blev mikrad i den riktiga mikron, fingret fastnade i skurhinken o.s.v. o.s.v. Det är väldigt roligt nu efteråt och det är ju bara jag och Joachim som kan förfasa oss och skratta åt denna intensiva tillvaro och verkligen förstå. Ibland känns det som vi säger nej och sätter gränser 30 gånger i minuten. Man brukar ju säga att det är bra med "tydliga ramar". Tänk dig en ram och sedan en pingpongboll som studsar jäkligt fort där inne. Det här är (helt förståeligt) omöjligt för pysselbarnsföräldrar att förstå och de höjde bekymrat på ögonbrynen när vi funderade på att ha dubbla barnlås på skåpet med sophinken. De hade helt enkelt inte en ettochetthalvtåring som plötsligt satt med en kasserad stekt strömming utstickandes ur munnen.

MEN...

... i dag dök han upp på en långvisit (i våra mått mätt), den där änglalika 5-åringen. Jag citerar mitt sms till Joachim i dag vid lunchtid:

"Helt otroligt! Johannes har lekt själv i 3 timmar, byggt tågbana, klättrat, byggt lego, nu tog han fram bilar och leker på bilmattan! Jag har ej behövt uppmuntra eller nånting! Han ropar ibland men ändå! Häftigt"

Sådär fortsatte det hela dagen! Han lekte själv, ropade för att jag skulle komma och kolla och han förklarade tingens ordning, lyssnade på Bamse, fortsatte leka. Inga konflikter, bara mys. Men Johannes hade inte varit Johannes om det inte inträffat något som placerade mammahjärtat i halsgropen. I en lång stund efter middagen satt han ovanpå den påslagna dammsugaren, höll det korta insugsröret mot munnen och pratade med underläppen insugen. Då har han nämligen kommit på att det blir som en förvriden robotröst, svårt att förklara men det låter väldigt skoj och lite läskigt. Bara det att när han var färdig hade underläppen förvandlats till en gigantisk jätteläpp. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men mest skrattade vi. (Sen var jag tvungen att ringa Joachim för att han skulle lugna ner mig lite... "Det är klart den kommer att bli liten igen", fick han peppa mig.)

Så vi välkomnar den lille ängeln! Men det måste vara våran ängel med riv i, annars är det inget sköj!

Glad i magen!

Serholt-katalogen damp ner i brevlådan och nu är också nya läromedlet med. Kuuul!




























Bara attans tråkigt att de skrivit fel om vad man tränar i Klockan går.... Inte kuuuul!

Hur väcker man en hemmafru till liv?

Jag fattar inte hur man gör. Jag är ingen bra hemmafru alls. Det spelar ingen roll om jag verkligen tar tag i allt och städar en dag, det är lika stökigt ett par timmar senare. Visst, man får väl förlåta sig själv lite grann att hallen ser ut som helvetets port. Skrynkliga tidningar som försök att suga upp snön, gamla skostället har fallit ihop (igen) trasiga datorn står och väntar på skrotning, 11 dl grus och smuts som kommit in med barnvagn och skor. Igår var jag ute TVÅ gånger, det får jag nog sluta med. Jag har en viss lösning för hallen, men den är ekonomiskt lite för långt borta tyvärr. Så det får vänta. Jag hatar att vänta.

Jämställdheten är svår att mäta när den ena föräldern är hemma. Vad är mitt jobb liksom? Vad ska vi dela på, vad ska Joachim göra? Det är svårt att reda ut. När Joachim är bortrest är det mycket lättare att hålla ordning. Min teori om varför är att då vet jag att allt är mitt ansvar. Ingen tvekan. Jag vill verkligen ha ordning omkring mig, men det går inte.

I går var jag på drop-in på Johannes förskola. Det var riktigt trevligt och Johannes var så härlig i en och en halv timme när jag och Gabriel var där. Vi fick köpa en semla och kaffe, sen var det vernissage med teckningar som vi kunde köpa för 1 kr. Jag hade en viss skräck innan semlemomentet eftersom jag visste att barnen bakat semlorna och sedan eventuellt kladdat ihop dem för att vi föräldrar med ett stelt leende skulle känna oss tvungna att äta. Nu var det så smart att man fick göra sin egen semla. Vi var först (yes!!!) så ingen hade hunnit kladda med fingrar i grädde och vaniljkräm (annat var det strax innan vi gick hem, fyyyy och bläk när man såg de gulliga små barnen gossa med skålarna och en liten tjej räknade bullarna genom att peta noga på var och en...) Det blev riktigt goda semlor. När vi satt där och mumsade, kom det en mormor och morfar tillsammans med ett tvillingpar som går där. Morfar satte sig och började äta. Han sa inte mycket. Barnen kom, den ena hade glömt sin semla i köket men började äta på sin brors. Inte så populärt. Mormodern sprang hit och dit och fixade och trixade, trevlig var hon också! Morfar hade sedan länge lugnt ätit upp semla och druckit kaffe när mormor kunde sätta sig. Han hade inte en TANKE på att ta något ansvar. För henne var det säkert också helt naturligt. Då tänkte jag att hon har säkert inte 11 dl grus i hallen. Sen tänkte jag att jag faktiskt hellre har min stökiga hall men en gubbe som verkligen skulle fixat och trixat i den situationen. För det skulle han.

Det som är tur med mig och Joachim är att vi har ungefär samma toleransnivå. Tänk om han vore pedant eller en som inte brydde sig ett dugg om stök?! Nu har vi båda skygglappar som vi sätter på (tyvärr lite för ofta) och man ignorerar stöket rätt mycket. Men om det till exempel ska komma någon på besök får båda eld i baken. Vi snurrar runt som propellrar och tokstädar. Dessutom uppskattar vi båda och verkligen njuter när det är städat och ordning.

Nu är det nog dags att bestämma sig. Jag måste fundera ut något sätt att hålla kaoset lite mer på avstånd. Väcka hemmafrun i mig till liv. Hur gör man?

Härmed är det bevisat!

Härmed är det bevisat att det VAR jordlukt som drev Gabriel till krukorna. Detta fynd nosade han upp i tvättstugan dagen efter att krukorna vart förseglade. Mums?! Har han månne näringsbrist?