Livet som en seriestrip

Det här hände mig i går. Det var så intressant att jag beslutade mig för att göra en seriestrip.

Säg det med bilder och inte med ord

Jag har bildminne. Ganska bra är det. I övrigt är det lite si och så med minnet, det är rätt kasst faktiskt. Eller rätt kasst, det är gôrkasst - jag erkänner. Var på Bilia i veckan och hade strängt memorerat vilken port jag skulle gå in i och namnet på den mekaniker jag skulle uppsöka. Gay [gaj] hette han, det var inte så svårt att komma ihåg. Hejsan, hejsan och sedan sitta och vänta i kundmottagningen på andra sidan huset. Gay skulle komma och ge mig nyckeln när omprogrammeringen av servostyrningen var klar. Jag satt och hoppades att Gay var bra på att programmera om servosystem, det låter ju ganska svårt och man vill liksom inte att det blir fel. Det tog i alla fall lång tid. Vi var rätt många som satt där och väntade på våra mekaniker. Efter trekvart började jag skruva lite på mig. Hur såg han ut nu igen, så jag inte missar när han kommer? Jo, han var ganska ung och mörkhårig det kom jag ihåg. Men så såg ju nästan alla ut... Det är himla jobbigt att inte komma ihåg ansikten. Namn ska vi inte prata om. Hitta vägen hem igen eller hitta dit jag åkte för ett par veckor sen - pust! Siffror, årtal och statistik - HJÄLP!

Men av någon anledning kommer jag ofta ihåg bilder. Det kom jag på när jag pluggade, så alla mina gamla anteckningar har små bilder i marginalerna och som punkter till texten. När jag får information med tydliga, enkla och gärna lite roliga illustrationer sätter det sig. Tjoff! När jag och Joachim gick på föräldragrupp när Johannes låg i magen var det tyvärr inte mycket som var värt att lägga på minnet. Men en sak har fastnat. Det är en bild som återkommer och jag tänker på den ofta. Det handlade om vad som kan hända med ett förhållande när man får barn. Sen visade tanten som pratade en bild av ett förhållande som att personerna är två ringar. Tjoff! I förhållandet åker dessa ringar fram och tillbaka beroende på vad man är i för läge i livet, eller för stunden. När det är riktigt bra, ligger ringarna helt överlappade, man känner samhörighet och kärleken flödar. Oftast är det något mellanting, ringarna ligger lite ihop och lite isär. Då och då är det attans kasst. Ringarna är lååångt ifrån varann och man undrar om de ska hitta tillbaks igen.



Inte visste jag då att den här bilden av ringarna skulle sitta som en smäck. Ibland är det himla bra att få ord - eller rättare sagt bild - på grejer. Ännu bättre blev det när jag för inte så länge sen beskrev det här för Joachim (av någon anledning kom han inte alls ihåg det här avgörande ögonblicket på föräldrautbildningen) och han faktiskt också anammade det. Joachims sätt att visa att han anammat det är att kärleksfullt håna mig och mina ringar som åker ihop när han sagt något han vet att jag gillar. Då vet jag att han har fattat.

Hur gick det med Gay då? Jo, han kom ihåg hur jag såg ut. Bra det.

Vacker morgon!

Solen glimmar i vattnet. Isen flyter sakta förbi. Luften är klar. Matlust. Kaffe.

En i bloggsammanhang gammal, men GOD nyhet!

I dessa tider av romantiserad globalisering och ett galet letande efter utländska företag som kan köpa våra bilfabriker, blev jag så glad förra veckan. Jag hör till dem (jag hoppas det finns fler av oss) som inte tror särskilt mycket på att det måste vara bra för ett företag att vara så stort som möjligt och gå ihop med så många företag som möjligt för att få största möjliga vinst. Jag tycker överhuvudtaget att den så kallade marknaden är en absurd företeelse. Det handlar inte om att företagen ska gå runt, utgifter och inkomster i balans. Nej, det handlar om förväntningar! Att Ericsson gick med 5 miljarder i vinst för nåt år sen tyckte jag var en fantastisk nyhet. Men nej, det var tydligen en dålig nyhet, för marknaden hade förväntat sig 10 miljarder i vinst. Ericssons aktie sjönk med 10 % eller något. Och ett antal arbetare fick bli arbetslösa. Det här är för mig obegripligt och helt absurt. Ett företag kan vara helt värdelöst men bara man lyfter förväntningarna tillräckligt högt så drar det in lite bonusar till styrelsen. Det är så bubblorna bildas. När bubblorna spricker är det inte de ansvariga som drabbas. Nej, det är du och jag. Skolbarn och gamla.

