God avslutning på dagen!

Varma bruchettas med små plommontomater, mozzarella, vitlök, olivolja och flingsalt på toppen. Det kan väl vara en lyckad avrundning på kvällen?

9 månader...

Märker att bloggen handlar väldigt mycket om våra barn det sista, kanske så det ska vara när man är föräldraledig? Nu kommer i alla fall ytterligare ett inlägg om barn, nämligen minstingen Gabriel. Jag brukar uppdatera hans utveckling vid månadsskiftena och nu har han hunnit bli nio månader och en vecka, så det är på tiden!

I några veckor nu har vi haft gåvagnen framme. Gabriel har visat ett ganska svagt intresse för att gå med den, han verkar helt enkelt inte sugen på gång ännu. Visserligen har han sista tiden börjat ta sig fram gående längs soffan och soffbordet. Annars går det snabbt och obehindrat framåt med fulländad krypteknik. Ska han skynda sig fäller han huvudet framåt och liksom kastar fram armar och knän. På så sätt uppnås minsta möjliga luftmotstånd. I dag hände det dock något när jag ställde honom vid vagnen. Han nästan sprang framåt och tyckte det var jättekul! Helt klart dagens nya grej!

Det här är också en typisk Gabriel-aktivitet just nu. Han drar i och bankar med de små hängena länge, länge.I nästa steg reser han sig och slår det hårdaste han kan på rutorna på skåpet. BANG! är favvoljudet. Nej, säger vi och lyfter bort, han ler sitt största leende och återvänder snabbt till utgångsläget - den förbjudna rutan. Proceduren "nej"-charmleende-lyfta bort- krypa tillbaks, upprepas också när Gabriel i full fart (nedböjt huvud) kommer krypande så fort vi öppnat diskmaskinen, kylskåpet eller toadörren samt i vardagsrummet när han siktat in sig på att trycka och skruva på stereon. Öppna köksskåp och dra ut kastruller och annat är mycket populärt, barnspärrarna ligger och ropar på oss i sina undangömda lådor. Han kan också bli väldigt förgrymmad och rent av förbannad ibland när vi tar bort honom och när han är på ett visst humör. Annars är Gabriel mest glad fortfarande, särskilt i sin brors påhitt.

Tanden är mycket söt men vass. Fråga mig som ammar fortfarande. Ouch! En annan sak som dykt upp på sistone är att det nästan är omöjligt att byta blöja. Gabriel snurrar som en propeller så fort han hamnar på rygg. Det får nog bli byx-blöjor i fortsättningen. Sömnen är fortfarande sisådär. Armarna är ofattbart långa och kan dra ner porslin från köksbordet om det står vid kanten.

Gabriel somnar ganska sent, vilket oftast innebär en stund när mamma och pappa sitter i soffan medan han leker i vardagsrummet. Han kommer och ställer sig vid oss, skrattar förtjust, böjer ivrigt på knäna och bankar på soffan. Då kan man ju inte låta bli att lyfta upp honom och riva av ett redigt pusskalas! Sen tittar vi på varandra, Joachim och jag, och säger: "Vilken tur att vi fick den här gullungen också!"

Då var det dags igen....

Sablans, jädra skit, nu har vi fått den där vintersjukan hit IGEN! Johannes har börjat i kväll och han mådde så dåligt att han yrade om att han ville tillbaks till sitt riktiga hem. Nu bara väntar man på symptomen för resten av familjen. Buhuuuhuuu, vad jobbigt!

Barnkalas!

Jag blir ofta förundrad över hur folk som jobbar i serviceyrken många gånger är totalt blåsta när det gäller just service. I lördags hade vi barnkalas för Johannes på Lek- & Buslandet. Det låter så lekigt och busigt och skojigt när man läser om kalasen på hemsidan. Vi hade lydigt tagit reda på om varje barn ville ha nuggets eller hamburgare och ringt två dagar i förväg och dessutom skulle barnen få göra sina egna mjukglassar, hur stora de ville och med massa såser och strössel. Det lät ju hur fräckt som helst och jisses vilka glassar de visade på reklamfilmen. Nu orkar jag inte berätta allt om hur otroligt dåligt bemötta vi blev av den så kallade "kalasvärden" men tänk er värsta tonårstjejsattityden gånger 5. Vi fick t.ex. fel mat och då tyckte hon att barnen skulle acceptera detta eller så skulle vi få betala extra för varje portion som var fel! Glassarna var små och fjuttiga och Johannes blev jättebesviken... Rätt igenom dålig organisation och service! Men nu har jag ringt och berättat för ansvarig om detta och ska få kompensation, halva kostnaden tillbaka, samtidigt är vi så arga att detta kan hända på ens barns kalas som ska vara trevligt och kalasigt som bara den.

