Snö gör mig till ett barn på nytt!

Efter en och en halv vecka, nästan bara inomhus, kom vi äntligen ut i dag! Johannes fick vara hemma en extra sjukdag för säkerhets skull. Vi tajmade Gabriels sovstunder och för en gångs skull lyckades jag till och med ta in barnen i tid till lunch innan hungermonstren i oss alla vaknade. Jag har glömt att berätta att det finns fyra medlemmar till i vår familj. De är galna, arga, otåliga, har något vilt i blicken och är extremt känsliga för tonfall och stötar. Om det ena monstret vill tända ljus för att det ska vara myyysigt vid matbordet, kan ett annat monster ryta till ordentligt och surt mumla något om pyromani. Skulle ljusmonstret dessutom vilja ta kort - innan man får äta - vid någon högtid eller så, ja, ni kan tänka er själva... Falskare leenden och mer plågade blickar får man leta efter.
Tillbaka till snön. Det är kul med snö! I dag var det inte kramsnö vilket är positivt eftersom det betyder att den inte kommer att smälta bort. Det är negativt för det är inte lika lätt att bygga. Jag älskar att bygga med snö! När Johannes har tröttnat för längesen sitter jag där på knä och putsar och fejar. Vi började med att göra en hög. Det var en fin hög, men vad skulle man göra med den? Ett garage såklart, vi hade grävlastaren med oss och den skulle ju ha nånstans att stå! Det gällde att packa snön ordentligt med spaden, annars föll pudret ner och taket rasade. Sen blev det en tunnel. Men det är tråkigt när bara grävlastaren får åka tunnel, det ville ju Johannes också göra. Så det blev en lite större tunnel. Sakta men säkert vaknade arkitekten i Johannes. Det skulle vara långa väggar och platt här och ingen snö där och det ena med det andra. Det var riktigt kul! Vi höll på i fyra timmar. Sen kom ett par små kompisar ut och Johannes försvann. Gissa vem som satt där på knä och pulade? Lägg märke till den alldeles runda, släta isbiten Johannes hittade nånstans på gården och som självklart skulle ha en hedersplats.