Nu blev det deppigt. Det här skulle ju handla om att jag blev glad!

Triumf-glass blir svenskt igen! Av många skäl blev jag glad när jag fick läsa den nyheten. De ursprungliga ägarna köper tillbaka och satsar på sitt familjeföretag. Kul! Bra! Gör som Sia-glass, satsa på närproducerad svensk kvalitet! Det finns ett fantastiskt litet glasskrypin ganska nära Älvsborgsbrons fäste. Där jäklar får man glass! En het sommarkväll får man stå i lång kö, känna brännan sätta sig i ansiktet och sedan tillslut begrava smaklökarna i flödesvis med lagom mjuk, svalkande polka. En extremt oromantisk miljö finner man utanför, men det är ändå något särskilt med den där asfaltsbiten. Vi får alla en känsla av att ha gjort ett fynd på en bortglömd plats.

En gång har jag också varit på Triumfglass ursprungsbutik på Allmänna vägen. Det var tyvärr lite sorgligt. En nonchalant yngling stod med i-podlurar i öronen och gav mig slentrianmässigt minimalt med hård kulglass i en bägare. På väggarna i det slitna rummet var det någon som försökt bevara historien om den unga Arne som en gång startade företaget just här. Glest utplacerade foton och texter om en svunnen tid. Men det hela kändes lite hjärtlöst. Vet inte vad det var. De senaste åren har Triumfglass fått en lite fadd aura kring sig. Diplom-is-eskimån har tagit över och återigen osar det globalisering och giriga händer som gnuggas. För ett tag sen sa min syster när hon varit i den nyöppnade Triumfglassbutiken i Sisjön; "Det var helt sjukt, det stod ju Diplom-is överallt, där vill inte jag handla!" Jag fattar precis vad hon menar. Vet inte om någon svensk förknippar Diplom-is och dess hiskeliga stereotypa eskimå med kvalitet och god glass? Inte jag i alla fall. Jag vet att glass heter is på norska och danska men på något sätt kopplar min hjärna samman is och glass med något gammalt, frostigt och segt som legat för länge i frysboxen.

Nu hoppas jag sannerligen att själen hittar till Allmänna vägen igen. Det var så skönt att äntligen läsa om någon som vill satsa, som köper tillbaka, som har fattat att störst inte alltid är bäst. Visst, jag förstår att de där herrarna är kapitalister. Men de får ändå pluspoäng av mig för att de trots allt månar om sitt familjeföretag igen, inte lägger ner, rationaliserar, flyttar produktion, går ihop med GB-glace eller något annat man kunnat förvänta sig. Kanske kollade de i julas i något gammalt fotoalbum med pappa Arne som började med att vispa ihop glassen i Majorna och köra ut den på vagnar? Kanske fick de ett sting i hjärtat och kände att det här borde vi ta vara på? Jag tänker i alla fall låtsas att det var så. Något hopp måste jag få ha!

Ett något yrvaket gäng på gång igen

Fyyy i sjutton det här var inte roligt! Vi har varit som klubbade sälar och försökt ta hand om varandra i misären här hemma. Joachim blev som tur var sjuk ett dygn efter oss andra så vi kunde vara sjuka lite i skift. Gabriel har klarat sig någorlunda väl, han har inte velat äta men jag ammar lyckligtvis fortfarande och det var nästan det enda han åt i ett dygn. Så han har krupit omkring och velat gräva i blomkrukorna som vanligt. Eftersom vi andra nu var gravt mindre snabba i vändningarna, fick blommorna utvisning och gömdes undan små ivriga barnafingrar i några dagar. Jag måste uppfinna något slags krukskydd, en rundel med hål i mitten så man i alla fall hinner fram innan näven med jord intagits som babylunch.