Nu försöker vi glömma det! Vi lyckades i alla fall dölja allt trôk för barnen och hade fullt schå  att organisera i tre timmar. Någonstans hade vi trott att det skulle vara lättare att ha kalaset på ett ställe där det liksom skötte sig självt. Hahaha, vad fel vi hade. I själva lekdelen var det helt hysteriskt men tack vare att några föräldrar som var där hjälpte till, fick vi ihop det tillslut. Johannes är jättenöjd och glad över sitt kalas och även de andra barnen har jag förstått på brev och samtal. Härligt det! Måste också säga att hans "gamla" gäng från dagmamman är helt fantastiska. De är genuint bra kompisar och tycker så mycket om varandra. Kärlek till dem!

(Nu lägger jag bara ut bilder på Johannes och Gabriel, men det var 8 barn som var gäster också)

 Själva ätandet ägde rum i motorcykelrummet. WROOOOM!!! 

Som sagt... WROOOM! 

Jag vill också pröva, wroom, wroom! 

Johannes blev MYCKET förtjust i stolen i form av en tron som han fick sitta på.

Det här hade Johannes mest sett fram emot. Skjuta bollar! Yeah!

Självklart var Johannes galnast i rutchkanan! Tjoho!! 

Paketöppning är spännande!

Vad händer i dag?

• Johannes hemma och förkyld
• Städa, tvätta, skura - längtar efter ett rent hem! 
• Färga håret också...  
• Step up i kväll

Vad händer i dag?

• Kalas för Johannes på Lek- och Buslandet!!!! 
• Döa sillar chillar....

Här är den lille doppingen!

Vad händer i dag?

• Simskola
• Liksom varje fredag -Let´s dance för mamma
• Kanske lite Lips på x-boxen?

Gott!

 

Bestämde mig för att vi skulle baka havreflarn med chokladkrämsfyllning, kakor jag med glädje minns från uppväxten. Jag vet att mamma har reglerat receptet för att de ska bli perfekta, men de justeringarna har inte jag så jag körde Vår kokbok rakt av. De fastnade på plåten så det skrek om det, trots försök att värma upp igen. Men med chokladkrämen gick det att limma och Johannes grät inte direkt när han fick äta alla småbitar och smulor som blev över på plåten. Gottigott!

En kämpes utveckling

Som jag tidigare skrivit har Johannes på ett fascinerande sätt börjat förvandlas till mer pysslig kille. I dag till exempel, gick han upp och satte inte på Bolibompa, utan satte sig och byggde med lego. Jättelänge! Han satt där helt själv och pratade och sjöng för sig själv. För de flesta föräldrar är det här säkert helt vardagligt, men för oss är det WOW!

Johannes har egentligen aldrig gillat att rita. Han har fått ett fint staffli, färger, penslar, ritblock och pennor, men nej. Det har trots min uppmuntran oftast blivit en massa streck, eller en halvhjärtad teckning som han mest velat bli färdig med så han kan göra något annat (med en del undantag, måste jag säga, som han jobbat massor och varit jättenöjd med). "Ja ja, det kommer", har man tänkt själv och andra sagt till en. När Johannes började förskolan märkte jag dock att de andra gjorde alster som hängde på väggarna, men inte han. Han ville inte. I början av detta året tittade en förskolelärare lite bekymrat på mig och sa; "Men han ska ju gå här ett år till, så det kommer nog". Jag, som känner min son ganska väl, började ana att det var något lurt här. Det har nog inte bara med viljan att göra... Dels är min son tyvärr lik sin mor med att allt han ska göra helst ska bli perfekt med en gång. När han var liten skulle han t.ex. rita en katt och det blev total kattastrof när den inte blev som han tänkt sig. Sen vägrade han att måla på jättelänge. Dels vet jag att han i början när han var ny fick höra av några barn att det han gjorde inte var fint. Det där har nog tagit hårdare på honom än jag förstått.

Så i januari bestämde jag mig för att försöka sitta mycket med honom och visa hur han kan göra och låta honom rita mycket så att han ska känna att han kan och att det är roligt. Det visade sig också att han inte kunde klippa med sax, så då letade vi fram coola bilder på nätet som vi skrev ut och han fick klippa ut. I början höll vi på varje dag (inte utan protest vill jag lova) och senare lite mer utspritt. Oj vad han har kämpat, han har blivit vansinnig på pennor och sax som inte velat det han har velat. Men han har knogat på och som tur är, är både han och jag väldigt envisa. Varje gång har det slutat med att Johannes är grymt nöjd och vi har satt upp de nya teckningarna på kyl och frys. Och vilken utveckling! Herrejisses!

Som den goa grädden på moset fick jag för ett par veckor sedan höra att Johannes glatt (och helt frivilligt) suttit och ritat en teckning på förskolan. En härlig bild på mamma och pappa, inga huvudfotingar utan kroppar med allt som hör till. Det enda viktiga var att Johannes var så glad och stolt över sig själv! 

Här var den första teckningen där jag skulle visa att han kunde måla en kropp att sätta armar och ben på. Då blev han lite sur för så hade han inte alls tänkt göra och så satte han dit armarna på huvudet och det blev ett piratspöke med lasersvärd.  Den har ett underbart uttryck, tycker jag.

Dagen efter var det lättare och här ser man kropp, armar, ben och navel. Stora skor måste ju Pippi också ha förstås!

En vecka senare, en härlig bild på Gabriel!

I förrgår ville han rita en arg vampyr. Han har lärt sig att man kan göra arga ansikten med sneda ögonbryn. Men pennan ville ju inte alls det Johannes ville. Här ser ni ett exempel på hur han kämpat, jag målade huvud med ögon och han tränade arga ögonbryn. Kan säga att hans egna ögonbryn såg ut som den vansinnigaste vampyren  och det blev ett miniutbrott för varje gång det inte gick som han tänkt sig. Men tillslut gick det och......

...... såhär fint blev resultatet. Utan att jag sa något tog Johannes saxen och klippte ut vampyren så noggrant han kunde och sen hjälpte jag honom lite med bakgrunden så han kunde klistra fast den där. Gissa vad det första var som Johannes visade sin pappa när han kom hem?

En vinnare!

Mums! Det här är vinnarsemlan från Mehrans Cafe & Konditori på Radiotorget, det var den som vann GP-testet i år. Smaskig var den, lite speciell, vi funderade på om han har lite vaniljkräm eller något i? Svar finns här: http://www.gp.se/konsument/tester/1.306621-semlor-10

På bilden kan man också se hur jag börjat ta efter min mamma. Jag har nämligen sparat halva min semla de två senaste gångerna och ätit resten dagen efter. Det brukar hon göra. Det har jag alltid beundrat.

Doppingens förvandling

I fredags var det simskola igen, efter en extra veckas uppehåll. Johannes frågade om vi inte kunde ta bilen, men jag svarade på mitt hurtfriskaste humör: "Det är så skönt att gå!" Det var det inte. Vadande genom decimeterdjupa vattenpölar och kämpandes på ishala, snömoddiga trottoarer tog det minst dubbelt så lång tid att gå än vanligt. Jag fick ge Johannes rätt, vi borde verkligen tagit bilen! Simskolan är i alla fall toppen, det vore värt att gå genom öknen för att komma dit. De är fyra barn med en simlärare! Efter första lektionen fick vi lära oss en ramsa, du får fundera på vad den kan betyda - groda, glasstrut, pinne. Mäkta stolt och mallig mamma rapporterar härmed att Johannes tagit sitt första simmärke - doppingen. Ett utmärkt epitet på honom förresten.