Inget ont som inte har något gott med sig! När man är sådär sjuk så man inte kan röra sig från badrumsgolvet hinner man ändå tänka en del. Jag för min del försökte tänka på att vara tacksam för att jag just fått denna tillfälliga sjuka och inte låg där på grund av t.ex. cytostatika. Tänk att lida sådana kval och dessutom veta att man är fruktansvärt sjuk, kanske ska dö. Det är inget som tar slut efter några dagar. Då är det plötsligt ganska bra med lite vintersjuka. Vi fick några förtroliga samtal i natten, jag och min älskade. Ibland är det bra att bli liten på jorden och komma tillbaka till vad som är viktigt. Att inte ta varann för givet. Att vi är så oerhört tacksamma för våra fina barn. Det finns ju inget viktigare.

Ja, sådär gott filosofisk kan man bli. Nu har jag en massa blogginlägg som liksom ligger och väntar på kö i huvudet. Kul, kul!

Neeeeeeeeeejjjjjjj!!!!!!!!

Vinterkräksjukan har intagit vårt hem. Återkommer med bloggande senare (dock inte om detta, för det torde vara tämligen ointressant att läsa om) FYYYYYYY!!!!!!

Lite synd om mig är det allt, ändå är jag inte sjuk än... buhuhuhu.

Balansakter och klockrena analyser

Vill börja med att tacka för all positiv respons, helt oväntat och jag blir så himla glad! Tack!

I dag ställde sig Gabriel upp alldeles själv utan att hålla i något. Liksom för att visa mormor, som var här på besök; "Kolla vad jag kan!" Han har börjat gå så sakteliga utmed soffan också. Lille vän, hur har du plötsligt blivit så stor? Ga, ga, da, da, da, dla, mmmmmm! 8 månader.

Mormor, ja. Johannes har klarat syskonbiten hur bra som helst, jag har aldrig upplevt någon egentlig avundsjuka överhuvudtaget. Tvärt om, Johannes har alltid Gabriel i tankarna, direkt sen vi kom hem från BB har han haft full koll på vad Gabriel gör och var han är. Det är fantastiskt att se dem tillsammans! Vilken kontakt! Men det finns en sak som Johannes inte fixar. Det är konkurrens om sin älskade mormor. Han blir tossig och kan hitta på det mesta för att få hennes uppmärksamhet för sig själv. Se mig, se mig, se mig! Nu är det ju inte bara Gabriel som tar uppmärksamhet när mormor kommer, det är ju mormorns dotter också. Vi är babbliga, det är bara så. I dag blev det många turer hit och dit med en allt ilsknare mamma innan jag tillslut insåg att det bara var att retirera. Lika bra att dra sig undan, finito, bye bye. Bra beslut. Note to self; försvinn fortare nästa gång. När jag senare ändå gick ner och skulle byta några ord, ville Johannes verkligen inflika något viktigt. På mitt vuxna mammavis förklarade jag: "Men Johannes, du vet att vi också måste få prata". Johannes ilsknar till, spärrar upp ögonen och utbrister strängt: "Ja, men DU är så JÄKLA PRATIG! Det gick ju inte annat än att falla platt och garva. En rätt bra analys gjorde han där.

När vi skjutsat hem mormor och åkte hem i fredagskvällen var det en skön stämning i bilen. Vi småpratade om ditt och datt, Gabriel tog sig en lur och vi kom hem till garaget, nöjda med dagen. Johannes gick ur bilen och drog ett djupt andetag. Som ett uttryck för den sköna känslan vi upplevde utbrast han med eftertryck, allvarligt och glatt på samma gång:

"Vilken TUR att jag finns!" *liten paus* "Tänk om jag inte hade funnits!"
Inuti mig infann sig ett glädjejubel. Det var ju bara att hålla med igen: "JAA det tycker jag med, vilken tur att du finns!!!" "Tur att du finns också mamma!"

Hur mycket vi än tjafsat och grälat, det existerar plötsligt inte. Samma goa känsla höll sig kvar resten av kvällen. Kärleken finner inga gränser!

En avslutares bekännelser

En tidig morgon på julavslutningsdagen hade jag och min kära kollega V bestämt träff klockan 7. Vi satt och svettades för att göra klart elevernas sagoböcker, vilka bestod av alla klassens sagor kopierade till en rejält tjock bok var. Vi hade bestämt att dela ut böckerna på avslutningen ett par timmar senare. Böckerna skulle limmas med en ny teknikapparat där man lade in alla sidorna i en slags plastmapp. Sedan satte man ryggen mot en värmeplatta varefter ett lim i ryggen smälte och man fick som en limbunden bok. Mycket snyggt. Jag, som älskar ny teknik, hade drivit en hetsig kampanj för denna nya pryl. Motkandidaten var spiralapparaten, ska jag vara snäll kan jag säga att den inte är min favorit. Jag hade alltså lyckats övertala kollegorna om att det här var det allra bästa alternativet. Det var bara det att våra plastmappar var på gränsen till för tunna. Vi upptäckte att det var extremt viktigt att alla papper låg dikt an mot ryggen, annars lossnade de. Det hade vi märkt för sent. Dagen innan. Nu hade vi två alternativ. Det ena var att strunta i att ett par blad här och där lossnade i vissa böcker, det var ju faktiskt inte hela världen. Det andra var att träffas klockan 7 (när vi egentligen började 8) för att göra om och göra klart. Du har redan räknat ut vilket alternativ vi valde.

Den morgonen fick jag en insikt när jag var på väg till jobbet; det finns påbörjare och det finns avslutare. Jag förstår att de flesta av er som läser förmodligen har hört det här någonstans och att det säkerligen också finns finare ord för det. Men för mig var det faktiskt en helt egen insikt just den dagen. Jag vill avsluta saker och hatar att lämna något halvdant ifrån mig. Då fattade jag också plötsligt varför jag ofta sitter som ett fån på brain-storming-möten när man ska ösa ur sig idéer inför ett projekt eller så. Jäkligt trög är jag. Omständlig också, för jag velar hit och dit hur man ska göra och ibland trasslar jag verkligen till det. Men jag är helt enkelt ingen påbörjare. Jag är en avslutare.

Det tydligaste exemplet på min avslutarpersonlighet visar sig dagen innan julafton. Jag kan verkligen inte sluta innan allt är precis som jag vill ha det. Det sista jag gör är ofta att torka av diskbänken och sen tar jag mig ett varv runt lägenheten, rättar till en tomte här, puffar till en kudde där. Det värsta är att då är klockan oftast halv två eller så.

En avslutare, eller i alla fall jag, vill inte heller starta projekt som hon inte kan avsluta. Jag vill inte städa den knökfulla garderoben bara lite. Ta bort ett par grejer så det i alla fall går att gå in. Eller bara diska en stekpanna i stökköket och lämna resten. Nej, ska det göras så ska det göras ordentligt! Då gör jag det hellre inte alls tills jag har tid att vadå? Jo - avsluta! Det finns ett oändligt antal exempel; läsa böcker, lösa korsord, måla tavlor, inreda, rensa en rabatt, bygga snögubbar, ja jag vet inte allt! När jag t.ex. läser en bok så sträckläser jag oftast. Jag vill inte börja läsa om jag inte har tid att läsa mycket och tycker verkligen illa om att ha en halvläst bok liggande. Joachim håller på med fyra-fem böcker samtidigt och de ligger här och där. Det skulle jag aldrig kunna ha! Vi har också helt olika definitioner på vad "fixa köket" betyder.

Det behövs ju såklart en massa olika personligheter, särskilt på en arbetsplats. Utan påbörjarna kommer man ju aldrig igång. Som tur är har jag ändå de senaste åren fått dela klass med en till som gillar att avsluta grejer. Det var ju därför vi satt där klockan sju och höll på. Då brukar vi också garva en del för vi är så trötta och flamsiga. Skönt! Dessutom fixade vi grannklassens böcker. Den kollegan har nämligen en annan personlighet. Men hon är bra hon också!

SLUT!

Det är så fint! Snö, snö och mer snö! Jag vet att det är kaos överallt, men det är så fint. Barnen är glada. Jag är glad. I dag gav vi oss ut igen. Jag trodde att det var kramsnö och att vi nu skulle kunna bygga enorma formationer, men när vi kom ut så var det pudrigt och lätt. Jag hävdade bestämt att vi tyvärr inte kunde bygga som vi tänkt. Vi börjar skotta och skyffla på den "gamla" formationen från i förrgår. Men Johannes, han är enveten. Det kan många gånger vara rätt påfrestande att ha ett barn som nästan aldrig ger sig. Det är väldigt bra också. Som i dag. Efter en halvtimmes byggande ligger han plötsligt där i snön och utbrister: "Kolla det går!!!" Det var bara att kapitulera. Jag hade fel, fel, fel. Ingen större prestigeförlust, jag blev jätteglad. Vi började tokrulla snöklot. När Johannes boll var så stor att han inte orkade rulla den mer, sa han med ett leende något som värmer ett modershjärta. "Vi kan väl hjälpas åt lite?" Så det gjorde vi. Vi hade inte så mycket tid i dag för jag skulle ju på hud-party. Men det hann bli en gubbe utan huvud. Vi ska fortsätta i morgon. Det ser jag verkligen fram emot!