Efter simskolan var doppingen mycket trött och det var tungt att ta sig hem. Direkt till bilen och sedan hämta mormor för att åka till IKEA och käka 16-kronorsköttbullar och tortillas. Med en trött och växelvis otröstligt ledsen och upprorisk Johannes skulle vi dessutom handla mat. Gabriel hade vid det här laget börjat få variga ögon och var trött han också. Man kan kalla det en något ansträngd handling. På vägen hem brast det för Gabriel och tre timmars skrik följde sedan vi kommit hem. Till saken hör att jag var ensam med barnen. Jag kunde inte ens packa upp varorna, fick ägna mig åt den lille som verkade ha mycket ont (i magen förstod jag senare). Jag bad tillslut Johannes om han kunde hjälpa mig med maten och då - DÅ växte han. Den trötte förvandlades till kvällens hjälte. Först packade han nogsamt upp alla varor in i kylen och frysen. Sedan bestämde han sig för att skåpet under diskbänken, som är belamrat med påsar och sopsortering, behövde röjas ur, dammsugas och skuras (det hade han helt rätt i, även om det minst sagt inte stod överst på min lista just då). Hela tiden var han fantastiskt positiv, förnuftig och hjälpsam. När han var färdig med detta projekt (jag fick hjälpa till lite med att packa in i skåpet igen, men det var lätt gjort) försvann han ner på sitt rum, röjde som sjutton, plockade in alla bilar i en påse och tågbanan i en påse, plockade undan och sorterade. Jag blev otroligt glad och rörd över min lille ängels sätt att ställa upp och visa omsorg medan jag bar runt på förtvivlade, skrikande Gabriel. Jag märkte att Johannes var nöjd och stolt över sig själv när han gick och lade sig. Med Gabriel slutade kvällen med att jag desperat och halvt påklädd lade oss i ett varmt bad. Där kunde hans mage till slut slappna av och han somnade djupt på mitt bröst.

Trots att eftermiddagen och kvällen milt uttryckt varit påfrestande, slutade den ändå i en känsla av tillförsikt. En liten dopping ställer alltid upp när det behövs!

Universeum - vårt universum för en dag

Förra veckan var full av aktiviteter, vi gjorde något varenda dag. Det var härligt, kände mig som en riktigt aktiv stadsmamma på något sätt. Det är så roligt att träffa mina nya kompisar och deras små bebisar, nu har vi redan följts åt i nio månader. Var dock inställd på att barnen kommer att vara sjuka den här veckan, för varje gång vi träffat bebisar de senaste månaderna har Gabriel blivit sjuk. Det är så himla tråkigt, samtidigt som det känns fel att helt isolera sig. Tyvärr, tyvärr blev han jättedålig i fredags kväll när jag dessutom var ensam med båda barnen. Mer om det i nästa inlägg, det här ska handla om en fantastisk dag vi hade i torsdags på Universeum, tillsammans med Stina och lilla Isabella och Åsa och lilla Svea! Det blir ännu ett inlägg i fotonas tecken.

Den här hängbron över rockorna pratade Johannes om redan innan vi åkte. Den passerades ca 25 gånger. Själv blev jag också rätt sugen på att prova.

Gabriel och Svea tittar fascinerade på torskar, koljor och andra nordiska fiskar. Det var häftigt att se hur otroligt intresserade de var (barnen alltså).

Fröken Sågkrates (hahahoho) heter den här rockan som låg i taket på hajtunneln! Johannes var förvånande nog inte så himla intresserad. Jag kunde stått där hela dan. (Nej det är inte ögon, det är gälar)

Pirayorna ser sugna ut! De formerade sig noggrant och gjorde sig beredda.

I rummet Explora fastnade vi i minst två timmar. Detta passade den obotliga rörelse- och tävlingsmänniskan Johannes perfekt! Här en rodd-tävling med roddmaskin. Efter sjuttielva lopp var han lagom svett. (Note to self: T-shirt nästa gång)

Klara............ färdiga................

GÅ!!!!

Hundraarton gånger sisådär. 

Nu passade det ju bra att hitta den stora rörfläkten. Man fick grym frisyr. 

Nyfönad motorcyklist. 

Vi kunde stannat i minst 2 timmar till. Men man blir ju trött och hungrig också. Efter allt detta (och mycket mer som inte syns här) var det bara butiken kvar, vi skulle köpa presenter och en liten grej skulle Johannes få välja till sig själv. Det fanns otroligt mycket att välja på, otroligt mycket. För mycket. Man blev alldeles matt. Bilparkeringen höll på att gå ut och vi var hungriga, trötta och jag blev stressad. I ett mycket svagt ögonblick gick jag med på att Johannes av alla tusentals saker fick köpa en bambuflöjt. En flöjt!!!! Varför, varför, varför? tänkte jag på vägen hem och kände i förväg mina öron förfalla. 

Vi var och är fortfarande grymt nöjda med dagen! Det enda jag är missnöjd med är att vi inte köpte årskort när de var billiga i januari. Varför, varför, varför?

Ber att få återkomma!

Mycket trött efter en intensiv vecka med massor av kul och i slutet en liten sjukling. Återkommer när jag piggnat till!

Vad händer idag?

• Simskola igen efter förra veckans uppehåll för sportlov
• Träffa mormor och åka till IKEA med 16-kronorsköttbullar....
• Handla 
• Let´s dance, mammas fredagsnöje