Att vara vaken på natten

I dag var första dagen på två veckor som Johannes var på förskolan och vi fick våra 5 timmar - bara jag och Gabriel. Gabriel har inte fått vara med i bloggen så mycket än så länge. Just nu har han en period av orolig sömn. Han vaknar och vaknar och vaknar. Dessutom är han många gånger väldigt ledsen när han vaknar. I natt var han ovanligt nog väldigt glad - men pigg. Mellan 4.00 och 5.30! Det är fascinerande hur tiden kan gå så fort men ändå långsamt mitt i natten. Desperat försökte jag amma i olika ställningar och hoppades att han skulle slockna till slut. Nej då. Han siktade i stället in sig på lampsladden som diskret letar sig upp längs väggen vid huvudändan av sängen. Han får något lystet i blicken och extra tjong i krypet när han siktat in sig på något spännande. Förutom sladdar är blomkrukor och stereon klara favoriter. Armarna växer också på ett märkligt sätt och han kan nästan nå vad som helst. Klockan 5 på natten är man beredd att göra det mesta, till och med låta bebisen knapra lampsladd. Bara för att kunna ligga och halvslumra en stund. Men det går ju inte. Så då får man ta bort honom och kanske pussbrottas lite för att kompensera lampsladdsförlusten.

Han kan nöja sig i sin egen säng en stund också. I den har vi en bebisdistraherare som låter regnskog och vattenfall och spelar sånger och rör sig. Jag proppar sängen full med leksaker och så sitter han där. Han sitter där och leker!!! (Otroligt tycker vi som hade en annan bebis för 4.5 år sen som hette Johannes. Det är dock en annan historia.) När han tröttnat reser han sig upp och grymtar. Får han ingen respons då säger han bestämt ett AAAAAHHH MMMMMM! När jag kommer fram till sängen spricker ett enormt leende upp och han börjar dansa och liksom frusta av glädje. Tänk att en människa kan bli så glad att se en! Det är lika rörande varje gång och hjärtat slår ett dubbelslag. Tänk om man kom till jobbet och alla skulle tok-le, resa sig upp och dansa en glädjedans. Det vore något! Det är också Gabriel i ett nötskal. Han är ett vitaminpiller som stärker oss alla inifrån. Underbara unge!

I dag slog det mig att vi faktiskt så småningom kommer kunna föra en konversation med Gabriel. Det är jättesvårt att tänka sig. Trots att vi har varit med om Johannes utveckling så är det omöjligt att förstå att den där lille knatten ska kunna säga; "Mamma, nu får det vara nog! Nu är jag faktiskt arg på er! De där fyrkantiga kexen, det var ett sånt jag ville ha! Nu har ni ätit upp dem! Det var faktiskt dumt gjort av er!" Det är sådant man får höra av barn som kan prata (läs Johannes) när man råkar glömma den tomma kartongen med Tapini-kex på bordet efter en liten oststund på tu man hand.

P.S. Bilden är tagen i september och det var första gången Gabriel satt själv. En stund senare välte han. Men det har vi inte på bild.

Tung-gung i massagefåtöljen

Jag har ett träningskort. Trots att jag inte utnyttjat det till fullo det senaste året, så vägrar jag ha dåligt samvete för pengarna som dras varje månad. Jag älskar att gå dit. Faktiskt! Det finns särskilt en instruktör som är fantastisk. En ung tjej som är så jäkla rolig, härlig och inspirerande. Hon är min gym-kärlek, jag ler fånigt, speglar hennes långa ben och armar step-passet igenom, skrattar åt hennes skämt och försöker vara duktig. Hon får alla att göra en slut-pose när finalen är över, utan att vi känner oss löjliga. (Under finalen ska man komma ihåg allt och skutta extra intensivt och många varv till extra hög musik och dämpad belysning, trots att man egentligen är en död disktrasa)

Det bästa med gymet står ändå i stretchrummet. Stor, svart och lockande. Den masserar dig, bonkar och slår och kramar och knådar. Man får anstränga sig för att inte låta mmmmm, mmmm, åååååhhhh, AAAHHH!!! Annars kan de andra människorna i stretchrummet undra vad som händer där längst in i hörnet. Jag talar om massagefåtöljen. I en kvart är det bara den och jag. Inget annat existerar. Första gången man sätter sig i en massagefåtölj kan bli något chockartad. Man tror att stolen har fått kortslutning, ett eget liv och en vilja att slå ihjäl en bakifrån. Instinktivt böjer man upp ryggen som en båge och tänker; slå mig inte, slå mig inte! Efter ett tag fattar man grejen och kan slappna av. Då är det underbart! En helt avslappnad kropp får den bästa massagen.

Om du tänker dig att någon bonkar och knådar din rygg underifrån, kan du också tänka dig vad som händer på ovansidan. Det blir liksom mot-gung, ja du förstår säkert. Det brukar jag inte bry mig om utan ligger där med ett smil på läpparna och njuter. Men i dag var det något som störde. Plötsligt hörde jag att ett gäng killar kom och satte sig några meter bort vid det lilla tebordet där man kan dricka grönt te och känna sig trendig efter träningen. Plötsligt blev jag väldigt medveten om hur jag förmodligen såg ut när jag låg där. Som en sufflé. Och vad kan man göra? Ingenting. Det är svårt att se cool ut när man ligger där och vobblar, jag lovar. Det var bara att blunda och hoppas att ingen skulle kolla åt mitt håll.

Efter en stund gick de trendiga tedrickarna, stolen pep att nu är det slut och jag fick ta min ömma kropp och försöka gå utan att se alltför berusad ut. Jag längtar redan till nästa gång.

Snö gör mig till ett barn på nytt!

Efter en och en halv vecka, nästan bara inomhus, kom vi äntligen ut i dag! Johannes fick vara hemma en extra sjukdag för säkerhets skull. Vi tajmade Gabriels sovstunder och för en gångs skull lyckades jag till och med ta in barnen i tid till lunch innan hungermonstren i oss alla vaknade. Jag har glömt att berätta att det finns fyra medlemmar till i vår familj. De är galna, arga, otåliga, har något vilt i blicken och är extremt känsliga för tonfall och stötar. Om det ena monstret vill tända ljus för att det ska vara myyysigt vid matbordet, kan ett annat monster ryta till ordentligt och surt mumla något om pyromani. Skulle ljusmonstret dessutom vilja ta kort - innan man får äta - vid någon högtid eller så, ja, ni kan tänka er själva... Falskare leenden och mer plågade blickar får man leta efter.
Tillbaka till snön. Det är kul med snö! I dag var det inte kramsnö vilket är positivt eftersom det betyder att den inte kommer att smälta bort. Det är negativt för det är inte lika lätt att bygga. Jag älskar att bygga med snö! När Johannes har tröttnat för längesen sitter jag där på knä och putsar och fejar. Vi började med att göra en hög. Det var en fin hög, men vad skulle man göra med den? Ett garage såklart, vi hade grävlastaren med oss och den skulle ju ha nånstans att stå! Det gällde att packa snön ordentligt med spaden, annars föll pudret ner och taket rasade. Sen blev det en tunnel. Men det är tråkigt när bara grävlastaren får åka tunnel, det ville ju Johannes också göra. Så det blev en lite större tunnel. Sakta men säkert vaknade arkitekten i Johannes. Det skulle vara långa väggar och platt här och ingen snö där och det ena med det andra. Det var riktigt kul! Vi höll på i fyra timmar. Sen kom ett par små kompisar ut och Johannes försvann. Gissa vem som satt där på knä och pulade? Lägg märke till den alldeles runda, släta isbiten Johannes hittade nånstans på gården och som självklart skulle ha en hedersplats.

Att hänga upp en gitarr och kedjereaktionen detta medför

I dag har vi haft två mål. Det är viktigt för familjen att ha tydliga mål, annars blir det liksom ingenting. Innan jul skrev vi en lång lista på saker som vi skulle ta i tu med. Några saker står kvar. Men många saker blev gjorda också. Är så glad att jag har en man som också gillar listor. Eller egentligen är det inte själva listorna vi gillar, utan att kryssa över, stryka och vara färdig med alla måsten. Det är grejer det!

Ett av målen var att hänga upp gitarren på en för längesedan inköpt gitarrhängargrej. Den har vi haft liggande i en sådär fem år i väntan på bättre tider. Konstigt nog hittade vi den, det är ovanligt när det gäller saker vi har liggande för att använda senare. När man väl ska använda dem är de ofta borta. Sagt och gjort, gitarren skulle upp på väggen. Platsen vi utsett var dock upptagen. Av en extremt lång dracena. Att klippa av dracenan är ett av målen som stått kvar på Att-göra-listan från innan jul. Den stackars växten har för längesedan nått taket och nu liksom försökt böja på sig för att fortsätta sin strävan uppåt. Dessutom har den skjutit skott nerifrån så en ny stängel är på väg. Jaha, så innan vi kunde borra hål till gitarrhängargrejen var jag sådeles tvungen att fixa den där stackars dracenan. Men först var jag tvungen att leta fram något som den långa stängeln skulle stå i och rota sig. Upp och leta i köket. Det fick till slut bli vinkaraffen som fick offra sig. Fram med kniven. Den var slö, så den fick jag slipa. Men sen gick jag på dracenan, segt värre, men tillslut gick den av.

Nu var det bara att borra på... eller? Vi har betongväggar. Många. Detta är inget undantag. Satte i 4-mm-borret, stängde in barna i Johannes rum och sen gick det - inte alls. Borret var totalt nedslitet av idogt borrande i Johannes tak. Där sitter numera en repstege och ett par romerska ringar. Det var 16 hål. Då är det inte golf jag snackar om. Har nog aldrig sen pappan så svett. Jag fick byta borr och ta det tjocka 6-mm-borret i stället. Det gick bättre. Sen fick ukulelen komma fram också. Den ska jag lära mig att spela på nån dag.

Såhär blev det i alla fall. Undrar hur lång tid det tar för den nya dracenan att nå taket.

Att hålla sig synlig är också ett jobb

Jag brukar läsa Två dagar, GPs lördagsbilaga, med varierande behållning. Den känns som trevlig helgläsning sådär. I dag blev det till och med i ett varmt bad där jag fick ligga ifred länge, länge. I Två dagar porträtteras alltid någon aktuell person med en längre artikel och i dag handlade det om den kvinnliga nattklubbschefen Anna Lundberg. Artikeln beskriver hur hennes arbetsplats Push fungerar och att man helst ska ha Annas telefonnummer för att hamna på "listan". Anna minglar med gäster och delar ut kindpussar. Journalisten funderar lite:"Det låter inte som att gå till kolgruvan direkt. Fem timmar på jobbet två dagar i veckan."
Anna svarar och nu förstår vi alla hur tufft hon har det.

"-Man kan också säga att jag jobbar 24 timmar om dygnet. Jag har ständig jour. Det ringer hela tiden. Jag måste hålla min image. Hela tiden vara representativ. Jag kan ju inte ligga hemma och sova måndag till torsdag. Jag måste hela tiden hålla mig synlig. Och då blir det ett jobb."

Anna låter också meddela att de som kanske är något undrande över hennes livstil är bittra och avundsjuka. Jag säger bara: Stå på dig Anna! Hoppas du får OB-tillägg när du är jour dygnet runt! Du är väl med i facket???
-

Det är tanken som räknas, tänkte ödet och gav mig 22 spänn

I tisdags var det ingen bra mammadag. Allihop var sjuka och det hade varit sådär en fyra vakennätter på rad med skrikande bebis och en allt mer fallerande rygg. Jag hade varit uppe mer eller mindre sen fem på morgonen med Gabriel och vid halv nio gick Joachim upp och skulle till jobbet. Jag fick mig ett psykbryt. JAG ORKAR INTEEE! AAAAHHH!

Men det gjorde jag ju, för det måste man och som jag minns det blev det ändå en ganska bra dag, även om tonen i den dagens telefonsamtal mellan mamman och pappan var något kort om man säger så. När Joachim kom hem hade han handlat några bra saker och sen tog han upp ett litet paket med ett stort hjärta på. Däri låg lördagsgodis, men inte sånt man kan äta, utan sånt man kan bli rik på. Lotter och stryktipsrad, måltipsrader, lottorader och keno. Den gubben vet vad mamma gillar och hjärtat smälte och kärleken spirade. Hur gick det nu då? Ja, som rubriken lyder, det var tydligen inte meningen att vi skulle bli rika den här gången, men kontot fylldes i alla fall på med lite extra kärlek! Tack älskling!